Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målargravörer - Målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
neunzehnten jahrhunderts", Dumesnil, "Peintre-graveur
français" (fortsatt af Baudicourt), v. der Kellen,
"Le peintre-graveur hollandais et flamand", Hippert
och Linnig, "Le peintre-graveur hollandais et belge
du XIX:me siècle". I regel innehålla dessa arbeten
biografier öfver de i dem upptagna konstnärerna
jämte utförliga beskrifvande förteckningar på deras
gravyrer och de olika aftrycksslagen af desamma.
Upk.*
Målarkonsten, konsten att med färger på en jämn yta
framställa gestalter och föremål samt därvid ge dem
ett sken af kroppslighet. Alltefter beskaffenheten
af denna yta och det olika sätt, hvarpå färgen
anbringas, talar man om vägg-(mur-, monumental-,
ornamental-, dekorativ) målning, tafvel-
(staffli-) målning (på lärftväf, trä, papper e. d.),
manuskriptmålning o. s. v. eller om målning alfresko,
i enkaustik, a tempera, i olja, akvarell,
gouache, pastell, miniatyr, emaljmålning. Jämväl
de figurprydda haute-1isseväfnaderna samt
mosaikframställningarna få på visst sätt räknas till
målarkonstens område. Med hänsyn till innehållet
1. ämneskretsen plägar man skilja mellan religiöst
måleri, mytologiskt måleri, historie- (jämte batalj-)
målning, porträtt, genre, alla dessa inbegripna under
termen "figurmålning", vidare landskapsmåleri,
djurmåleri, marinmålning, arkitekturmåleri,
stilleben (se dessa ord; om den sekundära arten
teaterdekorationsmålning se Dekoration 2). Hvad de
nämnda hufvudarterna beträffar, afgöres ingalunda
konstverkets värde af ämnets egenskap att vara mer
eller mindre "högt", utan allenast af den konstnärliga
kraften i dess koncipiering och utförande, målarens
kärleksfulla intresse för det han framställer och hans
förmåga att ge uttryck åt denna känsla samt att med
tvingande makt öfverflytta något däraf på åskådaren. -
Sedan konstnären i sin fantasi danat en bild af det
blifvande verket, söker han på ett ungefär återge
denna i en eller flera skisser 1. utkast, å hvilka
kompositionen till sina hufvuddrag är angifven,
stundom äfven dess färger (färgskiss). En flyktigt
tecknad skiss kallas en croquis. En ebauche är det
påbörjade arbetet, med kompositionens hufvuddrag
och dess olika färgpartier lätt angifna. Till
ledning vid arbetets genomförande begagnar
konstnären sina studier, direkta efterbildningar
af enskilda partier eller figurer, som skola ingå
i den blifvande kompositionen. - För återgifvande
af sitt ämne behöfver konstnären först och främst
känna teckningens konst, hvarigenom han dels anger
föremålens begränsning mot den omgifvande rymden,
dels dessa föremåls hufvudsakliga partier. På
lägre utvecklingsstadier, t. ex. i barnens och
naturfolkens konstförsök, men äfven i det gamla
Egyptens, i medeltidens, till större delen äfven
i Österlandets konst, sker detta med ledning af
minnet. Framställningen blir då konventionell. Ett
steg framåt tages, när konstnären erkänner, att det
är naturen, som skall efterbildas, och följaktligen
söker att, visserligen fortfarande ur minnet, återge
just denna. På denna ståndpunkt stå t. ex. Giotto
och den äldre florentinska
skolan, på visst sätt äfven det japanska
måleriet. Härefter följer som det högsta stadiet
den direkta naturefterbildningen med teckning
efter lefvande modell (efter akt). Häri ligger
betydelsen af H. van Eycks (se sp. 192) och
Masaccios framträdande. För att rätt kunna uppfatta
den mänskliga formen samt skilja mellan hvad som
är väsentligt och oväsentligt eller tillfälligt
fordras kännedom om anatomi ("målaranatomi") och
rörelselära. Draperi- och kostymstudiet afser att
bibringa insikt i återgifvande af kroppens omhölje,
dräkten, hvarvid konstnären ofta som hjälp begagnar
sig af en s. k. mannekäng. I den mån föremål aflägsnas
från ögat, te de sig mindre. Linjeperspektivet
lär att ge dem den rätta storleken, att återge
de olika föremålens eller partiernas afstånd
från ögat. Härigenom erhålles intrycket af djup i
framställningen. Skuggläran undervisar om förhållandet
mellan skuggor och dagrar, reflexer och ljusdunkel
(se d. o.). Genom riktigt iakttagande af dess
föreskrifter kan man ge de tecknade bilderna full
rundning, modellering. - Det andra hufvudelementet
i målarkonsten är färggifningen 1. koloriten. En
målnings färg är inbegreppet af samtliga färger
i densamma, betraktade som helhet, i motsats till
formen eller teckningen. Man talar om god, dålig,
sotig, glödande o. s. v. färg. Själfva målandet kan
ske medelst olika toner af samma färg, då målningen
kallas monokrom, eller medelst en mångfald af färger,
polykrom målning. Med afseende på användningen
skiljer man mellan täckfärger och lasurfärger, af
hvilka de förra äro ogenomskinliga, de senare låta
en under dem anbragt färg ("undermålningen") skimra
igenom. Med afseende på färgernas verkan skiljer man
mellan kalla och varma. Varma färger kallas de, som
ha en aktiv karaktär, verka lifvande, muntrande,
t. o. m. oroligt; sådana äro rödt, orange och
gult. Kalla nämnas de färger, som ha en mera passiv
karaktär, verka lugnande, t. o. m. nedstämmande;
sådana äro grönt, blått och violett. En intensiv
mörk färg kallas djup; en intensiv ljus färg kallas
liflig. Genom två verkliga färgers blandning med
hvarandra uppstå mellanfärger och nyanser, stundom
kallade mellantoner. (Om målarfärgernas hållbarhet
se Färgkemi.) Den färg, som ett föremål visar
vid indifferent belysning, d. v. s. hvarken vid
starkt ljus eller i skugga, kallas lokalfärg eller
lokalton. Luftperspektivet lär, huru lokaltonen
förändras, liksom mattas, i den mån föremålet
aflägsnas från ögat. Liksom linjeperspektivet åsyftar
det att ge djup åt bilden, att få figurerna liksom
fristående. När både konturerna och lokalfärgerna
i en målning äro skarpt och bestämdt angifna, säges
målningen vara hård. Äro yttergränserna luftigare,
flyta färgerna genom mellantoner öfver i hvarandra,
säges målningssättet vara mjukt. En plastisk hållning
erhåller en målning, när teckningen hufvudsakligen
framhålles, så t. ex. hos Michelangelo, David och
Cornelius. Utmärker sig åter färgen genom skönhet,
djup och behag, säges behandlingen vara koloristisk,
såsom hos venezianerna, Rubens, Rembrandt m. fl.
Upk.*
Målarkonstens uppkomst går tillbaka till de äldsta
och ursprungligaste skedena af mänsklig odling. Dess
äldsta dokument äro grottmålningarna i Spanien och
Frankrike från den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
