Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenåldern (se Grottmålningar). Bland de gamla
kulturfolken vid Medelhafvet och i Främre Asien
voro särskildt egypterna ifriga idkare af måleriets
konst. Deras tempelfasader, grafkamrar, mumiekistor
och bohagsting täckas af en rik bildvärld med
ämnen från myten, historien och hvardagslifvet. I
det hela inskränker sig dock denna konst till
att vara en färglagd konturteckning med drag af
verklighetsiakttagelse, men eljest konventionell i
stil och anordning. Så t. ex. ser man människornas
underkropp och hufvud i profil, öfverkroppen (och
ögat) framifrån, detta under inflytande af den
primitiva minnesbilden och ett barnsligt kraf på
största möjliga tydlighet. Motsvarande drag framträda
inom det äldre grekiska vasmåleriet, medan de under
dettas fulländade skede försvunnit, alltjämt dock
med bibehållande af konturstilen. Denna kännetecknade
äfven det monumentala måleriet i Grekland ända fram
till början af 300-talet f. Kr. Af denna konst, hvars
yppersta mästare var Polygnotos (omkr. 450 f. Kr.),
finns dock intet bevaradt, lika litet som af den
med ljus och färgeffekter arbetande målarkonsten
under Alexander den stores tidehvarf, Zeuxis’
(förra delen af 400-talet f. Kr.) och Apelles’
(356-308 f. Kr.) konst. Denna fortlefde, liksom det
äldre grekiska måleriet upptagits af etruskerna, hos
romarna, och en föreställning om dess art erhåller
man dels i Rom bland Palatinens furstevillor och
i de på Esquilinen tillvaratagna, nu i Vatikanen
befintliga romantiska odyssélandskapen, dels i de
kampaniska städerna Herculaneum och Pompeji, som bjuda
en profkarta på antikt dekorativt måleri under tiden
kring vår tidräknings början. (Om komposition och
teckning i de romerska och pompejanska väggmålningarna
kunna afbildningarna till art. Aldobrandiniska
bröllopet, Ifigeneia, Medea, Menader m. fl. ge en
föreställning.) Ett viktigt dokument är äfven den i
Pompeji funna ståtliga mosaikbilden Alexanderslaget
(se d. o.). Detta den hellenistiska tidens måleri
gör verkligen skäl för namnet målarkonst. Det
är icke en färglagd konturteckning, utan uppnår
sin verkan af rum och kroppslighet på en yta med
hjälp af ljus, skugga och färger. Emellertid gingo
de sålunda vunna resultaten till större delen
förlorade under den tidigare medeltiden, äfven
om vissa traditioner bevarades i de bysantinska
kyrko- och bokmålningarna. Både den romanska och den
gotiska målarkonsten i Västerlandet har prägeln af
en ytkonst med ornamentalt förda linjer ersättande
ett plastiskt genomförande af gestalterna. I det
romanska måleriet äro dessa linjer närmast en
projektion på ytan af antika plastiska motiv, i
gotikens måleri en omtolkning till ytmönster af den
samtida skulpturstilen. Medan den gotiska arkitekturen
n. om Alperna undandrar väggmåleriet allt utrymme och
ersätter det med ett beundransvärdt glasmåleri,
kvarstå i Italiens gotikbyggnader de stora
murytor, som gjorde ett monumentalt måleri möjligt
och önskvärdt. Man har häri att se en anledning
till den roll Italien kom att spela för måleriets
pånyttfödande under den senare medeltiden. Efter
ansatser äfven från andra håll är det Giotto
(1276 eller 1267-omkr. 1336), som i slutet af 1200-
och början af 1300-talet i sin konst uppställer det
verkliga måleriets
grundproblem: form och rum å ytan genom hjälpmedlen
teckning, belysning och färg. Freskomålningarna i
S. Francesco i Assisi, i Arenakapellet i Padua,
i S. Croce i Florens äro stadierna på hans bana
fram mot detta mål. Otvifvelaktigt har han vid sitt
arbete vägledts af den samtida bildhuggarkonsten,
framför allt reliefen, i och utanför Italien. Giottos
yppersta målningar göra intryck af i färg öfversatta
högreliefer. I dem löses rumsproblemet, endast
hvad förgrunden angår, ej beträffande mellanplan
och bakgrund. Att under 1300-talet (it. trecento)
i den målade bilden och med deras hjälp ge illusion
fattade Giottos efterföljare i Florens och i Siena,
om än på ett sväfvande och dunkelt sätt, som sin
uppgift. De begagna sig vid dessa försök af naiva
perspektiviska mått, af öfverskådningar, fyndigt
anbragta detaljer, belysningseffekter o. d. Samtidigt
söka de eröfra naturen och dess lif, växter och djur
och atmosfären åt konsten. Vid 1400-talets början
(it. quattrocento) skulle båda dessa uppgifter föras
ett godt stycke framåt mot sin lösning, rumsproblemet
genom italienska målare, naturframställningen genom
nederländska. Florentinarna Masaccio, Castagno och
Uccello egna sig med lidelsefull ifver åt form- och
rumsproblemens måleriska lösning. Masaccio
(1401-28) ställer i sina fresker i Brancaccikapellet
i kyrkan del Carmine i Florens mäktiga gestalter
framför oss i full kroppslig påtaglighet och
hvälfver kring dem en ofvertygande rymd. Och med
den mäktiga formen förenas dramatisk storhet och
psykologiskt djup. Andrea Castagno (1390-1457) ger den
enskilda gestalten med brutal illusionsstyrka, medan
Paolo Uccello (1396 eller 1397-1475) djärft kastar
sig in på studiet af förkortning och perspektiv i
stora rörelsefyllda kompositioner. Dessa konstnärer
bygga på de grundliga teoretiska utredningar öfver
perspektivet, som samtidigt utfördes af bl. a. den
berömde arkitekten Brunellesco. Denna banbrytande
generation af målare efterträdes af yngre släktled,
som tillegnade sig af deras rön hvad som passade
hvars och ens smak och i stället för strängt studium
af hufvudproblemen idkade en behagfull lek med
linjer, ytor och färger, en underhållande berättar-
och dekorationskonst. Därvid göra äfven inflytelser
från det nederländska måleriet sig gällande. De
representativa namnen äro Filippo Lippi
(omkr. 1406-69), Botticelli 1. Filipepi (1447-1510),
Ghir1andajo (1449-94), Filippino Lippi
(omkr. 1459-1504). På sina håll göra sig äfven
påverkningar från den klassiska eller samtida
skulpturen märkbara, i en fast och storslagen
figurstil såsom hos paduanaren Andrea Mantegna (1431-
1516), eller i en omsorgsfull detaljering af formen
som hos bildhuggaren-målaren Andrea
Verrocchio (1435-88) i Florens. Den nakna formen dyrkas
af ingen med större hänförelse än af umbrern Luca
Signorelli (omkr. 1442-omkr. 1524), hvars kapell
i Orvietos dom förebådar Michelangelos sixtinska
takhvalf och dess storslaget ensidiga förhärligande
af människogestalten. Omkring århundradets midt
söker den umbriske mästaren Piero della Francesca
(omkr. 1420-92) realisera verklighetens problem i
måleriet ej på formell och linearperspektivisk väg,
utan genom atmosfären och ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
