Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor stil och med stora ämnen, som till ej ringa
del äro hämtade från antik mytologi och historia
liksom i det samtida Italien, fortlefver ett
anspråkslösare nationellt måleri, hvilket drar
fördel af den konstens frigörelse från kyrkan, som
renässans- och reformationsrörelserna medfört. Ej
nog med att porträttmåleriet vinner ökad betydelse -
i synnerhet är det holländska korporationsporträttets
framträdande att beakta - och odlas af ypperliga
mästare som Antonis Moor 1. Moro (d. 1575)
m. fl. Landskapet framträder som en ny själfständig
konstart, folklifsmåleriet får sin första stora
representant i Peeter Brueghel d. ä. (omkr. 1525-69),
och stillebensmåleriet gör med Pieter Aertsen
(1507-75) en löftesrik början. Under 1500-talet
hinna den flamländska 1. flamska och den holländska
skolan ej utprägla sina skilda kynnen. Under början
af 1600-talet sker detta dels till följd af de
reformerte, folkligt nationellt sinnade målarnas
emigration från de södra, katolska, af Spanien
behärskade, flamländska provinserna till de norra,
protestantiska och genom befrielsekriget
själfständiga holländska, dels genom framträdande på
båda hållen af utomordentliga målarbegåfningar, som
förkroppsliga i sin konst de två nationaliteterna,
Rubens, van Dyck (1599-1641) och Jordaens
(1593-1678) den flamländska nationaliteten, Hals
och Rembrandt den holländska. Rubens (1577-1640) och
de kring honom grupperade flamländske målarna skapa
i stora mått och monumental stil för furstarna och
för kyrkan. Deras konst är en direkt fortsättning
af den italienskhärmande riktningen, romanismen, i
1500-talets nederländska måleri och bygger alltjämt på
italienska förebilder, Bolognaskolan och Caravaggio
(d. 1543), men fylles af ett varmblodigt lif,
en yr och het glädje åt sinnevärldens prakt, det
lysande och frodiga kvinnohullet, männens bruna
svällande jättekroppar, vilddjurens elementära
kraft, frukternas öfverflödande saftighet, färgens
strålande härlighet. Teckningen är liffull, ehuru
ofta maniererad, föredraget bredt och lefvande,
liksom inspireradt, ehuruväl i verkligheten noga
beräknadt till sin verkan. Detta måleri vill först och
sist dekorera, ej karakterisera. Det senare kan åter
sägas vara hufvudsyftet i det holländska måleriet,
afsedt ej för fjärrverkan i stora katedraler
och slottssalar, utan för intimt betraktande i
det borgerliga hemmet. Karakterisering är målet
för den store Haarlemporträttören Frans Hals
(1580 eller 1581-1666). I dess syfte ställer
han sin förunderligt otvungna och ögonblicket
fångande penselföring, sin vakna och från all
konventionalism befriade iakttagelse, som väcker
inom vida kretsar ett nytt intresse för skildrandet
af den alldagliga verkligheten och dess måleriska
skönhet. Karakterisering med djupare, mera förandligad
innebörd är kärnan i Rembrandts (1606-69) konst,
som i ljusdunklet och en revolutionärt dristig
färgbehandling finner förut oanade uttrycksmedel
för själiska mysterier och konstnärliga syner. "Om
målarkonsten icke funnits till förut, skulle Rembrandt
ha uppfunnit den". Bättre kan man ej uttrycka,
hvad Rembrandt enligt vår tids uppfattning betyder
i måleriets historia. I själfva verket utgår från
Rembrandts måleri ett ljus, som reflekteras brutet
i skilda nyanser från så godt
som alla dåtida målare i Holland. Ljusdunklet
ställes i landskapsskildringens (J. Ruysdae1),
genremåleriets (Steen, Ostade, Ter Borch, Jan Van
der Meer) och stillebenets tjänst och framkallar än
romantiska, än idylliska stämningar. Af de hundratals
målarna i 1600-talets Holland upptäckas så godt som
alla sidor af verkligheten och beröras så godt som
alla måleriets problem. Det holländska måleriets
blomstringsskede motsvarar landets politiska
storhetstid. 1600-talets slut betecknar dess
gradvisa förfall och underkufvande under fransk
smak. Måleriet i Italien och Nederländerna företer en
oafbruten utveckling från medeltiden till slutet af
1600-talet. Förhållandet är ej detsamma med Tysklands
och Spaniens målarkonst.
I Tyskland har måleriet sin aldrig åter uppnådda
blomstring under 1400-talet och 1500-talets förra
hälft. Den tyska målarkonsten förgrenade sig i en
mängd lokala skolor, spridda öfver hela landet,
från Alperna till Nord- och Östersjökusterna,
alla mer eller mindre under inflytande af
nederländska förebilder och fr. o. m. 1400-talets
slut den italienska renässansen. En enhetlig,
jämn utvecklingsgång saknas, men i stället äro de
originella, fängslande konstnärspersonligheterna desto
fler. De rent måleriska problemen träda merendels
åt sidan för plastiska verkningar och illustrativt
intresse. Koloristiskt finast är måhända Kölnskolan,
hvars främste var Stephan Lochner (d. 1451),
upphofsman till det berömda Tre-konungars altare
i domkyrkan. Sträfvandet går här närmast ut på
vinnandet af en vek känslighet i uttrycket, en mild
dekorativ prakt.
Det mystiska i uppfattningen och den koloristiska
finheten återfinnas hos Hamburgmästaren
<sp>Francke<sp> (1400-talets förra hälft). Kärfvare, mera
handfasta äro de sydtyske målarna, den i Konstanz
födde, af van Eyckarnas konst påverkade Konrad Witz
(d. 1446), schwabarna Lukas Moser (omkr. 1430) och
Hans Multscher (1427-67). Efter 1400-talets midt
gör sig inflytandet från Nederländerna, framför
allt från Rogier van der Weijden, allt kraftigare
gällande. Så hos Nördlingen-mästaren Fr. Herlin
(d. 1499), hos niirnber-garen Hans Pleydenwurff
(senare hälften af 1400-talet) och Michael Wolgemut
(1434-1519). Å andra sidan skönjas intryck af den
norditalienska konsten, främst hos den i Mantegnas
stil djärft rumsskapande tyrolaren
Michael Pascher (d. 1498). Italienska formproblem
sysselsatte från ungdomen det tyska måleriets mest
utpräglade och frejdade målsman Albrecht Dürer
(1471-1528) från Nürnberg, hvars konst utgör ett
det dyrbaraste dokument vi ega från brytningstiden
vid reformationens och renässansens framträdande
i Tyskland. Som målare når Dürer icke längst; han
är först och främst den fulländade, formfaste och
fantasirike grafikern. Målare i egentligaste mening
var däremot hans samtida Matthias Grünewald
(omkr. 1530) från Aschaffenburg, upphofsman till det
berömda Isenheimaltaret i museet i Kolmar i Elsass,
ett underverk af visionär och vild färgextas. Vid
sidan af Dürers djupa personlighet och Grünewalds
heta lidelse ter sig Hans Holbein d. y. (1497-1543),
lärjunge af sin namne och fader i Augsburg, nästan
kallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
