Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(freskomålningar i domen i Arezzoj. I princip står han nära det
nederländska måleriet vid denna tid, ehuru lösningarna
i verkligheten kommo att te sig helt olikartade. Vid
slutet af 1400-talet hotar det mellanitalienska
måleriet att upplösas i ytlig efterklang. En
förnyelse är åter af nöden, och den kommer genom de
tre store mästarna Lionardo da Vinci, Michelangelo
och Rafael, som inleda 1500-talets stora konstskede
(it. cinquecento}.
Lionardo da Vinci (1452-1519) återför det
florentinska måleriet från oväsentligheter till
väsentlighet, från yta till form. Han komponerar
ej godtyckligt rikhaltigt, utan fast och samladt
kring en gemensam inre och yttre medelpunkt,
från hvilken alla verkningar i bilden utgå (se
"Nattvarden" i Milano). Hans figurer äro rika
ej genom fladdrande band och broderade bårder,
utan genom rörelsens liffulla motsatser och
själsuttryckets fördjupning. För att ernå denna
använder mästaren ett luftigt ljusdunkel, som
möjliggör den känsligaste modellering af ansikte
och händer (Mona Lisa). Michelangelo (1475-1564)
förenar i sitt måleri (Takhvalfvet och Yttersta domen
i Sixtinska kapellet i Vatikanen) bildhuggarkonsten
handgripliga kroppslighet med en ögonblicklig mäktig
rörelse och gör människogestalten till tolk för en
sublim lidelse. Rafael (1483-1520) är framför allt
rumsgestaltningens ouppnådde mästare, som i sina
vatikanska stanzer befolkar ideella rum med ädelt
gifna figurer och därmed liksom summerar hela det
mellanitalienska måleriets utveckling. Sida vid sida
med denna löpte sedan ett par generationer tillbaka
det norditalienska, först och sist venezianska,
måleriets väg framåt mot fullkomningen. En djup och
glödande färg, ett varmt och harmoniskt ljus voro de
dygder, efter hvilka man här sträfvade och hvilkas
förvärfvande gynnades genom lånet från Nederländerna
af oljemålningens nyuppfunna teknik. Efter Lionardo
da Vinci är Correggio (af Parmaskolan, 1494-1534) den
italienare, som med största fulländningen betjänar sig
af ett mjukt och smekande ljusdunkel. Inom venezianska
måleriet går vägen från en öfvergångsmästare
som Giovanni Be11ini (omkr. 1428-1516) öfver
banbrytaren Giorgione (1477 eller 1478-1510)
till fullkomnaren Tizian (troligen 1477-1576),
som under en nära hundraårig lefnad hinner medverka
till utformandet af det venezianska 1500-talsmåleriets
alla skiftande faser. Den märkligaste förvandlingen
är måhända stegrandet af teknikens bredd, kraft
och omedelbarhet. Ännu vid 1500-talets början är
tafvelmåleriet ett stillsamt och behärskadt arbete,
vid hvilket samma grundliga omsorg egnas åt alla
konstverkets delar, bisakliga som hufvudsakliga. I
Tizians senare verk har detta sätt att arbeta aflösts
af en lidelsefull och rask, behandling, som ej mer
färglägger, utan målar i egentligaste mening, så att
penseldragen från början till slut frammana synerna
och ingå på ett nödvändigt sätt i helheten. Först med
Tizian har måleriet blifvit måleri i den mening, som
den nutida konsten fattar ordet. Hans efterföljare
Tintoretto (1519-94) betonar hänsynslöst detta
penselns herravälde, medan Paolo Veronese
(1528-88) med större måttfullhet fortsätter de
venezianska traditionerna i sina prunkande dukar. Det
nederländska måleriet räknar
sina anor från 1400-talets början. 1432 uppställdes på
ett altare i S. Johannes’ kyrka i Gent en stor tafla
med "Lammets tillbedjan" som midtbild (midtbilden
fortfarande i Gent, de flesta flygelbilderna
numera i Berlin), hvilken i alla tider gällt som
ett målarkonstens under. Dess upphofsmän bröderna
Hubert (omkr. 1366-1426) och Jan van Eyck (d. 1441)
hade framställt landskap och figurer med en dittills
osedd färgglans och med ett skimmer af sol och luft,
som öfverträffade det föregående måleriet. Den konst,
som i Gent-altaret möter oss och som fortsattes
efter Hubert van Eycks död af den öfverlefvande
brodern Jan i altarmålningar och porträtt, dessa
senare tillhörande en för målarkonsten ny ämneskrets,
hade förberedts framför allt genom det burgundiska
bokmåleriet, de präktiga bönböcker, som vid denna tid
voro en furstlig favoritlyx. Illusion vunnen genom
miniatyraktig noggrannhet i teckning och färggifning
samt ingående studium af belysning och atmosfäriska
verkningar är målet för den van Eyckska konsten,
som ernår äfven koloristiska harmonier af stor
skönhet. Denna riktning blef väsentligen bestämmande
för 1400-talets måleri i Nederländerna - Petrus
Christus (f. omkr. 1420), Albert van Ouwater (verksam
1430-60), Hugo van der Goes (d. 1482), Dierick Bouts
(d. 1475) - och vann stort inflytande jämväl på detta
århundrades måleri i Frankrike och Tyskland. Men
jämsides med detta från miniatyren utgående måleri
finns ett annat, som har sin utgångspunkt i den målade
skulpturen. Dess främste representant är
Rogier van der Weijden (d. 1464), som dock visar sig ha
rönt stark inverkan af den van Eyckska konsten. Mot
århundradets slut uppträder en underhållande
berättare som Hans Memling (omkr. 1450-94)
med delvis naivt upptagande af italienska former,
och vid sekelskiftet varslas starka inslag söderifrån
i Gerard Davids (d. 1523) och Geertjen tot Sint Jans
(omkr. 1465-omkr. 1493) kompositioner. Färgerna ha hos
dessa sammanstämt till en större entonighet, i grått
och brunt. Samma dämpande af den medeltida brokigheten
kännetecknar koloriten hos de nederländske mästarna
från 1500-talets första årtionden, Quinten Matsys
(1466 -1530) och Jan Gossart (Mabuse; d. 1541), hvilka
härutinnan påverkats af den lombardiska skolan,
Lionardo da Vinci och hans efterföljare, liksom de i
teckning och komposition visa sig starkt berörda af
italiensk smak. I synnerhet är detta fallet med Mabuse
och ännu mer med hans samtida Scorel (1495-1562)
och B. van Orley (d. 1542). Tillsvidare håller sig
böjelsen för den italienska stilen mera till ytan
och ger rum för en nordisk nationell grundstämning,
men med Maerten Heemskerk (1498-1574) och Frans
Floris (omkr. 1516-70) inbryter en riktning,
som sätter som sitt mål ett ensidigt härmande af
Michelangelos figurstil och kastar öfver bord all
inhemsk tradition. Italiens konst blir den oftast
missförstådda förebilden för det nederländska måleriet
1500-talet igenom, låt vara att Michelangelo som
mönster stundom aflöses af andra, t. ex. Tintoretto,
så hos Marten de Vos (1532-1603). Men vid sidan af
denna målarkonst i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
