Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 221-222 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårdsläktet - Mårten, Den helige. Se Martin af Tours - Mårten biskop. Se Martin af Tours, sp. 1117 - Mårten Hälsing, sekreterare. Se Martinus Olai 2 - Mårten Olofsson. Se Martinus Olai 1 - Mårtens - Mårtensfastan. Se Fasta, sp. 1427 - Mårtensgås. Se Martin af Tours, sp.1117 - Mårtensmässan. Se Martin af Tours, sp. 1117 - Mårtensson. Jöns - Måsar, zool. Se Måssläktet - Måsartade fåglar - Måseskär - Måsknuf - Måssebo. Se Mossebo - Måssläktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vårt land äfvensom i Norge. I allmänhet är den
fåtalig och träffas vanligen enstaka utom under
sommaren, då man stundom får se en hel familj
samlad. Denna mårdart uppehåller sig uteslutande
i skogstrakter; endast högst sällan förirrar den
sig ut på slätten. Under natten är den i rörelse
för att söka sitt rof, men om dagen ligger den
dold i trädhål, fågel- och ekorrbon, under stenar,
i bergsskrefvor o. s. v. I träden rör den sig med
synnerlig skicklighet. Dess rof utgöres af mindre
däggdjur, fåglar af allehanda slag jämte deras ägg
och ungar, större skalbaggar och andra insekter. För
villebrådet är den en svår fiende. Fångad som ung,
blir skogsmården vid god behandling mycket tam. I
april föder honan 3–4 ungar, som nästa vår äro i
det närmaste fullvuxna och fortplantningsdugliga. –
Stenmården, M. foina, har gråhvitaktig bottenfäll och
mörkbruna stickelhår. Benen äro relativt kortare än
hos den förra arten. Halsfläcken är hvit och baktill
klufven. Den öfre kindtandens ytterrand är konkav
hos denna, konvex hos den förra arten. Kroppens längd
stiger till 45 och svansens till 23 cm. Denna mårdart,
som icke förekommer i Sverige eller Norge, är hemma
i större delen af södra och i hela mellersta Europa,
österut till Afganistan och Himalaya; i Danmark
torde den ha vunnit en allmännare utbredning först
under senare tid. Den håller sig gärna i närheten af
människoboningar (kallas därför äfven "husmården"),
anställer mycken förödelse på tamt fjäderfä,
klättrar skickligt och är mycket skadlig.

Fig. 2. Sobeln.

– Sobeln, M. zibellina,
har större öron samt längre och mycket mera glänsande
fäll än de föregående arterna, af hvilka den mest
öfverensstämmer med skogsmården. Färgen är växlande
gulbrun, ofta med inströdda hvita hår. Hufvudet är
kägelformigt, benen jämförelsevis höga och starka,
fötterna stora. Kroppens längd är 44 och svansens 22
cm. Denna ryktbara art var urspr. hemma i landet från
Ural till Beringssund och från Sibiriens södra gräns
till 68° n. br. äfvensom i en mindre del af nordvästra
Amerika. Men den ifriga förföljelse, för hvilken den
varit och är utsatt, har undanträngt densamma till
nordöstra Asiens bergiga och dystraste skogstrakter
samt gör den äfven där allt sällsyntare. Fordom
var sobeln ytterst talrik och fångades i mängd i
Kamtjatka, som ännu i dag är det område, där den
förekommer ymnigast. Sobeljakten, mot hvilken 1913
utfärdades förbud i Ryssland, är utomordentligt
mödosam och bedrifves
företrädesvis från okt. till början af dec. I små sällskap
bege jägarna sig till jaktplatserna, hvarest
hvarje parti har sin hydda; lifsmedel och andra
förnödenheter medföras på hundslädar. Sobeln skjutes
med kula eller pil, fångas i snaror och nät, bäst
dock i fällor, hvarvid dess skinn ej skadas. – Den
största af alla mårdarter är pekanen l.
fiskmården, M. pennantii, hvars kropp uppnår en längd af
öfver 60 och svansen öfver 30 cm.; den lefver i
Nord-Amerika söderut till 35°. – Alla arterna af
detta släkte lämna ett ypperligt pälsverk. Högst
skattas sobelns skinn, som betalas med enorma pris.
C. R. S. (L-e.)

Mårten, Den helige. Se Martin af Tours.

Mårten biskop. Se Martin af Tours, sp. 1117.

Mårten Hälsing, sekreterare. Se Martinus Olai 2.

Mårten Olofsson. Se Martinus Olai 1.

Mårtens, Sankt (fi. Marttila], socken i Åbo och
Björneborgs län, Finland, Loimijoki domsaga, Masku
härad, bildar med Koskis och Karinais
kapellförsamlingar ett imperiellt pastorat af 3:e kl.,
Åbo ärkestift, Bjerno kontrakt. Areal, med kapellen,
277 kvkm., 4,560 inv., finsktalande (1910), utan
kapellen 194 kvkm. med 2,909 pers. Socknen kallades
fordom äfven Nybygd. A. G. F.

Mårtensfastan. Se Fasta, sp. 1427.

Mårtensgås. Se Martin af Tours, sp. 1117.

Mårtensmässan. Se Martin af Tours, sp. 1117.

Mårtensson, Jöns, målare, f. 8 juni 1855 i Smedstorp,
Kristianstads län, d. 3 okt. 1912, var målargesäll
i Malmö och Stockholm, studerade vid konstakademien
1879-81, var därefter bosatt i Hälsingborg och Lund,
sedan 1895 som lärare vid tekniska yrkesskolan
i sistnämnda stad, utöfvade mångsidig verksamhet
som målare (skånska motiv, figurer och landskap),
skulptör, träsnidare, keramiker, dekoratör och
mönsterritare. Bland hans dekorativa arbeten märkes
utsirandet af förstugan
i Lunds allmänna läroverk. Bland hans
teckningar äro träsnitt i Lukasgillets
publikation "Finn", 1899 och 1900,
bilder till Salomos höga visa (färglagda
pennteckningar 1901) m. fl. bibliska ämnen.
G-g N.

Måsar, zool. Se Måssläktet.

Måsartade fåglar, Laridæ, zool., en familj inom
fågelordningen Charadriiformes. Näsborrarna äro
springlika och genomsiktiga, tarserna framtill
täckta af tvärplåtar, baktån vanligtvis väl
utbildad. Ungarna lämna genast boet, men matas
länge af föräldrarna. Alla äro vattenfåglar. Af
svenska fågelsläkten höra tärnor (Sterna), måsar
(Larus) och labbar (Lestris) till denna familj.
L-e.

Måseskär, holme, i Käringöns kapellförsamling,
Göteborgs och Bohuslän. Där var förr kuststation för
hydrografiska undersökningar. Dessa göras nu dels vid
Bornö, dels vid Fladens fyrskepp och Väderöarna. Fyr
(blänkfyr).

Måsknuf, en klippa med fyrinrättning (fast hvitt sken)
i Östersjön, v. om Danzigergatt vid inseglingen
söderifrån till Mysingsfjärden.

Måssebo. Se Mossebo.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>