Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmän omröstning med nära 7 1/2 mill. röster mot
640,000, att N. skulle ega full makt att utarbeta
en konstitution. Denna utfärdades 14 jan. 1852
och gaf N. en ofantlig makt, hvilken endast föga
inskränktes af en senat och en lagstiftande kår. 20
och 21 nov. 1852 besvarades vid ny folkomröstning
med 7,8 mill. ja mot något öfver 253 tusen nej
frågan, huruvida ett ärftligt kejsardöme skulle
återupprättas till fördel för N. 2 dec. 1852 höll
N. som "fransmännens kejsare" sitt högtidliga
intåg i Tuilerierna. En lysande hofstat inrättades,
och civillistan bestämdes till 25 mill. francs. 29
jan. 1853 förmälde sig N. med Eugénie de Montijo
(se Eugénie).
N:s historia sammanfaller från denna tid med
Frankrikes (se Frankrike, sp. 1161–62). För
att utplåna intrycket af det sätt, hvarpå han
vunnit kronan, sökte han genom en kraftig och
ärofull utrikespolitik förvärfva popularitet
och aktning. Genom sitt segerrika deltagande i
Krimkriget (1853–56) framstod han som den europeiska
frihetens oförskräckte och lycklige försvarare mot
Rysslands förtryck och eröfringslusta. Och genom
sitt kraftiga bistånd åt Sardinien i dess krig
mot Österrike 1859 (segrar vid Magenta 4 juni och
Solferino 24 s. m.) nådde han höjden af ära och
makt. Men den orättfärdiga expeditionen till Mexico
(1862–67), som afsåg att af detta land skapa ett
af Frankrike beroende kejsardöme under ärkehertig
Maximilian (se denne), skadade genom sin olyckliga
utgång hans prestige ofantligt, på samma gång den
kostade Frankrike ansenliga offer af människor och
penningar samt hindrade N. att samla Frankrikes
kraft odelad för att hindra den preussiska vålds-
och eröfringspolitiken. Genom expeditionen till Rom
1867, som nedslog Garibaldis försök att rycka Rom ur
påfvens händer, framkallade han dessutom ett mycket
spändt förhållande till Italien, på hvars tacksamhet
och hjälp han eljest kunde ha räknat.
Till dessa allvarsamma bekymmer rörande
utrikespolitiken sällade sig äfven stora inre
svårigheter. Det allmänna missnöjet tilltog alltmer
trots de verkligen stora förtjänster N. i vissa
fall inlagt om Frankrike. Dit hör i främsta rummet
frihandelns införande (fr. o. m. 1860). Vidare
må påpekas Paris’ ombyggande, utvidgning och
förskönande, de stora världsexpositionerna
1855 och 1867, Sues-kanalens anläggande af
fransmän och med franska penningar, storartade
järnvägs- och telegrafanläggningar, litteraturens,
vetenskapernas och de sköna konsternas frikostiga
uppmuntrande. Tilläggas bör, att de kroppsarbetande
klassernas ställning väsentligen förbättrades i
följd af det varma intresse N. hyste för de sociala
frågorna.
Genom statskuppen och det därpå följande skräckväldet
hade N. till en början krossat all opposition. Före
1857 vågade blott en (Montalembert) i lagstiftande
kåren yttra sig mot regeringen. Men genom de allmänna
valen 1857 växte antalet till fem (under Jules Favres
ledning). 1863 ökades det betydligt (Thiers blef då
oppositionens ledare), och 1869 – efter preussarnas
seger vid Königgrätz och mexikanska expeditionens
olyckliga utgång – valdes 93 ifriga oppositionsmän,
bland dem många "oförsonliga", med den energiske
Gambetta i spetsen. För att rädda
sin dynasti sökte då N. vinna folket genom att ge
det ökad frihet. Det tryck regeringsmakten utöfvade,
som hade nått sin höjdpunkt efter italienaren grefve
Felice Orsinis attentat (14 jan. 1858), hade sedermera
småningom betydligt mildrats, men själfva enväldet
fanns ännu i väsentligaste delar kvar. N. beslöt då
att fullständigt öfverge detsamma och "kröna" sitt
verk genom att införa "det liberala kejsardömet". På
hans uppdrag bildade Emile Ollivier, fordom en af
"de fem", 2 jan. 1870 en inför folkrepresentationen
ansvarig ministär och framträdde inför lagstiftande
kåren med ett liberalt program. Det mottogs med
lifligt bifall af den stora majoriteten bland de
moderate, men mötte häftigt motstånd hos yttersta
högern och den "oförsonliga" yttersta vänstern. Ett
nytt plebiscit sanktionerade 8 maj 1870 de senaste
liberala författningsändringarna med 7,34 mill. ja mot
1,56 mill. nej. Det var N:s sista politiska triumf.
Men härmed hade den verkliga ledningen af Frankrikes
öden glidit ur hans händer, och ansvaret för den
olyckliga krigsförklaringen mot Preussen 19 juli 1870
faller mindre på honom än på hans konstitutionella
rådgifvare äfvensom på lagstiftande kåren och
parisbefolkningen, hos hvilka krigsstämningen med
anledning af Preussens nyförvärfvade maktställning
ej längre stod att dämpa; kriget blef oundvikligt
(se Fransk-tyska kriget 1870–71). Ehuru försvagad
af långvarig sjukdom, ställde N. sig i spetsen
för armén. Sitt högkvarter tog han i Metz. Men
efter de fruktansvärda nederlagen i förra hälften
af aug. öfverlämnade han öfverbefälet åt marskalk
Bazaine och begaf sig själf till lägret i Châlons. 17
aug. hölls där ett krigsråd, i hvilket man beslöt,
att kejsaren skulle återvända till Paris och att Mac
Mahon skulle taga befälet öfver Châlons-armén. Men
af politiska skäl och till följd af påtryckning från
kejsarinnan, som förordnats till regentinna, och
krigsministern Palikao lät N. förmå sig att kvarstanna
vid Châlons-armén. Med denna af Mac Mahon anförda armé
följde N. till Sedan, där han 2 sept. 1870 gaf sig
fången med 83,000 man. Två dagar därefter störtade en
revolution i Paris, den s. k. Septemberrevolutionen,
det "andra kejsardömet", som föll utan det ringaste
försök till motstånd.
N. fördes från Sedan till Wilhelmshöhe, där han
kvarstannade till mars 1871. Sedan han återfått sin
frihet, begaf han sig till England, där han bosatte
sig på slottet Camden house i byn Chislehurst (15
km. s. ö. från London). Genom ett par bonapartistiska
tidningar, som han underhöll, och genom åtskilliga i
stora massor utdelade broschyrer sökte han verka för
kejsardömets återupprättande, men fruktlöst. Trots
sina oerhörda olyckor och svåra kroppsliga lidanden
bibehöll N. ett utomordentligt sinneslugn och
ådagalade ända till det sista samma passiva mod, som
utmärkt honom ända från barndomen. Efter en misslyckad
stenoperation afled han. I sitt äktenskap hade
N. endast en son, Louis Napoléon (se N. 4). Han och
hans son ligga sedan 1888 begrafna i Farnborough. –
Bland frukter af N:s omfattande skriftställeri må till
de ofvan nämnda läggas Manuel d’artillerie (1836)
och Histoire de Jules César (2 bd, 1865–66; öfv. på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
