Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nasalerade ljud - Nasalerade vokaler, fonet. Se Nasalerade ljud - Nasalton - Nasalvokaler, fonet. Se Nasalerade ljud - Nasamoner - Nasarener - Nasaret - Nasaréviken - Nasarre, Blas Antonio - Nasby [nei'sbi], Petroleum V., pseudonym. Se Locke, D.R - Nascimento, F. M. do. Se Manoel do Nascimento, Fr - Naseby - Nash [näJ], Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanpressade luften viker af genom näsan. Andra
kalla dessa ljud velarer. Lll.
Nasalerade vokaler, fonet. Se Nasalerade ljud.
Nasalton (af lat. nasus, näsa), mus., näston,
felaktigt maner vid sång, då tonströmmen delas genom
gomseglet, så att den utdrifves på en gång genom näsa
och mun. A. L.*
Nasalvokaler, fonet. Se Nasalerade ljud.
Nasamoner, ett forntida folk i norra Afrika, från
hvilket numiderna anses härstamma genom blandning med
garamanterna (se Fessan). Nasamonerna vandrade
som nomader kring Syrterna och lefde hufvudsakligen af
fårkött och af långväga från hämtade dadlar. Herodotos
berättar, att några nasamoner kommit genom öknen
till Niger, en underbar färd på en tid, när det ej
ännu fanns några kameler i dessa trakter. Då hela
Mauretanien på 300-talet reste sig mot romarna
under Gildos ledning i förbund med garamanter och
nosaker (i Tripolis), kufvades äfven nasamonerna,
ehuru först efter långt och tappert motstånd. f
J. C.
Nasaréer. 1. Invånare i Nasaret (se d. o.). - 2. Se
Mandéer.
Nasarener, en grupp af tyska konstnärer, som
1810-20 samlades i Rom kring Fr. Overbeck och
P. Cornelius. De åsyftade en reaktion mot den
härskande fransk-akademiska smaken, yrkade på
djupare innehåll i konsten af religiös eller
nationell art, fastare teckning, enklare kolorit
och sökte öfver hufvud sina ideal inom de äldre,
mera naiva riktningarna af Tysklands, Flanderns och
Italiens konst. Efter det kloster i Rom, S. Isidoro
vid Villa Ludovisi, där flertalet af dem bodde,
kallades de äfven Isidorobröder. Om freskomåleriets
utbildning ha de inlagt förtjänst. Jämte de båda
nämnde konstnärerna hörde till kretsen bl. a. bröderna
Veit, bröderna v. Schadow, Schnorr v. Carolsfeld,
Führich och Eberhard. Påverkad af nasarenerna
var bl. a. äfven svensken G. E. Hasselgren.
Upk.*
Nasaret, stad i södra Galiléen, bekant uteslutande
därigenom, att Jesus tillika med sina föräldrar och
syskon där växte upp, tills han som mogen man upptog
sin offentliga verksamhet. Staden nämnes hvarken
i G. T. eller hos Josefos, utan först i N. T. Den
var då, likasom ännu i dag, en obetydlig ort (jfr
Joh. 1: 46), och benämningen nasaré, -er, som hade
en föraktlig klang, öfvergick från Jesus till hans
lärjungar (Matt. 2: 23, Apg. 24: 5). Efter denna
tid omtalas N. af Eusebios och Hieronymus. Först
med kejsar Konstantin (300-talet) synes staden ha
fått några kristna invånare, och omkr. 600 egde den
en större kyrka. Sedan har den undergått många och
växlande öden; under korsfararnas tid var den säte
för en biskop, efter turkarnas eröfring af Palestina
(1517) blefvo alla kristna förvisade därifrån; 1799
ledde Napoleon från närheten af N. striden mellan hans
här och den turkiska armén på den söderut belägna
slätten. N. (nuv. En-nasira) är beläget (se fig.) i
en kitteldal bland södra Galiléens berg ej långt från
den stora Jisreelsslätten och räknar f. n. inemot
8,000 inv., af hvilka de allra fleste äro kristna,
fördelade på olika konfessioner. Invånarna lefva
hufvudsakligen af jordbruk och trädgårdsskötsel,
hvartill komma diverse handtverk och litet handel. De
kristne, bland hvilka ryssarna på sista tiden börjat
intaga ett framstående rum, ha förutom kyrkor här
anlagt storartade kloster, undervisnings- och
sjukhusbyggnader. Af de många utpekade heliga
platserna från Jesu barndoms- och ungdomshistoria
förtjänar särskildt nämnas den s. k. Mariakällan,
den enda källan i hela staden och dess närmaste
omgifning. Se Schuhmacher, "Zeitschrift des
deutschen Palästinavereins", XIII, och T. Tobler,
"Nazareth" (1868), Guérin, "Galilée" (1880), och
S. Merrill, "Galilée in the time of Christ" (1891).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
