Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalhistoriska museet - Nationalhymn. Se Nationalsång - Nationalisera - Nationalisering, Jordens. Se Nationalisera - Nationalister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beträffande det konstitutionella konungadömet, och tjäna
till att belysa Danmarks historia efter kristendomens
införande. Museet förvaras i praktfullt smyckade rum
med takmålningar af framstående danska konstnärer,
delvis efter äldre motiv; enstaka rum, särskildt
Riddarsalen, äro h. o h. dekorerade i sin ursprungliga
stil från Kristian IV:s tid. Museet omfattar dels
målningar och skulpturer, som framställa händelser
eller personer ur Danmarks historia, dels en stor
mängd ypperliga möbler från olika tidsskeden,
hvaraf flera tillhört danska adelssläkter eller
kända personligheter, dels slutligen många porträtt
(däribland äfven kopior af äldre bilder) och byster
af danska kungliga personer eller framstående män
och kvinnor. Till N:s vidmakthållande och utvidgning
bidrar Carlsbergfonden årligen med 35,000 kr.
E. Ebg.
Nationalhymn. Se Nationalsång.
Nationalisera, göra inhemsk hos ett folk, inplanta i
ett folks sedvänjor (jfr Naturalisation); förvandla
till ett folks samfällda egendom. I sistnämnda
bemärkelse ha i nyaste tid några socialpolitiska
skriftställare (främst Henry George) yrkat på jordens
nationalisering, enligt den grundsats, att ett lands
jord bör egas af nationen (staten) och därför från
enskilda jordegare återbördas till hela folket för
att brukas till dess gemensamma bästa.
Nationalisering, Jordens. Se Nationalisera.
Nationalism kallas den allmänna politiska åskådning,
som särskildt skarpt betonar nationalkänslan eller
nationalitetsgrundsatsen, krafvet på en nationellt
enhetlig stat. Inom nutida politik har denna åskådning
gjort sig gällande t. ex. i sträfvanden i Italien
att från Österrike förvärfva de landsdelar, där
italienskt språk öfvervägande talas, i Balkanstaternas
mot Turkiet aggressiva nationalitetssträfvanden,
i krafvet på själfstyrelse för Irland, i vissa
politiska gruppers i Ryssland sträfvan att åt
tsarrikets inre och yttre politik ge en "äktrysk"
prägel, i franska revanschtankar mot Tyskland och
förhoppningar på Elsass-Lothringens återeröfring
o. s. v. När nationalismen främst inriktas på
befriande af "förtryckta bröder" utanför det egna
landets gränser eller på dessas frigörelse genom
egna ansträngningar plägar den (numera äfven utanför
Italien, där termen först uppkom) kallas irredentism
(jfr Italia irredenta); när den framträder särskildt
skrytsam och utmanande, plägar den benämnas chauvinism
(se d. o.). Jfr äfven Nationalister. V. S-g.
Nationalister, anhängare af nationalism (se
d. o.). Särskildt användes namnet nationalister
om vissa politiska partigrupper på Irland samt i
Frankrike och Ryssland.
1. De irländske nationalisterna ha som parti
framgått ur den af Parnell 1882 bildade
nationalligan, en fortsättning af den 1879 bildade
och 1881 af regeringen upplösta jord- l. landligan
(Irish land league; se Irland, sp. 866). Partiet
har i underhuset ett par årtionden räknat omkr. 80
medlemmar och är f. n. splittradt i två grupper,
det egentliga nationalistpartiet med organisationen
United irish league och J. E. Redmond som ledare
(76 underhusmedlemmar 1913) samt de oberoende
nationalisterna under W. O’Brien
(8 underhusmedlemmar 1913) med organisationen All
for Ireland league. För båda grupperna gemensamt är
krafvet på ett själfständigt irländskt parlament
och en inför detta ansvarig irländsk ministär;
de oberoende nationalisterna ogilla åtskilliga
af det stora partiets taktiska metoder samt lägga
särskild vikt på, att den irländska frågan löses med
hela det engelska folkets samtycke, men äfven denna
grupp har anslutit sig till den liberala engelska
ministärens 1912 framlagda och af underhuset antagna
home-rule-bill. I nationalisternas syfte ingick urspr.
som slutmål Irlands fullständiga skilsmässa från
brittiska riket, men detta kraf har på sista tiden
dels öfvergifvits, dels af taktiska skäl skjutits
längre i bakgrunden. En aggressivt revolutionär
nationalistgrupp, som numera spelat ut sin roll,
kallades fenier (se d. o.); dock förekommer vid
sidan af de parlamentariska nationalistgrupperna
en med deras opportunitetspolitik missnöjd radikal
ytterlighetsgrupp Sinn Fein (se d. o.).
2. De franske nationalisterna utgöra icke,
såsom ofta felaktigt uppges, någon särskild
organiserad partigrupp, åtminstone ej i
deputeradekammaren. Benämningen "nationalist"
användes emellertid i Frankrike om medlemmar
af olika konservativa eller moderata grupper,
hvilka äro påverkade af nationalismens åskådning
och ifra för revanschtankens vidmakthållande mot
Tyskland eller de fransknationella idealens
framhållande emot internationell kapitalism
(särskildt judisk) eller socialism.
Vid de kommunala valen, särskildt i Paris,
har dock en själfständig nationalistisk
partibildning försports, som 1900–04 innehade
majoritet i Paris’ municipalstyrelse. – Den franska
nationalismens förnämsta härd under 1880-talet var
den s. k. Patriotligan (La ligue des patriotes;
se Déroulède), bildad 1882 och upplöst
af regeringen som samhällsomstörtande 1889.
Den återuppstod under nytt namn 1895 och
återtog 1897 det gamla samt spelade en viss roll
under Dreyfusaffären; äfven andra liknande "ligor"
ha i agitationssyfte samlat större eller mindre
antal nationalister. Rörelsen spelade sin största
politiska roll under boulangismens dagar (1886–89; se
Boulanger) och under Dreyfusprocessen (se d. o.).
Sedan Dreyfusaffärens afveckling (1899; 1906) ha
nationalisterna rent politiskt upphört att spela
någon mera betydande roll, men deras läror ha
i rätt hög grad påverkat den universitetsbildade
ungdomen, och vid flera utrikespolitiskt
spända situationer äfven under de senaste åren
ha nationalisterna visat sig ännu vara
en faktor att räkna med. Bland den franska
nationalismens banerförare märkas P. Déroulède,
Fr. Coppée, M. Barrès, J. Lemaître,
antisemiten Drumont och H. de Rochefort. Jfr K.
G. Laurin, "Nationalismen i Frankrike" (i
"Ord och bild", 1902) och "Våld och väld" (1910).
3. De ryske nationalisterna hylla i allmänhet
en allslavisk åskådning (jfr Panslavism).
I riksduman finnes ett nationalistiskt parti,
stående emellan högern och oktobristerna, hvilket
särskildt under premiärministern Stolypins sista
tid starkt påverkade regeringen och alltjämt
utgör ett pådrifvande element i fråga om
förryskningspolitiken mot Finland och de
polska landsdelarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
