Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalkassor - Nationalkollegier. Se Collegia pontificia - Nationalkonsilier. Se Konsilium - Nationlkonventet. Se Konvent - Nationalliberala partiet - National liberal club - National liberal federation - Nationalligan. Se Nationalister 1 - Nationallitteratur. Se Litteratur - Nationalmonument - Nationalmuseet - Nationalmusei vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjömanshusdirektionernas inseende och
förvaltning. - Det icke minst viktiga skälet för
dessa nationalkassors bildande var tydligen
att söka förekomma, att svenskt sjöfolk då
mera allmänt skulle gå i utländsk tjänst och
landet därigenom komma att lida brist på dugligt
sjöfolk. Skeppsrederierna i Sveriges öfriga sjöstäder
förklarade sig det oaktadt icke vilja deltaga i den
i Stockholm bildade nationalkassan och ej heller
själfva stifta sådan inrättning, men utfäste sig i
stället att själfva på egen bekostnad besörja om
sina skeppsbrutna besättningars hemförskaffande.
R. N.*
Nationalkollegier. Se Collegia pontificia.
Nationalkonsilier. Se Konsilium.
Nationalkonventet. Se Konvent.
Nationalliberala partiet var namnet på hela den
frisinnade oppositionen i Danmark under Kristian
VIII. 1848 afsöndrade sig därifrån Bondevennerne
(se Bondevennernes selskab) under B. Christensen och
Tscherning, som ställde sig något till vänster om sina
forna meningsfränder. Under Fredrik VII (1848-63)
präglade det nationalliberala partiet utvecklingen,
genomförde grundlagen och häfdade i motsats till
helstatsmännen Slesvigs närmare anknytning till
konungariket såväl som den nordiska enhetstanken samt
i motsats till Bondevennernes mera radikala kraf en
moderat frisinnad utveckling inåt. Partiet ledde sitt
ursprung från de akademiska kretsarna (det kallades
också af sina motståndare "professorspartiet")
och hade sin största styrka i den yngre ämbets-
och köpmannaklassen. Hall, Krieger och O. Lehmann
voro dess ledare, under det att "Fædrelandet"
(Ploug) och "Dagbladet" (Bille) voro dess viktigaste
språkrör. Novemberförfattningen 1863 var dess sista
seger och 1864 års krig dess djupa missräkning,
ty partiet kunde ej göra sig förtroget med tanken
på Slesvigs delning som nationalitetsgrundsatsens
naturliga konsekvens. Under striden om grundlagens
revision 1865-66 fördjupades klyftan mellan partiet
och Bondevennerne, samtidigt med att förlusten af
Slesvig blef en svår stötesten. Den yngre falangen
öfvergick delvis till Mellempartiet (se d. o.),
och under loppet af 1870-talet gled resten småningom
öfver till de forne motståndarna, godsegarna, och
bildade den senare högern. E. Ebg.
National liberal club [nä’Jenl li’brel kla’b], eng.,
en 1882 bildad politisk klubb i London, den mest
bekanta af dylika sammanslutningar inom det liberala
partiet. Klubbens byggnad vid Whitehall place (färdig
1887) är ett verk af arkitekten A. Waterhouse.
National liberal federation [nä’{9nl H’br9l
feda-réYJn], eng., de engelske liberalernas 1877
bildade officiella partiorganisation. Se Caucus.
Nationalligan. Se Nationalister 1.
Nationallitteratur. Se Litteratur.
Nationalmonument. Minister F. H. R. Kleen (se d. o. 2)
skänkte 1908 till svenska regeringen 100,000 kr. som
grundplåt till uppförandet af ett fosterländskt
monument i Stockholm. En annan donator gaf 10,000, och
en inbjudan till allmän täflan utfärdades 1909 till
svenska konstnärer. 36 förslag inlämnades 1910. Till
den enligt programmets bestämmelser därefter utlysta
begränsade
täflingen inbjödos 3 af deltagarna i den allmänna
täflingen att återkomma med mera utarbetade
förslag, men kommitterade ansågo sig ej kunna
förorda något af dessa förslag till utförande,
hvarför frågan tills vidare får hvila.
G-g N.
Nationalmuseet i Köpenhamn, sedan 1892 gemensamt namn
på de historiska och förhistoriska samlingar, som
förvaras i det s. k. Prinsens palæ (se exteriör,
fig. 14 å pl. III till art. Köpenhamn). Första
afdelningen omfattar 1) Museet for nordiske
oldsager (vanligen kalladt Oldnordisk museum), 2)
Etnografiska museet och 3) Antiksamlingen. Andra
afdelningen inrymmer minnen rörande Danmarks
historia efter vikingatiden till 1660, och härtill
sluter sig Dansk folkemuseum (se d. o.) som naturlig
fortsättning. Grundvalen för flera af dessa samlingar
är den af Fredrik III 1654 stiftade Konstkammaren,
som upplöstes 1821 och delvis öfverfördes till andra
samlingar. Af återstoden, som kallades Konstmuseet,
afsöndrades under K. J. Thomsens ledning Etnografiska
museet och Antiksamlingen, af hvilka den förra
samlingen 1849, den senare 1851 flyttades till
Prinsens palæ. Det förstnämnda museet är i själfva
verket det äldsta i sitt slag, fastän fransmannen
Jomard redan 1832 uppgjort plan till ett sådant, och
det var enligt hans projekt och på hans tillskyndan,
som Thomsen genomförde sin organisation. Samlingen
är mycket omfångsrik (fyller 50 rum i 3 våningar)
och intar ännu en framstående plats, ehuru
motsvarande museer i de stora kulturländerna
äro långt rikhaltigare. Museet är ordnadt efter
världsdelar och vidare efter folkslag på äldre och
yngre kulturstadier för att visa människosläktets
successiva utveckling. Antiksamlingen, som omfattar
egyptiska, mindreasiatiska, grekiska och romerska
fornsaker, är af långt mindre omfång, men intar
dock en rätt aktningsvärd ställning. Af allra
största värde är Museet for nordiske oldsager,
grundlagdt af R. Nyerup 1807 och urspr, förvaradt
jämte universitetsbiblioteket i vindsvåningen
öfver Trinitatis kirke. Det räknade 1815 blott
1,000 nummer, öppnades 1819 för allmänheten och
var den första europeiska samlingen i sitt slag
(fransmannen Lenoir hade dock 1805 föreslagit något
liknande för Frankrike). Under K. J. Thomsens
chefskap (1816-65) växte det småningom dels
genom gåfvor från privatpersoner, dels genom
själfständiga utgräfningar af grafhögar och i mossar
så kraftigt, att det räknade 28,000 vetenskapligt
systematiskt ordnade nummer. 1832 öfverfördes det
till Kristiansborg och 1853 till Prinsens palæ. Det
utvecklades ytterligare under Worsaae och Herbst, så
att det 1891 räknada 47,000 nummer, men har senare
vuxit betydligt och anses nu omfatta omkr. 100,000
särskilda föremål, fördelade på 64 rum med 300 skåp.
E. Ebg.
Nationalmusei vänner, en förening, som 1911 bildades
på initiativ af kronprins Gustaf Adolf (föreningens
ordf.) och direktör T. Laurin. Föreningens
ändamål är att inköpa värdefulla konstföremål,
som med vederbörligt tillstånd skola som gåfva
öfverlämnas till eller deponeras och hållas utställda
i Nationalmuseum. Dessutom eger styrelsen i lämpliga
fall lämna bidrag af föreningens medel till inköp af
särskildt värdefulla konstföremål, hvilkas förvärf
Nationalmusei chef anser synnerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
