Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bundsförvanter under sina strider med frankerna hade
friserna sachsarna, som trängt in i de trakter,
som sedermera kallades Gelderland, Drente och
Overijssel. Under Klodvig (481-511) omvändes
frankerna till kristendomen. Längre dröjde det med
kristendomens utbredning till friserna, hvilken
skedde hufvudsakligen genom engelska missionärer
(Willibrord och Winfrid). Frisernas och sachsarnas
fullständiga omvändelse var dock snarast ett resultat
af Karl den stores segrar, genom hvilka dessa stammar
h. o. h. kommo under frankiska väldet. Yid detta
rikes delning genom fördraget i Verdun 843 tillföllo
N. Lothar I och bildade sedan hufvuddelen af sonen
Lothar II:s rike, Lotharingien. Genom fördraget i
Mersen 870 lades landet n. om Schelde, Artois och
Flandern, till Frankrike; större delen af N. kom
jämte det öfriga Lothringen under Tyskland och hörde
dit under flera hundra år, ehuru N. i allmänhet i
förhållande till detta land intogo en i det närmaste
oberoende ställning.
N:s historia under denna del af medeltiden blir
egentligen historien om de olika feodalstater, hvari
de småningom sönderföllo. De förnämsta af dessa voro
hertigdömet Brabant, grefskapen Flandern,
Hainaut, Holland, Gelderland, Limburg och
Luxemburg samt biskopsdömena Utrecht och
Liège. Feodalväsendet utvecklades starkt i N., och
landet, som under 800- och 900-talen svårt härjats
genom vikingatågen, blef dessutom skådeplats för
ständiga fejder mellan de olika länsfurstarna. I
korstågen deltog nederländska adeln synnerligen
lifligt. - Benämningen "Nederländerna" (lat. Terræ
inferiores) började komma i bruk under 1100-talet. Af
oerhörd betydelse för N:s politiska och kulturella
utveckling blef det stora uppsving, som städerna
började få under 1100-talet. Som "stad" räknades
en plats endast såvidt den af traktens länsherre
erhållit privilegiebref; dessa hade ett mycket
skiftande innehåll, alltefter stadens betydelse och
graden af den påtryckning, som den kunde utöfva på
länsherren. De mest betydande flandriska städerna
blefvo småningom faktiskt oberoende republiker,
med egen härsmakt, själfständig utrikespolitik
o. s. v. Ehuru de voro skådeplatsen för våldsamma
inre strider, hvarigenom deras urspr. ofta mycket
aristokratiska författningar flerstädes fingo lämna
plats för mera demokratiska, vunno de en makt och
rikedom, hvarmed endast de italienska städerna kunde
täfla. Industrien (särskildt textil-) blomstrade
som eljest ingenstädes under medeltiden, och Bruges,
stapelorten för väfnadsindustriens råvara, den från
England importerade ullen, blef under den senare
medeltiden Europas främsta handelsstad. Det ekonomiska
uppsvinget motsvarades af storartad blomstring på
konstens och den andliga kulturens område. - I Brabant
och i viss mån äfven i de öfriga N. sökte städerna,
ehuru med mindre lysande resultat, följa de flandriska
städernas exempel.
Vid slutet af 1300- och början af 1400-talet
lyckades det hertigliga huset Burgund, en gren af
det franska konungahuset, genom arf, köp, list och
våld småningom sätta sig i besittning af de olika
nederländska feodalstaterna. Hertig Filip den gode
(1419-67) behärskade, utom sina franska besittningar,
Flandern, Artois, Mecheln, Antwerpen, Namur, Holland,
Friesland, Zeeland, Hainaut,
Brabant, Limburg och Luxemburg samt lyckades dessutom
besätta de stora stiften med yngre medlemmar af
sitt hus. De burgundiske hertigarnas mål var att
sammangjuta de med afseende på språk, kultur och
politiska förhållanden olika provinser, hvaraf
deras välde bestod, till en fast enhetsstat under en
stark monarkisk regering och med en välorganiserad
centralförvaltning. Detta program lyckades Filip
till stor del genomföra. Han vann understöd af
adel och prästerskap, men mötte starkt motstånd
från de mäktiga städerna, särskildt de flandriska,
hvilket han dock med oblidkelig stränghet nedslog;
Bruges förlorade sina förnämsta privilegier 1438,
och Gents motstånd krossades i det blodiga slaget
vid Gavre 1453. Trots Filips många tyranniska
handlingar var hans regering en glanstid för N. Den
centralförvaltning, som han upprättade, blef ett
mönster för det öfriga Europa. Två åtgärder af stor
betydelse för landets enande voro upprättandet af ett
"stort råd" i Mecheln för handläggning af judiciella
och finansiella angelägenheter samt sammankallandet af
de olika provinsständernas deputerade till en gemensam
ständerförsamling (generalstaterna) i Bruxelles
(1465). Filip höll ett glänsande hof och uppmuntrade
konst och vetenskap. - Filips son, Karl den djärfve
(1467-77), saknade den politiska klokhet, som behöfts
för att fullfölja faderns verk. Sin makt öfver
N. upprätthöll han genom den hänsynslösa hårdhet,
hvarmed han undertryckte alla upprorsrörelser,
och han lyckades organisera en förträfflig stående
här, men i sina politiska sträfvanden kom han till
korta emot Ludvig XI af Frankrike, och militäriskt
blef han besegrad af schweizarna; i det ryktbara
slaget vid Nancy stupade han. Efter hans död var
hans välde nära att uppslukas af Frankrike. För att
komma i besittning af N. måste hans dotter, Maria,
underteckna dels ett allmänt privilegiebref (le grand
privilège), dels åtskilliga provinsiella författningar
(t. ex. Brabants s. k. Joyeuse entrée, se d. o., en
utvidgning af ett äldre privilegiebref af samma namn);
för priset af dessa privilegier, som lade nästan all
makt i ständernas händer, erhöll Maria Nederländernas
hjälp mot Frankrike. Genom hennes giftermål med
Maximilian af Österrike kommo N. till habsburgska
huset. Hennes son, Filip den sköne af Österrike,
efterträddes af sin son Karl V (1506-55), men dennes
faster, Margareta af Österrike, styrde under hans
minderårighet och en tid därefter (1507-30) N. som
ståthållarinna. Margareta skötte på ett utmärkt
sätt sin svåra uppgift. Karl V var född i Gent och
betraktade sig alltid själf som nederländare. Med "det
burgundiska arfvet" förenade han såväl Spaniens krona
som tyska kejsarvärdigheten och blef sin tids utan
tvifvel mäktigaste härskare. På riksdagen i Augsburg
1548 fick Karl sina burgundiska länder erkända som
en särskild krets af Tyska riket, som skulle bidraga
till riksutgifterna och rikshären, men f. ö. vara
själfständig. Till de nederländska provinser, som hans
förfäder innehaft, lade han Groningen, Overijssel,
Gelderland och Utrecht; endast biskopsdömet Liège
bibehöll ännu en nominell själfständighet. Karl
fortsatte sin burgundiska företrädares verksamhet för
provinsernas sammansmältning och centralförvaltningens
utveckling. Han for därvid ofta hårdt fram mot
provinsernas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
