Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städernas privilegier och skydde ingalunda att
gripa till våld för att slå ned motståndet, ehuru
han f. ö. sträfvade att regera med mildhet och
hofsamhet. Under Karls regering upplefde N. åter
en period af storartad materiell blomstring; icke
blott handeln och industrien, utan äfven jordbruket
gjorde stora framsteg; Antwerpen var Europas förnämsta
handelsstad. Karl var på det hela taget rätt populär
i N., ehuru de tunga skatter, som han utkräfde,
och framför allt de hårda kättaredikten (det mest
bekanta det af 1550) grundlade ett visst missnöje
mot styrelsen. - Det mest betydelsefulla draget i N:s
historia under Karl V var protestantismens inträngande
i landet. Namn sådana som "Det gemensamma lifvets
bröder" och Erasmus af Rotterdam utvisa N:s betydelse
för reformationens förberedande. Den af Luther och
Zwingli väckta rörelsen vann mycket raskt insteg
i N., hvars öfverklass var h. o. h. genomsyrad af
Erasmus’ anda; bland de bredare lagren vunno äfven
anabaptistiska rörelser stor utbredning. De grymma
förföljelser, som redan på Karl V:s tid igångsattes
mot protestanterna, bidrogo endast till att egga
deras ifver för sin lära. - Under Karls son, Filip
II, som 1555 efterträdde sin fader i Nederländerna
och 1556 därjämte blef konung af Spanien, skärptes
konflikten ytterligare. Filip fortsatte med ännu
större hänsynslöshet och konsekvens på den väg,
hvarpå fadern redan slagit in, till den absoluta
monarkiens upprättande och protestantismens
tillintetgörelse. Personligen var Filip från
början långt mindre populär än sin fader bland
nederländarna, hvilkas språk han ej förstod och
som han stötte tillbaka genom sitt högdragna sätt
och sitt inbundna väsen. Då han 1559 lämnade N.,
som han aldrig mera återsåg, utnämnde han till
ståthållare sin halfsyster, Margareta af Parma;
hon skulle vid regeringens handhafvande taga råd
af det af landets stormän bestående statsrådet,
men detta, som bland sina medlemmar räknade
Vilhelm af Oranien samt grefvarna af Egmont och
Hoorn, sköts h. o. h. åt sidan, och hennes ende
rådgifvare var den af blott tre personer sammansatta
consultan, hvars mest bekante medlem var kardinal
Granvelle. Redan statsrådets undanskjutande och de
fortsatta ifriga förföljelserna mot protestanterna
väckte starkt missnöje, ytterligare stegradt genom
två af styrelsens åtgärder: kvarhållandet i landet
af en spansk truppstyrka och den nederländska
kyrkans reorganisation, hvarvid ett stort antal
nya biskopsstift upprättades. Sistnämnda åtgärd,
som, ehuru med orätt, lades Granvelle till last,
troddes skola medföra införandet af inkvisitionen
i dess fruktade spanska form. De spanska truppernas
återkallande (1561) och Granvelles aflägsnande (1564),
som förnämligast genomdrefs genom Vilhelms af Oranien,
Egmonts och Hoorns energiska ingripande, förmådde ej
lugna den allmänna oron. Efter Tridentinska mötets
slut (dec. 1563) ökades ytterligare förföljelserna
mot protestanterna. Sedan Filip afslagit en genom
Egmont framförd begäran om kättarediktens mildrande,
började motståndsrörelsen mot den spanska styrelsen
spridas till vida kretsar i N.; ämbetsmännen
vägrade flerstädes att genomföra religionsedikten,
och bland den lägre adeln bildades i slutet af 1565
under ledning af Filips van Marnix ett förbund,
besegladt genom
den s. k. kompromissen, hvars medlemmar utfäste
sig att försvara hvarandra mot förföljelse och att
utrota inkvisitionen. I april 1566 öfverlämnade 300 af
förbundets medlemmar till regentinnan en böneskrift,
hvari kättarediktens mildring begärdes. Vid den
offentliga audiensen skall en af Margaretas rådgifvare
hånfullt ha betecknat petitionärerna som tiggare
(ces gueux!), och benämningen geuser upptogs sedan
af kompromissens medlemmar som partinamn. Vilhelm
af Oranien, Egmont och Hoorn, som hållit sig fjärran
från denna rörelse, förskräcktes öfver dess våldsamma
karaktär och föranstaltade om afsändandet af en af
några bland landets förnämsta män bestående deputation
till Filip för att för honom framställa lägets allvar;
detta medförde emellertid intet resultat. Emellertid
hade en häftig religiös rörelse gripit folkmassorna,
som uppeldades af kalvinistiska präster, och på
sommaren 1566 utbröt i Flandern en våldsam bildstorm,
som snart spred sig till det öfriga landet. Vid
midten af aug. förhärjades Antwerpens domkyrka af
den fanatiska mängden, hvarvid ovärderliga skatter
gingo förlorade. Oroligheterna stillades, först sedan
Margareta gett tillstånd till hållande af kalvinistisk
gudstjänst på åtskilliga orter. Våldsamheterna
blefvo emellertid till sina följder synnerligen
ödesdigra. Regentinnan och de inhemske stormännen
aflägsnades från hvarandra, kompromissen blef
upplöst, då Margareta gaf efter, och kunde sedan ej
återupplifvas, och hos Filip II grundlades beslutet
att taga hämnd på ett sätt, som skulle omöjliggöra
allt vidare motstånd mot hans planer. Filip uppsköt
sin hämnd, tills han kunde därtill använda sin
bästa fältherre, hertigen af Alba. I aug. 1567
drog denne in i Bruxelles med 10,000 spanska
soldater. Margareta nedlade nu ståthållarskapet,
som öfvergick till Alba. Det förnämsta verktyget för
det skräckregemente, som denne nu igångsatte, blef en
nyinrättad domstol, conseil des troubles, känd under
namnet "blodsdomstolen" 1. "blodsrådet". Inför denna
drogos alla, som misstänktes för någon delaktighet i
de senaste oroligheterna eller ansågos vara fiender
till Filips politiska system; provinserna genomsöktes
af utsedda kommissarier, som skulle uppspåra de
misstänkte, och afrättningarna följde sedan massvis;
landets lag och rätt trampades fullständigt under
fötterna. I juni 1568 af rättades Egmont och
Hoorn. Vilhelm af Oranien, som i tid förutsett
hvad som komma skulle, hade flytt till Tyskland,
men han förklarades stå utom lagen, och hans egendom
konfiskerades; ett försök, som han gjorde, att med
en här af franska hugenotter och tyska protestanter
komma sina landsmän till hjälp, misslyckades. Då allt
motstånd nu tycktes vara nedslaget, grep sig Alba an
med att organisera envåldsmonarkien i N.; i främsta
rummet införde han en omläggning af skatteväsendet,
hvarigenom generalstaternas bevillningar ersattes
med oerhördt tryckande ständiga skatter, bl. a. en
skatt af 10 proc. på varor, som försåldes, hvilken
var egnad att alldeles ruinera köpenskapen. Det redan
förut jäsande missnöjet i landet nådde till följd
häraf sin höjdpunkt, och signalen till dess utbrott
gafs genom de s. k. hafsgeusernas eröfring af staden
Brielle vid mynningen af Maas (l april 1572). Härifrån
räknar man början till det <i>nederländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
