Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nervsvulst. Se Nervkirurgi och Nervsjukdomar, sp. 804 - Nervsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nervsvulst. Se Nervkirurgi och Nervsjukdomar, sp. 804.
Nervsystemet, fysiol., förmedlar retningsöfverföring
(se Retning) från ett ställe till ett annat,
hvarigenom de olika organen bringas att samverka
med hvarandra och organismen i sin helhet att
anpassa sig efter omgifningen. Nervsystemet
utgöres af ledningsbanor (nervbanor), sammansatta
af nervceller och nervtrådar. Begynnelsepunkterna
till dessa banor kallas receptorer,
retningsmottagare. De äro belägna dels å kroppsytan,
i de perifera sinnesorganen, i huden och de ytliga
slemhinnorna, dels i kroppens inre. De förra mottaga
intryck från omgifningen, de senare reagera vid
olika processer inuti de särskilda organen,
t. ex. vid spänningsförändringar i muskler
och senor. Som nervbanornas slutpunkter kunna
betraktas nervändapparaterna i de särskilda organen,
muskler och körtlar, hvilkas verksamhet regleras
genom nervsystemet. I sin enklaste form utgöres
nervsystemet endast af banor, som förlöpa hvar och
en mellan en receptor och ett reagerande organ. Med
högre organisation tillkommer en mångfald förbindelser
de särskilda nervbanorna emellan, och i sammanhang
därmed tillkomma nervsystemets centrala delar:
ryggmärgen, förlängda märgen, storhjärnsganglierna,
storhjärnsbarken. (Å pl. III till art. Människan
ses afbildning af människokroppens centrala
nervsystem och därifrån utgående nerver.) En
nervtråd leder lika i båda riktningarna. I en
nervbana går ledningen endast i en riktning, och
man skiljer emellan centripetala och centrifugala
banor, allteftersom ledningen går till eller ifrån
centrum. Härvid betraktas ryggmärgen som central i
förhållande till de perifera nerverna, receptorerna
och de reagerande organen. Förlängda märgen är i
sin ordning central i förhållande till ryggmärgen,
och storhjärnsbarken är det högsta centrum. I en
nervbana äro flera nervtrådar hopkopplade efter
hvarandra medelst nervceller 1. ganglieceller
(se vidare d. o.). I själfva verket är nervtråden
endast en utlöpare (axelcylinderutlöpare) från
en nervcell, som dessutom eger en eller flera
andra utlöpare, s. k. trädutskott, dendriter
(af grek. dendron, träd, på grund af trädformig
förgrening). Såväl axelcylinderutlöparen (nervtråden)
som dendriterna lösa upp sig i fina ändförgreningar
(se fig. till art. Ganglieceller). Tänka vi oss
dessa ändförgreningar af en nervtråd i kontakt med
motsvarande bildningar å en dendrit, tillhörande
en annan gangliecell, kunna vi göra oss en bild af
nervtrådarnas hopkoppling till en nervbana. Erinra
vi oss tillika, att en nervcell har flera dendriter,
som samtliga stå i beröring med axelcylinderutlöpare
från andra nervceller, få vi bilden af nervbanornas
förbindelser med hvarandra klar för oss. En
gangliecell med tillhörande utlöpare kallar man ett
neuron (se d. o. med fig.). En nervbana består
af flera neuron, kopplade efter hvarandra. Men ett
och samma neuron kan ingå som ett led i flera olika
nervbanor. Slutligen är att tillägga, att en nervtråd
(axelcylinderutlöpare) kan förgrena sig, hvarvid
tillika en förgrening af nervbanan eger rum. Vi
tänka oss nu en centripetal bana från receptorer,
belägna någonstädes i
sinnesytan (sammanfattningen af alla utifrån
tillgängliga sinnesorgan) eller i kroppens inre. Banan
förlöper genom de s. k. bakre nervrötterna in
i ryggmärgen, genom densamma upp till förlängda
märgen och slutligen till storhjärnsbarken. Under
hela detta förlopp står banan successivt på olika
höjd i centrala nervsystemet i förbindelse med
centrifugala banor. Genom denna anordning kan
ett intryck från de ifrågavarande receptorerna
dels öfverföras till flera olika reagerande
organ (muskler, körtlar), dels på mångfaldigt
sätt kombineras med samtidiga intryck från andra
receptorer. Rikaste kombinationsmöjligheterna erbjuder
storhjärnsbarken. Man kan säga, att emot de olika,
från ögonblick till ögonblick skiftande tillstånden i
individens omgifning svara vissa retningskombinationer
i hjärnbarkens ledningsbanor (se Hjärnverksamhet). De
rörelser, som man iakttager hos en individ,
äro att hänföra till dylika mer eller mindre
komplicerade retningsprocesser inom nervsystemet. I
en del fall är sammanhanget mellan retningen af
receptorerna och reaktionen mycket påtaglig, och
man kan ange det ställe i centrala nervsystemet,
där retningsprocessen från den centripetala banan
öfverförts till den centrifugala. Man kallar
dessa företeelser reflexer (se d. o.). En droppe
ättiksyra på en dekapiterad grodas hud framkallar
lifliga aftorkningsrörelser. Sticker man en hund i
tassen, drager djuret den hastigt tillbaka. Denna
reaktion kan påvisas, äfven sedan man afskilt
ryggmärgen från hjärnan. Förstöres ryggmärgen,
utebli reaktionerna. Det är tydligt, att ryggmärgen
förmedlar sambandet mellan receptorer i huden och
vissa muskler. De anförda reaktionerna förete en
påtaglig ändamålsenlighet, d. v. s. de äro anpassade
efter förhållandena i djurets omgifning. Vi kunna
betrakta dem som skyddsrörelser. De motsvarande
nervbanorna och deras förbindelser i ryggmärgen
kunna uppfattas som delar i en bestämd
nervmekanism, som utgör betingelsen för de ifrågavarande
rörelserna. Man kan äfven visa, att samma banor ingå
i andra nervmekanismer, t. ex. i dem, som förmedla
förflyttningsrörelserna. Detta åskådningssätt kan
tillämpas på nervsystemet i dess helhet: nervbanorna
och deras mångfaldiga förbindelser utgöra delar
i vissa bestämda nervmekanismer. Forskningens
uppgift har varit att utreda lokalisationen af dessa
nervmekanismer. I regel har en dylik mekanism ett
mycket utbredt läge; dess olika delar äro spridda
inom nervsystemet. I flera fall kan man emellertid
påvisa ett mera begränsadt område, inom hvilket
mekanismens viktigaste delar äro belägna och hvars
förstörande försätter mekanismen i dess helhet ur
funktion. Ett dylikt område brukar man kalla
centrum 1. nervcentrum. Andningens nervmekanism,
för att taga ett exempel, är mycket utbredd. En
mängd olika muskler deltaga i andningsarbetet. De
centrifugala banorna till dessa muskler utgå från vidt
skilda delar af centrala nervsystemet. Andningen, kan
också påverkas från receptorer, belägna på vidt skilda
ställen, exempelvis i näsans slemhinna (nysning),
i struphufvudet (hosta). Äfven olika själstillstånd
inverka på andningen, hvarpå man som exempel kan
anföra skratt, suck, snyftning o. s. v. Man måste
således antaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
