Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Ralph N., l:e earl af Westmorland, f. 1364,
d. 1425, tillhörde under partistriderna på 1390-talet
hofpartiet och upphöjdes till lön därför af Rikard II
1397 till earl af Westmorland. Hans giftermål med
Joan Beaufort, halfsyster till Henrik af Lancaster,
sedermera konung Henrik IV, förmådde honom att 1399
ansluta sig till denne vid det uppror, som ledde till
konung Rikards afsättning. Han belönades med
stora förläningar och upprätthöll sedan hårdhändt
konungens myndighet i de norra gränslandskapen.
Shaksperes skildring af honom i "Henrik V" är
historiskt oriktig. Han hade i sina två äktenskap
10 söner och 12 döttrar; yngsta dottern, Cecily
N., blef gift med hertig Rikard af York och moder
till konungarna Edvard IV och Rikard III; fem
af sönerna spelade en framträdande roll i
partistriderna mellan husen Lancaster och York, med
hvilka båda de voro befryndade. Jfr J. H. Wylie,
"History of England under Henry IV" (4 bd, 1884-98).
2. Richard N., earl af Salisbury, den föregåendes
son, f. 1400, d. 1460, erhöll genom gifte och
arf 1429 titeln earl af Salisbury, blef 1435
gränsbefälhafvare, var under sin svågers, hertigens
af York, protektorstid 1453-55 kansler,
deltog 1459 i dennes fälttåg mot Lancasterpartiet,
flydde till Frankrike efter nederlaget vid Ludlow,
men återvände 1460, då han försvarade London, tills
han natten efter slaget vid Wakefield fängslades
och bortfördes till slottet Pontefract, där han
sedan aflifvades.
3. William N., baron Fauconberg, sedan 1460 earl
af Kent, den föregåendes broder, f. omkr. 1405, d.
1463, deltog med utmärkelse i fransk-engelska kriget
under dess sista skede och hade 1460 genom sin
tapperhet väsentlig andel i Yorkpartiets seger vid
Towton, som skaffade hans systerson Edvard IV Englands
krona. Till belöning erhöll han earlvärdighet och
blef riksamiral. - Hans oäkta son, Thomas, "bastarden
af Fauconberg", var en af "konungamakaren" Warwicks
(se N. 4) främste medhjälpare vid dennes uppror mot
Edvard IV 1470, brände därunder en del af London och
afrättades efter Edvards seger 1471.
4. Richard N., earl af Warwick och af Salisbury,
den ryktbare "konungamakaren", son till N. 2,
f. 22 nov. 1428, aflifvad 14 april 1471, ärfde
genom sitt giftermål med Anne Beauchamp
titeln earl af Warwick med åtföljande stora gods
1449 och 1461 sin faders earlvärdighet (af Salisbury).
Han tillhörde under sin frände Rikards af York
protektorat 1453-55 rådet, hade därefter väsentlig
andel i Yorkpartiets seger vid S:t Albans 22 maj
1455, som inledde "Rosornas krig", och belönades med
den viktiga och själfständiga posten som guvernör i
Calais, där han genom sin egenmäktighet snart kom
i konflikt med regeringen, bl. a. genom att 1458
under djupaste fred kapa en spansk handelsflottilj
och en lybsk saltflotta, hvilka bedrifter däremot
förvärfvade honom mycken folkgunst. N. deltog 1459
i hertigens af York misslyckade upprorsförsök
mot Henrik VI, återvände efter nederlaget vid Ludlow
skyndsamt till Calais och lyckades därifrån
utestänga sin af konungen utsedde efterträdare i
guvernörssysslan, hertigen af Somerset. I den
strid, som 1460 ånyo uppflammade mellan husen
Lancaster och York, bidrog han afgörande till
Yorkpartiets seger vid Northampton, där hans syssling
Henrik VI togs till fånga (10 juli), samt lyckades
efter partiets nederlag vid Wakefield, där Rikard
af York stupade (30 dec.), och vid S:t Albans (17
febr. 1461) draga till London med hertigens af York
unge son Edvard (IV; N:s kusin), genomdrifva hans
konungaval och sedermera på Towtons blodiga valplats
(29 mars s. å.) trygga hans krona. Snart söndrades
emellertid yorkska partiet inom sig själft. Den
nye konungens gifte med Elisabet Woodville
(1464) band honom närmare vid andra familjer än
hans gamla anhängares, hvilka började klaga öfver
otack. Konungens systers förmälning med Karl af
Burgund var i lika grad stridande mot N:s politiska
sympatier, hvilka tillhörde Frankrike. Därför förband
sig N., som under Edvards första tre regeringsår
varit Englands verklige styresman, med konungens
missnöjde broder hertigen af Clarence och gaf denne
sin dotter Isabella till äkta (1469). De togo del
i en lyckad resning s. å., hvarigenom drottningens
släkt, Woodville, beröfvades sitt inflytande,
men 1470 måste de fly till Normandie undan nya
efterräkningar. Vid franske konungens hof ingick
då N. försoning med drottning Margareta; ett gifte
emellan hennes son prins Edvard och N:s dotter Anna
beseglade förlikningen. Understödda af Ludvig XI,
landstego de på hösten 1470 i England. Folket afföll
från Edvard IV; N. befriade Henrik VI ur Tower och
satte honom åter på tronen, medan han själf tog
all makten. Men i mars 1471 återkom Edvard från
sin tillflykt i Burgund med nya trupper, och det
oberäkneliga folket slöt sig till honom. På slagfältet
vid Barnet 14 april 1471 lyktade N. sitt oroliga
lif. Emedan N. störtade och uppsatte konungar, har
han fått namnet "konungamakaren" (the king-maker),
och såsom den siste i raden af de för statens
lugn farlige store vasallerna i England benämnes
han af engelsmännen äfven the last of the barons
("den siste baronen"). N. var egare af en ofantlig
förmögenhet och sattes därigenom i stånd att vinna
anhängare och uppställa härar. Jfr Oman, "Warwick,
the king-maker" (1891; 2:a uppl. 1903), J. H. Ramsay,
"Lancaster and York" (2 bd, 1892), och W. Bensemann,
"Richard Nevil, der königs-macher" (1898).
5. John N., earl af Northumberland, den föregåendes
broder, f. omkr. 1430, d. 1471, deltog på Yorkpartiets
sida i "Rosornas krig", blef 1459 tillfångatagen,
men frigafs efter broderns seger vid Northampton
1460, blef ånyo fången 1461, men snart åter fri och
erhöll af sin kusin Edvard IV betydande förläningar
och titlar (earl af Northumberland 1464) samt
besegrade s. å. en Lancasterhär under Somerset vid
Hexham. Vid broderns uppror mot Edvard IV 1469 sökte
N. först hålla sig neutral, men öfvergick 1470 till
Lancasterpartiet i harmen öfver, att earlvärdigheten
af Northumberland med åtföljande gods af Edvard IV
återställts till släkten Percy. N. deltog under
broderns befäl i slaget vid Barnet 14 april 1471
och stupade där. - Hans son, George N., d. 1483,
innehade en tid titeln hertig af Bedford och var
förlofvad med Edvard IV :s äldsta dotter Elisabet,
men förlofningen bröts efter faderns död, och han
miste både titel och arfgods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
