Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nietzsche [nit-] Friedrich Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innerst är sig lik. Grundproblemet för N. är alltid
kulturens gåta, som han vill lösa, ej historiskt, utan
som etiskt framtidsproblem. Huru skall mänskligheten
bringas till högsta möjliga utveckling? Vid
sökandet efter svaret på denna hufvudfråga har han
visserligen under olika tider slagit in på skilda
vägar, men såtillvida gå dessa åt samma håll, som
han alltid som sitt stora patos har oppositionen
mot nutidens demokratiska jämlikhetsidéer. Brandes
har karakteriserat hans ståndpunkt som aristokratisk
radikalism, och detta uttryck har af N. erkänts som
det mest träffande. Under alla sina växlingar i öfrigt
ser N. alltid filosofiens uppgift i ett lagstiftande
för lifvet. Filosofen har enligt hans åsikt ej att
forska rätt på den gifna verklighetens orsaker och
sedan blott lyda naturen; utan hans uppgift är att
själf ge lifvet mening och värde och att skapa
en ny mänsklighet. På förmågan att det göra har
N. aldrig tviflat, och viljan därtill var det, som
förbrände hans ande, under den titaniska sträfvan att
oupphörligt öfvervinna sig själf, d. v. s. använda
hvarje intagen ståndpunkt blott som fotfäste för
en ännu högre. Häri ligger den inre konsekvensen i
N:s filosofi, oaflåten sträfvan uppåt, alltid med
egna krafter, utan hvarje bundenhet af tradition
eller andras meningar. För det stora målet vet han
ej af några hänsyn; han "filosoferar med hammaren"
och krossar äfven de fagraste illusioner. Själfva
sanningen vill han förkasta, om den ej kan tjäna
som medel att föra mänskligheten till dess högsta
kultur. Därför vill han rycka upp med rötterna hela
den föregående utvecklingen och grunda mänsklighetens
historia från början igen. I hans utveckling som
tänkare kan man urskilja tre hufvudperioder. Under
den första, ungdomsperioden, äro Schopenhauer och
R. Wagner hans läromästare. Det är dessas tankar han
söker sammangjuta i afh. "Die geburt der tragödie"
till en enhetlig estetisk lifsåskådning. Enligt denna
är hela världen blott för konstens skull skapad
af urenheten, hvilken som "det evigt lidande och
själfmotsägande behöfver den hänförande visionen,
det njutningsfulla skenet till sin egen ständiga
försoning". Världen är en dröm eller dikt af en gud,
som däri söker tröst för sina egna lidanden. I två
olika former verkar därvid den danande gudakraften,
dels som den dionysiska konstdriften, "musikens ande",
formlös och frossande i de entusiastiska känslornas
rus, dels den apolliniska driften, som besjälar
bildhuggaren och den episke skalden och leder dem att
harmoniskt dana allt i fasta, plastiska former. Om
den förra är besläktad med ruset, så är denna drömmens
frände. I den grekiska tragedien ha de båda för första
gången samverkat. Så födes tragedien ur musiken. Och
tragikens anda är det naturliga uttrycket för den
lidande gud, som danat världsalltet. Därför trodde N.,
att redan grekerna varit pessimister, och hoppades på
en omdaning af den moderna kulturen i samma riktning
genom att något hundratal därför rätt förberedda unga
män grepe verket an och lärde äfven de andra att med
sympati taga del i det eviga lidandet och i Wagners
musik finna "den metafysiska konstens tröst". Från
väsentligt samma ståndpunkt utgå äfven hans fyra
Unzeitmässige betrachtungen (1873-76), af hvilka de
två första
äro stridsskrifter, mot "bildningsfilistern"
D. Fr. Strauss och den öfverdrifvet historiska
riktningen i den nutida bildningen, under det att
de två senare, "Schopenhauer als erzieher" och
"Richard Wagner in Bayreuth", positivt utveckla
det nya idealet i anslutning till N:s dåvarande
läromästare. När Wagner "hjälplös och bruten
sjönk ned framför det kristna korset", vände sig
N. oåterkalleligen från honom. På samma gång växte
han ifrån den Schopenhauerska pessimismen. Därmed
föres han öfver till sin andra period. Denna kan
karakteriseras som positivistisk-rationalistisk, och
dess hufvudarbete är Menschliches allzumenschliches
(3 bd, 1878-80), betecknadt som "ein buch für
freie geister" och tillegnadt Voltaires minne på
100-årsdagen af hans död. I den skönhetsdruckne
Dionysos’ ställe träder här den lugna, klara gudinnan
Athena. I st. f. konsten, som förledt människorna
till så många filosofiska och religiösa villfärder,
lämnas nu kulturens högsäte åt vetenskapen. Historien,
belyst af darwinismen, kommer till sin rätt, och inom
moralen lutar N. nu åt utilitarismen och i det hela
en förståndsmässig lifsåskådning. I Die morgenröte
(1881) söker han t. o. m. förklara känslorna och
drifterna intellektualistiskt som dunkla, ärfda
reminiscenser från omdömen, som en gång fällts
af våra förfäders förstånd. Han har flytt till
vetenskapen för att finna skydd mot Wagner och
konsten, som gäckat hans förhoppningar, och söker
afsvärja alla kära illusioner. I längden lyckades
detta honom icke. Redan i Die fröhliche wissenschaft
(1882), hvars 2:a uppl. (1887) tillökades med dikterna
Lieder des prinzen Vogelfrei ("Prins Fågelfri", 1901),
förebådas det nya omslaget. Fullt inträder detta med
Zarathustra-perioden, som framför allt representeras
af N:s originellaste och mest berömda arbete, Also
sprach Zarathustra ("Sålunda talade Zarathustra",
1905; 3:e uppl. 1910), hvaraf 4 dlr utkommo (1883-86)
och utkast till en femte del införts i 12 :e delen
af hans samlade arbeten. Vid dess sida stå: Jenseits
von gut und böse (1886; "Bortom godt och ondt", 1904)
och Zur genealogie der moral (1887; "Till moralens
genealogi", 1905), i hvilka han vill ge kommentarer
till Zarathustraboken, den bittra stridsskriften Der
fall Wagner (1888) och den sammanfattande slutskriften
Die götzendämmerung (1838; "Afgudaskymning", 1906). Af
det planlagda hufvudarbetet Der wille zur macht,
versuch einer umwertung aller werte, var 1888
blott första boken, Der antichrist ("Antikrist",
1899), färdig; hvad som förelåg i utkast har
offentliggjorts i 15:e bandet af de samlade arbetena
(1901). I dessa skrifter återvänder N. i viss mån
till den första periodens åskådningssätt, men med
tillgodogörande af vissa grundtankar äfven från
den andra. Till full klarhet lyckas han dock aldrig
arbeta sig fram, särskildt i följd af de passionerade
antipatier, som förledde honom att med öfverdrifna
kritiska utfall oupphörligt afbryta den positiva
tankegången. Minst gäller detta om "Zarathustra", där
han låter sina åsikter förkunnas af den forniranska
religionens profetiske grundläggare i ett symboliskt
bildspråk, med förebilder från "Avesta" och gamla
testamentet. Tankegången i "Zarathustra" börjar med
att "Gud är död". "Om en gud funnes, huru skulle jag
kunna finna mig i att ej vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
