Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikolajevsk - Nikolajevskaja Sloboda - Nikolaj-ön - Nikolaus - Nikolaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Katarina II beviljade dem religionsfrihet, och fick
sitt nuv. namn 1835. De kloster, som raskolnikerna
samtidigt anlade vid Irgis, blefvo en tillflyktsort
för en mängd förrymda lifegna och härden för
de oroligheter, som utbröto 1773. - 2. Stad i
Sibiriska kustprovinsen på vänstra stranden af
Amur, 32 km. från dess mynning. Den anlades 1851,
förklarades för frihamn, försågs med skeppsvarf och
flera verkstäder samt blef provinsens hufvudstad,
men de stora förväntningar man hade om stadens
framtid förverkligades icke. Handeln är obetydlig, och
folkmängden uppgår till endast 8,200 pers. (1900). Nu
är den endast hufvudstad i en krets af provinsen.
(J. F. N.>
Nikolajevskaja Sloboda, by i ryska guv. Astrahan,
5 km. från Volgas vänstra strand, midt emot
Kamysjin. Byn uppstod i slutet af 1700-talet,
när ett antal lillryssar slog sig ned där för att
transportera salt från Eltonsjön till Volga. Ehuru
ännu blott en by, har N. omkr. 30,000 inv. och är en
af de förnämsta platserna vid nedre Volga för handel
med salt och spannmål. (J. F. N.)
Nikolaj-ön, ö i Aral-sjön (se d. o.).
Nikolaus. 1. N. den helige 1. Undergöraren,
enligt legenden biskop i Myra i Lycien (Mindre
Asien), skall i början af kejsar Diocletianus’
förföljelse mot de kristne (303 ff.) ha blifvit
kastad i fängelse och först under kejsar Konstantins
regering (323-337) frigifvits samt fått återvända
till sitt biskopsstift. Hans död plägar sättas
till omkr. 350. Från Justinianus’ tid spåras hans
dyrkan på grekisk mark, och han är ännu, särskildt
i Ryssland, ett af grekiska kyrkans förnämsta
helgon. Sedan 900-talet inträngde hans kult äfven i
västerlandet, där de många Nikolaikyrkorna erinra om
honom. Hans åminnelsedag är 6 dec. N. framställes
i biskopsskrud med kort grått skägg eller som
skägglös vanligen med 3 kulor eller bollar på en bok
eller vid fötterna. Han är framförallt barnens och
sjömännens skyddspatron. I den förra egenskapen har
han som attribut vanligen 3 nakna barn i en balja
(han skall medelst korstecknet ha återgifvit lifvet
åt tre barn, hvilkas kött framsatts för honom), i
den senare ett ankare. Enligt förkristet bruk pläga
ännu mångenstädes på Nikolaus-dagen presenter ges åt
barnen. Jfr J. Praxmarer, "Der heilige N. und seine
verehrung" (1894). - 2. Se Nils Hermansson.
1. (Hj. H-t.)
Nikolaus. Fem påfvar ha burit detta namn, äfvensom
en mot påfven Johannes XXII uppsatt a. k. "motpåfve".
1. N. I, den helige, äfven kallad den store, 858-867,
en af de yppersta påfvar, som suttit på Petri stol,
diakon i Rom, måhända genom Ludvig II:s inflytande
vald till påfve, var den förste påfve, som målmedvetet
upptog kampen för påfvedömet som ej blott kyrkans,
utan äfven den världsliga maktens öfverhufvud. Detta
skedde hos honom i sedlig-religiöst intresse. Tack
vare gynnsamma tidsförhållanden förmådde han ock i
det hela genomföra sitt kraf och därmed bereda marken
för Gregorius VII:s politik. Han kunde till sitt
stöd nyttja de kort förut tillkomna pseudoisidoriska
dekretalen (se d. o.). Genom att stödja sig på den
allmänna rättskänslan kunde han tvinga Lothar II af
Lothringen att återtaga sin förskjutna maka och på
samma gång böja de mäktige ärkebiskoparna af
Köln och Trier. Faran för påfvedömet från den ökade
metropolitmakten bröts, när den mäktige Hinkmar
(se d. o.) af Reims drog det kortare strået i ett
par sammanstötningar. N. öppnade ock konkurrens med
bysantinska kyrkan om slaverna och lyckades draga
till sig den bömisk-märiska och den bulgariska
kyrkan. Däremot misslyckades hans försök att
utsträcka påfvemakten öfver bysantinska kyrkan;
i stället fick Rom i Fotios (se d. o.) sin mest
betydande motståndare. För Norden hade N. betydelse
genom bullan 864, som ordnade Hamburg-Bremens
metropolitdöme. Hans världshistoriska betydelse
ligger emellertid främst däri, att han utbildat den
medeltida påfveidén och klart fört fram krafvet
på påfvens världsherravälde. Personligen var han
ovanligt mångsidigt och rikt utrustad och utan sedlig
fläck. Se Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands" II
(4:e uppl. 1912), L. M. Hartmann, "Geschichte Italiens
im mittelalter" III (1908), J. Roy, "St. Nicolas
I:er" (2:a uppl. 1899), A. Greinacher, "Die
anschauungen des papstes N. I über das verhältnis
von staat und kirche" (1909). N:s bref äro utgifna i
"Monumenta Germaniæ" (1912). - 2. N. II, 1058-61,
hette eg. Gerhard och var född i Burgund. Vald
genom Hildebrands inflytande, blef han ett dugligt
verktyg för dennes politik. Då han valts under kamp
med en motpåfve, genomförde han 1059 den valreform,
hvarigenom påfvevalet förlades till kardinalkollegiet,
och åt tyske kejsaren bevarades blott ett skenbart
inflytande. Likaså ökade N. påfvedömets maktställning
genom att utbilda legat-institutionen till ett af
romerska kyrkans viktigaste organ; likaså genom att
söka anknytning till den folkliga revolutionsrörelsen
i norra Italien, patarian (se d. o.). Mest vann han
dock här genom att lägga om den påfliga politiken
i Syd-Italien och sluta förbund med normanderna
under Robert Guiscard (synoden i Melfi, 1059). På en
lateransynod 1060 förbjöds simoni. Äfven begynte under
N:s tid striden om Berengars af Tours nattvardslära,
som förkastades. Litt.: se Gregorius VII. - 3. N. III,
24 nov. 1277-22 aug. 1280, hette eg. Giovanni Gaetani
Orsini, var son till en romersk senator, blef 1244
kardinal och 1265 storinkvisitor. Han var en statsman
i stor stil och lyckades efter långa förhandlingar
med konung Rudolf af Habsburg 1279 förvärfva Romagna
för Kyrkostaten och få Neapels konung Karl af
Anjou att afstå från riksföreståndarskapet öfver
Toskana och senatsvärdigheten, som påfven själf
öfvertog. F. ö. har hans regering betydelse genom
att inleda den stormakternas kamp om Italien,
som skulle bli så ingripande för påfvedömet
och reformationen. I den inre motsättningen inom
franciskanorden inblandade han på ett olyckligt sätt
påfvedömet genom bullan "Exiit qui seminat" 1279,
som dref spiritualerna till öppen kamp. I öfrigt var
han otygladt praktälskande och hade så ifrigt sökt
gynna sina släktingar med gods och platser, att han
blef den påfliga nepotismens egentlige upphofsman;
han förvisades ock af Dante till helvetet. Se Hauck,
"Kirchengeschichte Deutschlands", V (1911). -
4. N. IV, 22 febr. 1288-4 april 1292, hette eg.
Geronimo, f. i Ascoli, blef franciskangeneral
1274, kardinal 1278 och fick upplefva de första stora
bevisen för påfvemaktens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
