Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska inbördeskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Antietam. Detta blodiga slag räknas som
oafgjordt; Lee måste emellertid af bryta sitt
tåg inåt Maryland i stället för att utsträcka
det till Pennsylvania, men han lyckades återföra
sin armé oskadd öfver Potomac och intog en stark
ställning i trakten af Fredericksburg. Missnöjd med
Mac Clellans krigföring, fråntog Lincoln honom (7
nov.) befälet och gaf det åt general A. E. Burnside,
som gick till anfall mot Lee, men blef i grund
slagen vid Fredericksburg (13 dec.). Misstron
mot Burnside inom armén förmådde kort därefter
Washingtonregeringen att ersätta äfven honom med
en ny man, general J. Hooker (25 jan. 1863). - På
västra krigsskådeplatsen var krigslyckan nordstaterna
mera bevågen. De konfedererade hade 1861 förgäfves
sökt förmå gränsstaterna Missouri och Kentucky till
anslutning till sydstatsförbundet. Nordstats-generalen
Frémont förmådde emellertid föga uträtta och
ersattes i nov. af Halleck som befälhafvare i
"Missouridepartementet"; i Kentucky organiserade från
nov. 1861 general D. C. Buell en duglig fältarmé,
och brigadgeneral U. S. Grant intog (6 sept.) Paducah
vid floden Tennessees inflöde i Mississippi. De
konfedererade hade förut intagit en fast position vid
Columbus i Kentucky, "Västerns Gibraltar". Den måste
dock utrymmas, sedan Grant (6 febr. 1862) eröfrat
Fort Henry vid Tennessee och (16 febr.) äfven Fort
Donelson vid Cumberland. Vid sistnämnda tillfälle
tog Grant 15,000 krigsfångar. Sydstatstruppernas
skicklige befälhafvare i dessa trakter, general
A. S. Johnston, anföll våldsamt Grant vid Pittsburg
Landing och Shiloh (6-7 april), men Buell hann fram
till Grants undsättning, de konfedererade slogos
tillbaka, och Johnston stupade i slaget. Halleck
ledde därefter själf en stort anlagd framryckning
mot den vid Corinth i Mississippi koncentrerade
sydstatsarmén, samtidigt med att amiral Farragut,
som (28 april) med sin flotta eröfrat New Orleans,
avancerade uppför Mississippi till det starkt befästa
Vicksburg (maj), hvarifrån han dock, i saknad af
understöd från landtarmén, snart måste återvända
till New Orleans. Halleck hade visserligen (30 maj)
besatt det af Beauregard med hans 50,000 man utrymda
Corinth, men förmådde ej understödja Farragut vid
dennes andra anfallsförsök mot Vicksburg (28 juni -20
juli). Sedan emellertid Halleck i juli kallats till
Washington som nordstatsarméernas högste befälhafvare,
fick Grant återupptaga anfallsplanerna mot Vicksburg
(jan. 1863) och lyckades efter ett halfårs hårda och
växlande strider mot sydstatsgeneralerna Joseph
E. Johnston och Pemberton tvinga den senare
att uppge denna sydstatsarméns hufvudposition
vid Mississippi med dess stora vapenförråd och
ge sig fången med 31,600 man. Johnston, hårdt
ansatt af Grants underbefälhafvare Sherman, måste
kort därpå (12 juli) utrymma staten Mississippis
hufvudstad, Jackson, och retirera österut. Då
äfven sydstatsgarnisonen i Port Hudson, belägrad af
general Banks och Farraguts flotta, måst kapitulera
(9 juli), var Mississippifloden fullständigt i
unionisternas händer, och Lincoln kunde skrifva:
"Det ljusnar; vattnens fader går ostörd sin väg
till hafvet". Sydstatsförbundets hufvudarmé hade
afskurits från rekrytering västerifrån och från
den lifsmedeltillförsel från de västliga staterna,
hvaraf den i hög grad var
beroende. - Äfven i Virginia började det ljusna
för unionens sak. Visserligen hade general Hooker
lidit ett förlamande nederlag mot Lee vid
Chancellorsville (2-3 maj 1863) och Lee hade därigenom fått
möjlighet att företaga en ny invasion af Maryland
och Pennsylvania, men Hookers efterträdare, general
George G. Meade, följde efter och tillfogade 3 juli
i drabbningen vid Gettysburg, hela krigets mest
betydande fältslag, Lee ett förlustrikt nederlag
(Lee förlorade i döda och sårade 36,000 man, Meade
23,000). Dock lyckades Lee än en gång, liksom efter
Antietam, rädda sig öfver Potomacfloden tillbaka in
i Virginia (14 juli). Vid månadens slut lågo de båda
arméerna lägrade emot hvarandra n. och s. om floden
Rappahannock i mellersta Virginia, och där gingo
de efter mindre betydande strider under hösten äfven
i vinterkvarter. Nordstatssegern vid Gettysburg och
Vicksburgs eröfring följande dag (3 och 4 juli 1863)
beteckna inbördeskrigets afgörande vändpunkt. På
västra krigsskådeplatsen följde närmast ett
växlingsrikt fälttåg i Tennessee. Där hade sommaren
och hösten 1862 sydstatsgeneralen Braxton Bragg samlat
en armé på 30,000 man och företagit en invasion i
det af Buell (från okt. ersatt af general Rosecrans)
försvarade Kentucky. De båda härarna mätte sina
krafter vid Murfreesboro (31 dec. 1862 -2 jan. 1863),
hvarpå Bragg nödgades retirera till Chattanooga vid
Tennesseeflodens södra strand, nyckeln till det inre
Georgia. Där gick Rosecrans i aug. 1863 till anfall,
Bragg utrymde (9 sept.) Chattanooga, men fick snart
förstärkningar och öfvergick, ifrigt därtill manad
af sydstatsregeringen i Richmond, med 71,500 man
till motanfall mot Rosecrans’ 57,000 vid Chickamauga
(19-20 sept.). Rosecrans med högra flygeln och en del
af centern nödgades företaga en oordnad reträtt till
Chattanooga och ansåg slaget hopplöst förloradt,
men arméns befälhafvare, general G. H. Thomas,
höll orubbligt stånd (han fick sedan hedersnamnet
"Chickamaugas klippa") och lyckades i god ordning
uppnå Chattanooga (22 sept.), dit nu förstärkningar
skyndsamt sändes från Virginia, hvarjämte Grant
ditbeordrades att öfvertaga befälet. Han besegrade
i grund Bragg i det stora slaget vid Chattanooga
(22-25 nov.), och denne måste i oordning retirera
inåt Georgia, hvarefter man på ömse håll gick i
vinterkvarter. Grant kallades i mars 1864 till
Washington och utnämndes till högste befälhafvare
öfver samtliga nordstatsarméer med friare händer
än någon af sina företrädare. Sitt afgörande
fälttåg mot Lees armé och Richmond öppnade han med
Potomac-armén genom att öfvergå floden Rapidan (4-5
maj) samt utkämpade därpå i oländig terräng "slaget
i vildmarken" (Battle of the wilderness, 5-6 maj)
och den långvariga bataljen vid Spotsylvania (8-21
maj). Nya blodiga strider följde nästan utan uppehåll,
särskildt vid Cold Harbour (3 juni), utan att Grant
kunde bana sig väg mot Richmond. Han hade på en månad
förlorat omkr. 50,000 man, de konfedererade 37,000;
för dessa i deras alltmer förtviflade belägenhet voro
förlusterna vida mera kännbara, medan Grant däremot
utan svårighet kunde fylla luckorna i sin här med
tillkallade förstärkningar. Grant uppgaf försöken
till framryckning mot Richmond denna väg, öfvergick
(14-16 juni) James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
