Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvkm. Därtill kommer Alaska, som omfattar 1,530,327
kvkm., hvadan N. inalles upptaga 9,369,391 kvkm.,
d. v. s. i det närmaste hälften af hela kontinenten
och lika mycket som Europas fastland. Till unionen
höra slutligen territoriet Hawaii (16,702 kvkm.),
ön Porto Rico (9,314 kvkm.), ögruppen Filippinerna
(296,310 kvkm.), Guam-(514 kvkm.) och Samoaöarna
(199 kvkm.) i Stilla hafvet samt Panamakanalens zon
(1,160 kvkm.). Hela väldet blir, om dessa områden
medräknas, 9,693,590 kvkm. Kustlängden (Alaska
inbegripes ej i den följande framställningen) har
beräknats till 7,064 km., hvaraf 3,036 km. på den
atlantiska kusten, 2,162 på Mexikanska golfens och
1,866 km. på Stilla-hafskusten (båda landgränserna
ha en sammanlagd längd af 16,200 km.). I förhållande
till arealen är kustutvecklingen alltså icke betydande
(ungefär 1/4 af Europas kust). Däremot är denna kust
öfverallt lätt tillgänglig och, i synnerhet den östra,
rik på goda hamnar. Skarpt framträdande halföar äro
blott Rhode Island, Delaware-halfön och Florida. Long
island är den enda större ön; däremot finnas en rik
skärgård och många små vikar i nordöstra delen af
unionen. Delawareviken och Chesapeakeviken, midt på
östra kusten, äro de största inskärningarna. Längre
söderut, både vid atlantiska kusten och Golfkusten,
förekommer en mängd strandsjöar, skilda från hafvet
genom öar eller smala landremsor (de största äro
Albemarle sound och Pamplico sound). Stilla hafvets
kust är fattig på vikar (San Franciscoviken och Puget
sound äro de viktigaste). Många floder bilda breda
æstuarier. De märkligaste uddarna äro på östra
kusten Kap Cod (42° 2’ n. br.), Kap Hatteras (35°
140, på den södra Kap Sable (se ofvan) och på den
västra Kap Mendocino (40° 25’ n. br.).
Med afseende på landets naturbeskaffenhet hänvisas
till Amerika (sp. 785-791, 795 -798, 803-805 och 807).
Befolkningen tillhör flera olika raser. 11,1 proc. af
folkmängden 1910 utgjorde s. k. färgade: indianer,
negrer och mongoler. Den äldsta befolkningen äro
indianerna (se d. o.), landets urinvånare. De
fleste bo v. om Mississippi, dit enligt ett
kongressbeslut af 1825 alla skulle öfverföras,
ehuru några mindre grupper ännu finnas i de östra
staterna. Då anvisades till deras vistelseort ett
stort område, Indianterritoriet (se d. o.; 182,400
kvkm. 1890), men 1890 uppläts en stor del däraf,
det s. k. Oklahoma, till amerikanska jordbrukare,
och 1907 upptogos Oklahoma och det återstående af
Indianterritoriet som stat i unionen under namnet
Oklahoma. I andra delar af unionen, mest i de västra,
ha likaledes särskilda områden, s. k. reservations,
förbehållits åt indianerna. Inalles finnas f. n. 186
sådana, varierande i storlek mellan 118,5 har och
4,8 mill. har, tills. 162,929 kvkm. De största
reservationerna äro belägna i Oklahoma (inalles
1911: 12,916 kvkm. med 117,247 inv.), Arizona
(78,054 kvkm. med 39,216 inv.), S. Dakota (8,905
kvkm. med 20,352 inv.), Montana (22,480 kvkm. med
10,814 inv.) och Washington (9,580 kvkm. med 10,997
inv.). Indianerna inom en reservation lyda under en
s. k. indianagent; till sådana agenter har man på
sista årtiondet börjat utnämna uteslutande områdets
folkskolinspektör. Reservationens invånare få icke
utan särskild
tillåtelse lämna området. Till dem utdelar unionen,
om så behöfves, understöd, som 1909 steg till en summa
af 17 mill. doll. - Reservationernas område inskränkes
alltmer. Det utgjorde 1880 626,235 och 1890 422,130
kvkm. Antalet indianer är stadt i sjunkande. 1850
beräknades de på osäkra grunder till 388,299, 1890
upptogos de i census till 248,253 och 1910 till
265,683. Under senare år skulle alltså en stegring
af antalet egt rum. De äldre siffrorna äro dock ej
säkra. Först 1860 skildes de vid folkräkningen från
andra, och först 1890 sammanfördes alla indianer
(bofasta och på reservationer) till ett. - Negrerna
äro ättlingar af de forne slafvarna. Det första
slafskeppet kom 1620 till Jamestown (Virginia);
samtidigt började odlingen af bomull. Slafveriet
utbredde sig hastigt äfven till nordens puritanska
stater; endast Georgia gjorde till en början
motstånd, men uppgaf detta 1749. Det har beräknats,
att 1620-1776 importerats 430,000 negrer, hvaraf
största delen gick till söderns bomullsstater. Medan
sålunda Virginia 1777 hade 293,427 negrer, hade
Vermont s. å. blott 17. Census 1790 visade, att
i de fyra plantagestaterna Virginia, Nord- och
Syd-Carolina samt Georgia funnos 567,527 och i de
9 öfriga staterna 40,370 negrer; af dessa senare
hade sedan 1777 ett stort antal försatts i frihet,
och 1780 bestämde Pennsylvania, att alla efter detta
år inom staten födda slafbarn skulle vara fria. 1790
var antalet färgade (däri inberäknade äfven indianer
och mulatter) 757,208, d. v. s. 19,3 proc. af hela
folkmängden. 1808 förbjöds all vidare import till
N. af negrer. Af åtskilliga skäl blef snart slaffrågan
ett brännande politiskt spörsmål (se nedan, Historia)
och en af de orsaker, som framkallade inbördeskriget
(1861-65). Under detta utfärdades 1 jan. 1863 ett
dekret, som skänkte alla slafvar friheten, och 1868
insattes i unionsförfattningen det "amendment", som
tillförsäkrar alla medborgare rösträtt utan afseende
på "ras, färg eller föregående träldomstillstånd". Den
likställighet med de hvite, som således officiellt
getts negrerna, har likväl aldrig i praktiken kunnat
genomföras. Negrerna betraktas som en underordnad
och föraktad ras, som den hvite amerikanen
aldrig vill komma i beröring med. Äfven i vissa
nordstater förbjuder lagen äktenskap mellan hvita
och negrer; på järnvägar och spårvägar äro särskilda
vagnar anvisade åt dem, och genom en rad lagar och
förordningar började man, få år efter inbördeskriget,
direkt inskränka deras rättigheter. Hatet emot de
hvite hålles härigenom lefvande bland negrerna,
och motsvarande känslor behärska äfven den hvita
befolkningen samt taga ofta utbrott i lynchning och
andra blodiga förföljelser. Negrerna ega majoritet
i flera stater. Deras hela antal steg 1860 till 4,44
mill., 1870 till 4,88 och 1910 till 9,827,763. I dessa
siffror äro äfven inräknade mulatter, d. v. s. barn
af negrer och hvita, hvilkas antal 1910 uppges
till 2,050,686 1. 20,9 proc. af negerbefolkningen
(1850 endast 11,2 proc). De äro vanligen oäkta
och få därigenom från början en falsk social
ställning, som gör, att de ärfva de båda rasernas
sämsta egenskaper. Negrerna utgöra majoritet af
befolkningen i Syd-Carolina och Mississippi, nära
hälften i Louisiana, Alabama, Florida och Georgia,
en tredjedel af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
