Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från denna tid tog kolonisationen starkare fart genom
en mängd förföljda tyska och franska protestanter
samt engelska kolonister från hemlandet, Virginia och
Barbados. Hufvudort blef det 1670 grundlagda nybygget
Charleston. Inom detta land af rika plantager, där
slafveriet - liksom förut i Virginia - snart infördes,
uppkommo slutligen skarpa strider mellan nybyggarna
och landets egare, strider, som slutade därmed, att
engelska kronan (1729) mot penningersättning till
länsinnehafvarna tog alltsammans i besittning. Den
yngsta af Englands kolonier i denna del af Nya världen
var Georgia. Grundläggaren, filantropen James
Oglethorpe, ville af de fruktbara bygderna s. om
Savannahfloden göra ett hem för ansatta engelska
gäldenärer och förföljda tyska protestanter. Han
förenade sig med några andra filantroper och
affärsmän samt fick 1732 ett kungligt fribref
på 26 år. Kolonien uppblomstrade hastigt genom
naturens rikedom och nybyggarnas flit, men blef dock
aldrig, hvad dess grundläggare åsyftat. Fribrefvet
annullerades 1752 genom frivillig öfverenskommelse,
och Georgia kom då under kronans direkta styrelse.
I dessa 13 kolonier framträdde det offentliga lifvet,
liksom sederna och tänkesätten, under rätt skiftande
former. Själfva styrelsen var likväl i det hela
ordnad efter enahanda grundsatser. I hvarje koloni
fanns en landtdag (assembly), vald af folket, ett råd
(council), utsedt af folket eller af regeringen,
samt en ståthållare (governor), som i de flesta
fall fick sitt uppdrag af engelska kronan. I de
kolonier, som grundlagts genom områdets förläning
till enskild man, innehade denne (the proprietary)
flertalet af de rättigheter, som eljest tillkommo
kronan. Vid oafhängighetskrigets utbrott voro endast
Pennsylvania och Maryland proprietary colonies;
i öfriga kolonier af denna ursprungstyp hade kronan
öfvertagit länsinnehafvarens rättigheter. Ståthållaren
och rådet skulle anses representera konungamakten. Men
denna styrelse stod så till vida på svaga fötter, som
den saknade stödet af en stående här, hvarförutom den
verkställande maktens tjänstemän i de norra kolonierna
voro för sina löner beroende af landtdagarnas årliga
beslut. Af stor vikt var frågan om koloniernas
ställning till moderlandet. Under 1600-talet sökte
kronan, i början frikostig på gåfvor och fribref,
bringa de alltid motspänstiga kolonierna till en
ovillkorlig underkastelse, och äfven efter 1688
års revolution i England upprätthöll den engelska
regeringen, så godt den kunde och kanske mer i
teori än i praxis, ett mer eller mindre despotiskt
regemente i sina nordamerikanska lydländer. Den
erkände visserligen koloniernas frihet att bestämma
öfver sina lokala angelägenheter, men den vidhöll
samtidigt parlamentets oinskränkta lagstiftningsrätt
öfver alla Englands kolonier och använde ej sällan
godtyckligt det kungliga vetot mot lagförslag, som
gillats af de lokala myndigheterna i Amerika. Den
gjorde sig äfven, i öfverensstämmelse med tidsandan
och med parlamentets samtycke, till förkämpe för en
egoistisk handelspolitik, som hindrade koloniernas
materiella uppblomstring och hvars hänsynslösa
tillämpning banade vägen för deras slutliga skilsmässa
från moderlandet. Enligt denna politik monopoliserades
handeln på Amerika för England, den
merkantila förbindelsen mellan själfva
kolonierna försvårades, och deras industriella
utveckling hämmades eller dödades, enär den
kunde medföra konkurrensens fara för Englands
egna fabriksegare. Under sådana förhållanden
måste småningom de band försvagas, som förenade
angloamerikanerna med deras moderland. Ännu vid
1700-talets midt voro likväl dessa band, helgade
af invand lojalitetskänsla, ganska starka, och
samhörigheten med moderlandet hade dessutom vunnit
ökad styrka under återverkan af de yttre faror, som
i synnerhet sedan slutet af 1600-talet omgåfvo det
engelska väldet i norra Amerika. De 13 kolonierna
hade alltmer kommit att omslutas af en kedja
katolskromanska nybyggen. I s. innehade Spanien
Florida; i n. hade fransmännen sedan 1600-talets
början intagit och koloniserat Nya Skottland,
Terre neuve (Newfoundland) och Canada till de
stora sjöarna samt inemot århundradets slut tagit
Mississippidalen, Louisiana, i besittning. Det gällde
blott att genom en rad af fästen utefter Ohiodalen
sammanknyta med hvarandra Canada och Louisiana för att
sålunda för alltid utestänga de engelske kolonisterna
från den stora västern. Så stodo Englands och
Frankrikes intressen oförsonliga mot hvarandra. Den
afgörande striden mellan de båda makterna om
herraväldet öfver hafven och försteget i utomeuropeisk
kolonisation, förberedd genom flera tidigare smärre
kraftmätningar, bröt ut 1754 uti Ohios vildmarker. Den
spred sig till alla världsdelar och alla haf -
bl. a. gällde den hegemonien i södra Indien - och
bilades först 1763 genom freden i Paris. England
hade, tack vare William Pitt d. ä:s snille och kraft,
vunnit lysande segrar, och de 13 kolonierna hade uti
offervillighet täflat med sitt moderland. Resultatet
af striden var bl. a. tillintetgörandet af det franska
kolonialväldet i norra Amerika. England behöll det
eröfrade Canada och fick därtill östra Louisiana,
utom New Orleans. Det fick äfven Florida, hvarför
Frankrike 1762 i ersättning hade tillförsäkrat Spanien
sina anspråk på Louisiana v. om Mississippi.
Englands stora framgångar i kriget hade emellertid
blifvit köpta med oerhörda uppoffringar. Regeringen
tvangs genom de ekonomiska svårigheterna att uppsöka
nya inkomstkällor till statsskuldens förräntande
och till bestridande af de ökade militära utgifter,
som voro en följd af den nya maktställningen. Man
ansåg billigt, att kolonierna deltogo i bärandet af
moderlandets bördor, och regeringen fann lämpligt
att till vinnande af detta mål göra gällande det
engelska parlamentets absoluta välde med hänsyn till
lagstiftning och beskattning. Den nya politiken, som
för öfrigt hade gamla anor, fann sin målsman i George
Grenville, som efter lord Butes afgång 1763 blef
Englands premiärminister. Han började med att strängt
upprätthålla de restriktiva handelslagarna genom att
lägga hinder i vägen för den vinstgifvande smyghandel,
som uppstått mellan de engelska kolonierna samt det
franska och spanska Västindien. Vidare lät han (1764)
parlamentet belägga med införseltull åtskilliga
artiklar, som i Amerika ingingo i den dagliga
förbrukningen, och han ställde i utsikt påläggandet
af en stämpelskatt, hvars afkastning skulle, i likhet
med öfriga i Amerika uppburna statsinkomster, användas
till underhåll af den brittiska armé, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
