Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kategorier af hvita från röstlängderna och gåfvo de
frigjorde negrerna rösträtt. Den nya valmanskåren,
hvari politiska äfventyrare från norden
(carpet-baggers) med de lättledde negrernas hjälp
i regel dominerade, fick utse författningskonvent,
som antogo nya statsförfattningar med likartade
rösträttsbestämmelser, och på denna väg bröts
motståndet mot 14:e amendementet, som i juli 1868
fick gällande kraft, och det följdes 1870 af ett 15:e,
hvari stadgades, att rösträtt ej finge inskränkas
för eller undanhållas någon amerikansk medborgare af
Förenta staterna eller någon stat på grund af ras,
färg eller förutvarande slafveri. På dessa villkor,
hvartill kommo några andra i samma anda, återupptogos
småningom "rebellstaterna" i unionen (1868-70). Redan
under inbördeskriget hade Kansas 1861 upptagits
som stat, följdt 1864 af Nevada, 1867 af Nebraska
och 1876 af Colorado. Genom köp förvärfvades 1867
territoriet Alaska från Ryssland. Johnson ådrog sig
under striderna med kongressmajoriteten till sist
åtal inför senaten för högförräderi och frikändes med
knapp nöd (16 maj 1868; blott en enda röst felades i
fällande två tredjedels majoritet). Hans efterträdare,
Ulysses S. Grant (1869-77), förlorade som
president en dryg del af den ära han som general
vunnit. Visserligen vann han på utrikespolitikens
fält en del framgångar, t. ex. skiljedomen i
Alabamafrågan (se d. o.) och en för Förenta staterna
gynnsam lösning af tvistefrågan med England cm
Oregongränsen, men landets inre förhållanden voro
under hans ämbetstid i många afseenden olyckliga. I
södern stördes ofta lugnet genom oroligheter, som
voro följder af kriget och slafemancipationen samt
förvärrades genom de maktegandes brutalt godtyckliga
tillvägagående. Ekonomiska kriser utbröto som
följder af svindleri och öfverspekulation, och
finanslagstiftningen utmärktes af vankelmod och
principlöshet. Framför allt förstördes och vanärades
republiken genom den korruption, som alltmer ohöljd
visade sig inom det offentliga lifvet bland skarorna
af yrkespolitiker och rofgiriga ämbetsmän. Främst
i denna korruption stodo åtskilliga af ledarna för
det härskande republikanska partiet, som brukade sin
makt till sin och sina vänners fördel. I deras händer
var presidenten, personligen en redbar man, endast
ett viljelöst verktyg, utan vilja och kraft att råda
bot för ett ondt, som alltmer upprörde nationen. Ett
försök af de republikanske partiledarna att draga
partifördel af den popularitet Grant ännu egde kvar
från krigsåren genom att få honom nominerad som
presidentkandidat för en tredje period misslyckades,
och vid 1876 års presidentval vägde rösterna så jämnt,
att det endast var genom en ytterligt godtycklig
procedur vid rösternas räkning och pröfning,
som man lyckades få den republikanske kandidaten,
Rutherford B. Hayes (1877-81), förklarad vald. Den
nye presidentens moderata läggning och demokraternas
snabbt växande makt i kongressen samverkade till
en försonligare politik mot sydstaternas hvita
befolkning, som - när den militära ockupationen
1877 upphörde - nästan omedelbart återfick den
politiska ledningen i dessa stater, reformerade deras
förvaltning och lät de med negerrösternas bistånd
påtvingade statsförfattningarna undergå grundlig
revision. Guldutbetalningen återupptogs
1879, och man slapp ifrån de med tvångskurs försedda
pappersmynt (greenbacks), som måst utgifvas under
kriget och långt senare, hvarigenom unionsfinansernas
rekonstruktion efter kriget bragtes till afslutning
under ledning af den skicklige finansministern
Sherman. Såväl Hayes som hans båda närmaste,
äfvenledes republikanska, efterträdare, James
A. Garfield (4 mars-19 sept. 1881; lönnmördad af
en ämbetsjägare) och Chester A. Arthur (19
sept. 1881-4 mars 1885) sysslade med växlande
framgång med att söka sätta en damm för den
skandalösa ämbetsmannakorruptionen och partiledarnas
("bossarnas") oblyga anspråk på dominerande inflytande
vid ämbetstillsättningar. (Jfr Civil service
reform.) De stora budgetöfverskott, som inträdde från
1879, gjorde tullfrågan brännande, och därvid bröto
sig mot hvarandra de särskildt i de västra staterna
(delvis äfven i södern) starkt framträdande krafven på
tullnedsättningar och lika energiska sträfvanden från
de östra staternas stora industriidkare att bibehålla
de från krigsåren härrörande höga tullsatserna,
hvilka, ursprungligen tänkta som rena finanstullar,
småningom öfvergått till att bli skyddstullar. Valen
1884, som resulterade i en hårdvunnen seger för den
demokratiske presidentkandidaten Grover Cleveland
(1885 -89) öfver den republikanske partiledaren
J. G. Blaine, beteckna rekonstruktionsperiodens
afslutning, det slutliga misslyckandet af de extrema
nordstatsrepublikanernas försök att efter kriget
hålla sydstaterna nere och "den solida söderns"
återinträde som en med öfriga landsdelar likvärdig
faktor i Förenta staternas politiska lif.
Den nyaste tiden och världsmaktssträfvandena
(från. 1885). Cleveland fortsatte sina
närmaste företrädares kamp mot den värsta
ämbetsmannakorruptionen och sökte energiskt
skydda indianerna mot kringboende hvita nybyggares
ingrepp på deras "reservationer". En lag, som
förbjöd månggiftet i Utah, antogs 1887 (mormonerna
afskaffade det officiellt själfva 1890). Förgäfves
sökte Cleveland förmå kongressen till en reform
af myntväsendet, baserad på inställande af den
enligt en lag af 1878 obligatoriska präglingen
af silfverdollar, och då han 1887 uppställde som
sin främsta programpunkt nedsättning af tullarna,
hvilka gåfvo unionen vida större inkomster, än den
behöfde, vållade detta kraf hans nederlag vid 1888
års presidentval, som utföll till förmån för den
protektionistiske republikanen Benjamin Harrison
(1889-93). Främste mannen i dennes kabinett var
statssekreteraren J. G. Blaine, som bl. a. ifrigt
arbetade för en närmare sammanslutning af Amerikas
alla stater och som på sommaren 1889 i Washington höll
en s. k. panamerikansk kongress, hvilken dock blef
utan viktigare följder. S. å. upptogos i unionen 4 nya
stater (Washington, Montana, Nord- och Syd-Dakota),
1890 äfven Idaho och Wyoming. År 1890 skärptes
tullarna i hög grad genom den s. k. Mac Kinleybillen
(se Mac Kinley). Med England uppstod vid
samma tid en först 1893 bilagd tvist om rätten till
sälfångst i Berings haf (se d. o.). En angelägenhet
af stor betydelse för unionen var silfverprisets
snabba fall, då ju Nord-Amerika är ett af jordens
mest silfverproducerande länder. Förgäfves hade staten
genom stora silfverinköp i västerns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
