Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora grufegares intresse sökt hålla prisen uppe;
utan gagn var ock en myntkonferens, som på Förenta
staternas initiativ samlades i Bruxelles 1892. Denna
olägenhet jämte de högt uppdrifna tullarna väckte
missnöje med republikanerna, så att de vid nyvalen
till representanternas hus i nov. 1890 ledo ett
förkrossande nederlag, och detta följdes i nov. 1892
af ett nytt stort nederlag för dem vid presidentvalet,
som än en gång förde Grover Cleveland (1893-97)
till Hvita huset. Han fick snart att bekämpa en
ekonomisk kris af oroande dimensioner. Budgeten visade
- första gången efter inbördeskriget - statsbrist
(10 mill. dollar), och statens enligt 1890 års
"Shermanlag" fortgående stora silfverinköp hade till
den grad sänkt guldreserven, att Cleveland nödgades
(till 7 aug. 1893) inkalla en urtima kongress för
myntfrågans behandling, hvilken var desto mer ömtålig,
som ungefär samtidigt en svår handelskris utbröt,
kännetecknad genom stora fallissemang af banker
och järnvägsbolag. Kongressen beslöt, på Clevelands
initiativ, Shermanlagens upphäfvande (1 nov.) och
öfvergick sedan att behandla tullfrågan. Ett
demokratiskt förslag till tariffreform, Wilsonbillen,
som bl. a. innebar tullfrihet för järnmalm,
ull, kol, socker och timmer jämte de därigenom
förlorade inkomsternas ersättande genom bl. a. en
inkomstskatt, antogs af representanthuset, men
omformades i protektionistintresse väsentligt i
senaten, hvarvid bl. a. tullarna på järnmalm, kol
och socker bibehöllos. Kompromissförslaget, den
s. k. Wilson-Gormanbillen, blef utan presidentens
medverkan lag (aug. 1894). Inkomstskatten hade
bibehållits vid kompromissen, men förklarades 1895
af unionens högsta domstol författningsstridig. Den
ekonomiska krisen hade äfven ledt till stor
arbetslöshet, en mängd strejker och svåra
arbetarupplopp, särskildt i Chicago (juli
1894). Först 1895 började affärsläget åter
förbättras. Clevelands på en vidtgående tolkning
af Monroedoktrinen hvilande inblandning i en
gränstvist mellan England och Venezuela ledde 1895
till en hotande engelskamerikansk konflikt (se
Venezuela), och en 11 jan. 1897 med England ingången
skiljedomstraktat (Olney-Pauncefotefördraget)
fick ej för godkännande tillräcklig majoritet i
senaten och föll därför (5 maj 1897). I unionen
upptogs Utah som stat 1896. Vid sistnämnda års
presidentval (3 nov.) och den ytterst lifliga
kampanj, hvaraf det föregicks, voro silfverfrågan
och tullfrågan de afgörande. Demokraterna, hvilkas
kandidat var W. J. Bryan, fordrade lägre tullar samt
i allmänhet äfven dubbel myntfot, "fritt silfver",
medan republikanerna, som uppställde tullifraren
Mac Kinley som sin kandidat, försvarade de höga
tullarna och guldmyntfot. Clevelands närmaste
anhängare, "gulddemokraterna", motsatte sig den fria
silfverutmyntningen och uppsatte en egen kandidat,
hvaremot Bryan fick stöd äfven af det socialradikala
populistpartiet (se d. o.). Till president valdes
den republikanske kandidaten, William Mac Kinley (4
mars 1897-14 sept. 1901). Den fientliga stämning mot
Spanien, hvilken härskade inom unionen med anledning
af det sedan 1894 pågående upproret på Cuba och som
hade sin grund i amerikanernas gamla önskan att se
denna ö ryckt från Spanien, ökades oerhördt, sedan 15
febr. 1898 ett amerikanskt krigsskepp, "Maine",
sprungit i luften i Habanas hamn, såsom det troddes
genom en spansk mina. Då Förenta staterna afböjde
spanska förslag om internationell undersökning och
skiljedom i Maineaffären och Spanien ej ville gå in
på de förslag till ordnande af Cubas ställning, som
Förenta staterna föreslogo, nådde spänningen emellan
de båda staterna sin höjdpunkt, och krigsrustningar
vidtogos å ömse sidor. Påfven och stormakterna erbjödo
förgäfves sin medling. Kongressen antog (18 april) och
Mac Kinley underskref (20 april) en resolution, hvari
Cubas folk förklarades fritt och oberoende, Spanien
uppfordrades att genast upphöra med sin styrelse
där och presidenten bemyndigades att med armén och
flottan genomföra detta kraf. Resolutionen, som
ultimatum meddelad spanske ministern i Washington 21
april, betraktades af Spanien som krigsförklaring; de
diplomatiska förbindelserna afbrötos, och en formlig
amerikansk krigsförklaring utfärdades 26 april. Om
krigshändelserna se Spansk-amerikanska kriget
(jfr äfven Cuba, sp. 939 -940). Sedan amerikanerna
tillintetgjort två spanska flottafdelningar, en
utanför Manila på Filippinerna och hufvudstyrkan
utanför Santiago på Cuba, samt (15 juli) nödgat
staden Santiago till kapitulation, inledde spanska
regeringen underhandlingar, som 12 aug. ledde
till en preliminärfred i Washington. Spanien
afsade sig suveräniteten öfver Cuba och afstod till
Förenta staterna Puerto Rico och de öfriga spanska
Antillerna samt Ladronerna, men frågan om Filippinerna
uppsköts till den slutliga freden, som afslöts i Paris
10 dec. s. å., då äfven denna ögrupp afträddes af
Spanien, som därvid erhöll en summa af 20 mill. dollar
från segraren. I ultimatumresolutionen af 18-20 april
hade Förenta staterna förnekat hvarje afsikt att
utöfva suveränitet, jurisdiktion eller kontroll öfver
Cuba annat än för öns pacifikation, och i maj 1902
öfverlämnades regeringsmyndigheten öfver ön åt den nya
kubanska republikens förste president; dock fortfara
Förenta staterna att öfver ön utöfva ett faktiskt
skyddsvälde (se Cuba, sp. 940-941). De öfriga från
Spanien eröfrade områdena organiserades som kolonier,
Filippinerna dock först efter det att ett besvärligt
uppror af infödingarna kväfts med vapenmakt. Under
krigets lopp ockuperade amerikanerna (aug. 1898)
Hawaiiöarna, sedan ett fördrag om deras införlifvande
med Förenta staterna afslutits med republiken
Hawaii redan i juni 1897. Öarna organiserades 1900
som territorium inom unionen. Kriget med Spanien och
den i trots af häftiga japanska protester företagna
annekteringen af Hawaii beteckna Förenta staternas
länge förberedda framträdande som imperialistisk
världsmakt. Den med Mac Kinley i den inre politiken
segrande protektionismen triumferade särskildt i
den 1897 antagna "Dingleytariffen", som med höjda
tullsatser bl. a. gynnade olje- och sockertrusterna
samt åter tullbelade de 1894 frigifna råvarorna
ull och timmer. I Förenta staternas ekonomiska
lif kännetecknas 1800-talets båda sista årtionden
af oerhörd kapitalkoncentrering, jordbrukets
och industriens fenomenalt raska utveckling,
starkt växande europeisk invandring och tidtals
mycket våldsamma arbetskonflikter. De ekonomiska
förhållandena få äfven från 1900-talets början allt
större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
