Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordvästra stambanan - Nordvästterritorierna - Nor Dzulfa. Se Dzulfa - Nord--Östersjö-kanalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2,9 km. lång sidobana norrut till Fryksta station
vid sjön Frykens södra ända med det Statens
järnvägar tillhöriga Fryksta faktori, hvarifrån
gods vidarebefordras till orter vid Frykensjöarna.
Frykstalinjen är för persontrafik öppen endast
under seglationstiden, men för godstrafik hela året.
För trafik öppnades: 1865 Charlottenberg–norska
gränsen, 6,6 km., 1866 Laxå–Kristinehamn, 60,4
km., 1867 Arvika–Charlottenberg, 34, 8 km., 1869
Kristinehamn–Karlstad, 40,4 km., 1871 Karlstad–Arvika,
67,8 km., 1872 Kil–Fryksta, 2,9 km.
Vid Laxå står Nordvästra stambanan i förbindelse
med Laxå–Röfors järnväg, vid Svartå med
statsbanelinjen Örebro Södra–Svartå (före 1907 enskild
järnväg), vid Strömtorp med Nora bergslags
järnvägar, vid Kristinehamn med Mora–Vänerns järnväg,
vid Karlstad Östra med Karlstad–Munkfors
järnväg, vid Kil med Bergslagernas järnvägar, och
vid norska gränsen med norska statsbanelinjen
Lilleström–Kongsvinger–Rigsgrændsen (Kongsvingerbanen),
som vid Lilleström genom den enskilda
Norsk hovedjernbane har förbindelse till Kristiania.
Nordvästra stambanan ingår som 6:e
trafiksektionen i Statens järnvägars 2:a distrikt.
Trafikinspektörsexpeditionen är förlagd till
Kristinehamn.
A. d’A.
Nordvästterritorierna (eng. North-west territories)
var till en början den obestämda allmänna
benämningen på hela den del af Brittiska
Nord-Amerika, som ligger n. v. om provinserna vid S:t
Lawrenceviken och till största delen består af de
forna Hudson-bay-länderna. När Hudson-bay-kompaniet
1869 sålde sina politiska rättigheter och
dess område 1870 inkorporerades med Dominion of
Canada, bildades prov. Manitoba af landet mellan
49° och 50° 30’ n. br. samt mellan 96° och 99°
v. lgd, hvarjämte bestämdes, att Ruperts land och
Nordvästterritoriet skulle under namnet Northwest
territories stå under vice guvernörens
i Manitoba förvaltning. 1876 konstituerades
distriktet Keewatin (v. om Hudson bay); 1881
utvidgades Manitobas gränser, och 1882 organiserades
fyra nya distrikt: Assiniboia, Saskatchewan,
Alberta och Athabasca. I okt. 1895 delades det
namnlösa och icke organiserade ofantliga området
n. om de äldre distrikten i fyra nya provisoriska
distrikt: Ungava, Franklin, Mackenzie och Jukon,
af hvilka Mackenzie beräknades ha 1,400,000 och
Jukon 585,000 kvkm. Samtidigt utvidgades
distriktet Athabasca till en areal af 686,350 kvkm.
och Keewatin till 1,680,000 kvkm. 1898 skildes
Jukon som ett fristående territorium från N., och
1905 blefvo Alberta och Saskatchewan provinser i
Dominion of Canada. 1912 utvidgades prov.
Ontario, Quebec och Manitoba betydligt på bekostnad
af N., med resp. 379,000, 919,300 och
461,000 kvkm., hvarigenom Ungava uppgick i
Quebec och södra delen af Keewatin i Manitoba
och Ontario. Deras återstående areal är därefter
1,458,000 kvkm. Vid folkräkningen 1911 (således
före minskningen till mindre än hälften) hade N.
17,196 inv. (mest indianer och eskimåer). I dessa
siffror medräknas icke de arktiska öarna, hvilka
sedan 1880 sammanfattas som ett distrikt under
namnet Franklin. Förvaltningen af territorierna är
uppdragen åt officerarna öfver de trupper för
ordningens upprätthållande, som äro förlagda på en
mängd fort, spridda öfver området, och deras chef
är en commissioner med säte i Ottawa, som biträdes
af ett råd af 4 medlemmar. J. F. N.
Nor Dzjulfa. Se Dzjulfa.
Nord–Östersjö-kanalen, Kejsar Vilhelms-kanalen
(ty. Kaiser Wilhelm-kanal), genom hvilken Nordsjön
står i direkt segelbar förbindelse med Östersjön,
börjar ofvanför Brunsbüttel vid Elbes mynning,
går förbi Grünenthal, Rendsburg och Borgstedt mot
n. ö. och ö. och slutligen mot s. ö., på sista
sträckan följande den gamla Eiderkanalen, ehuru
undvikande dennes krökar, samt mynnar ut i Kielviken
vid Holtenau, 4 km. n. ö. om Kiel. Den har en längd
af 98,6 km., ett djup af 9 m., en bottenbredd af
minst 22 m. och en bredd i vattenytan af minst 60
m. Vid hvardera ändan af kanalen finnas en yttre och
en inre hamn samt mellan dessa två dubbelslussar,
bland de största i världen, hvardera 150 m. lång, 25
m. bred och 9,8 m. djup. På olika afstånd är kanalen,
där två af Östersjöns största handelsfartyg öfverallt
kunna mötas, dessutom försedd med sju 400 m. långa och
600 m. breda bassänger för fartygsmöten, hvilka dock
äro behöfliga, endast när mycket stora krigsskepp
skola passera förbi hvarandra. Kanalen korsas af
fyra järnvägslinjer, hvaraf två öfverföras medelst
svängbroar och två medelst fasta broar på en segelfri
höjd af 42 m. öfver vattenytan. Många färjställen äro
anordnade för landsvägstrafiken. Kanalen upplyses
nattetid med elektriskt ljus. Farten genom kanalen
under lotskontroll får ej öfverstiga 5,5 knop,
så att färden mellan dess ändpunkter i medeltal
tager 13 timmar inberäknadt de korta uppehållen
vid slussar och broöppningar Kanalen passerades
1910 af 43,328 fartyg om sammanlagdt 7,231,458
registerton, hvilken trafik tillförde en inkomst af
3,416,661 mark i kanalafgifter. F. n. pågå omfattande
utvidgningsarbeten, som åsyfta bl. a. sträckningens
förbättring genom borttagande af flera skarpa kurvor,
kanalprofilens utgräfning till 44 m. bottenbredd och
11 m. vattendjup, anläggande af nya mötesbassänger
och ombyggnad af hamn- och slussningsanordningarna
vid kanalens ändpunkter. De nya slussarna skola
sålunda erhålla en längd af 330 m., ett djup af 13,77
m. och en bredd af 45 m. Dessutom förorsaka dessa
förändringar betydande nybyggnader af broar m. m. för
den kanalen korsande landtrafikens behof. Kanalen
har sitt upphof i ett gammalt trafikbehof, som
bl. a. på 1700-talet föranledde Eiderkanalens byggande
(se Eider). Efter fransk-tyska kriget 1870 -71
blef frågan om ordnande af en ny kanalförbindelse
mellan Nordsjön och Östersjön åter aktuell, och
en Hamburgköpman, skeppsredaren H. Dahlström,
lät 1878 utarbeta ett förslag till en sådan kanal,
hvilket på tyska regeringens uppdrag omarbetades och
utvecklades af F. B. O. Baensch (se d. o.). Det på
den senares arbeten grundade förslaget antogs af tyska
riksdagen och preussiska landtdagen 1885-86. Kostnaden
beräknades till 156 mill. mark, hvaraf Preussen
åtog sig att betala 50 mill. Högsta ledningen af
kanalbyggnaden anförtroddes åt Baensch. Grundstenen
lades 3 juli 1887 af kejsar Vilhelm I i Holtenau,
och kanalen invigdes af kejsar Vilhelm II 18-21 juni
1895 samt erhöll då det officiella namnet Kaiser
Wilhelm-kanal. De fördelar kanalen erbjuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
