Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordvästindianer - Nordvästkuriska. Se Lettiska språket och litteraturen - Nordvästmonsun. Se Monsun, sp. 960 - Nordvästpassagen - Nordvästprovinsen - Nordvästra gränsprovinsen - Nordvästra stambanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bostäderna, oftast uppförda i långa rader på öppna
kusten eller i vikarnas bukter. Såväl båt som hus
äro goda vittnesbörd om en märkligt hög utveckling
af träsnidarkonsten. Trots enkla verktyg, skaftade
stenyxor och stenhammare, trä- eller hjorthornskilar,
skaftade mejslar, ha nordvästindianerna förmått
uppdrifva sin konst och teknik till storartad
höjd. Allt är täckt af en rik, egenartad, mången
gång högeligen grotesk ornamentik, utförd i skulptur
eller målning eller bådadera, efter mänskliga eller
djuriska förebilder, t. ex. de många gånger kolorerade
vapen- eller totempålar, som stå framför husens
fasader (se Indianer, fig. 3), väggposterna i husets
inre och husgerådet (med lock försedda, fyrkantiga
kistor till förvaring af kläder, stora, urholkade, för
förvaring af fett afsedda kar och baljor m. m.). Äfven
husgeråd och föremål af annat material än cederträ
snidas eller målas på samma konstnärliga sätt,
t. ex. de i hög relief snidade rökpiporna af svart
skiffer. Af cederns bast tillverkas klädedräkten
(mantlar) liksom vissa kvinnosmycken. Klädedräkten
utgjordes fordom af pälsverk, numera af europeiska
yllefiltar. Förr användes till smycken musselskal
(Dentalium och Haliotis), numera glaspärlor,
mässingsknappar; kvinnorna buro en oval
träskifva i underläppen. Handeln var särskildt
förr rikt utvecklad, och för densamma begagnades
särskilda värdemätare, konstrikt ornamenterade
stora kopparplattor samt i nyare tid ylletäcken
(blankets). Vapnen utgjordes förr af koppardolkar,
stora lansar, båge och pil, svärdliknande sten- och
benklubbor. Hos tlinkiter och haida anträffas ett
särskildt skyddspansar af träribbor och trähjälmar med
ansiktsskydd. Socialt äro nordvästindianerna delade
i adel, folk och slafvar. Vid de stora festerna
(husbyggnad, uppresande af totempålar, invigning
i de hemliga förbunden) visade man sitt förakt för
de samlade egodelarna genom att massvis bortskänka
eller förstöra dem. – I etniskt afseende kunna
nordvästindianerna uppdelas i två grupper, en nordlig,
tlinkiter, haida, tsimschianer och wakasher, och en
sydlig, salisher, shahaptier och tchinuker. Den förra
har klädesplagg väfda af ull eller af bast, gemensamma
bostäder, intill hvilka rests totempålar, sammansatt
båge af trä eller ben, tatuering m. m.; den senare
utmärkes genom klädedräkt af hudar, genom med konst
frambragta missbildningar af hufvudet, enkel båge samt
saknad af totempålar och tatuering. Bland de norra
stammarna är klan- och totemväsendet (se Indianer,
sp. 495–496) i hög grad framträdande, för sydstammarna
åter är detsamma urspr. främmande. Hvarje klan har
sitt totemdjur, som intatueras på kroppen, målas eller
skulpteras på alla möjliga föremål och husgeråd. De
stora totempålarna föreställa anherrn i förbindelse
med olika totemdjur; klanens speciella legend ger
förklaringen. Dessa legender framföras dramatiskt i
de stora danserna med masker. Bland stammarna finnas
dessutom hemliga förbund (det mest kända hamatsa),
grundade på de enskilda klanmedlemmarnas personliga
skyddsandar eller demoner; äfven dessa förbund
utföra stora dansfester med maskeringar, ett slags
dramatiseringar af demonsagorna. I religionen äro
schamanism och animism de mest betecknande dragen
vid sidan af sagorna om kulturheroer, t. ex.
korpen Jelch, som stjäl solen ur himmelskonungens låda
och skänker den åt människorna. Om begrafningsskick
hos nordvästindianerna se illustrationer sp. 1211–12
till art. Begrafning. Antropologiskt bilda
nordvästindianerna en underras af Nord-Amerikas
indianer och skilja sig från deras genomsnittstyp
genom kortare kroppslängd (160–165 cm.), mera rundadt
till kortskalligt hufvud och rikligare hårbeklädnad
på hela kroppen. Genom att använda en viss vaggform
deformera de kraniet så, att pannan pressas platt,
nästan rakt bakåtstupande, likaså plattryckes nacken
underifrån och lyftes uppåt, hvarigenom ett mycket
platt, långsträckt, nästan sockertoppsformadt hufvud
uppkommer (däraf namnet "flatheads"). Äfven andra,
mycket växlande, missgestaltningar af hufvudet
åstadkommas.
Litt.: Catlin, "Illustrations of the manners,
customs and conditions of the North american
indians" (1851, 1903), Riblack, "The coast indians
of Southern Alaska and Northern British Columbia"
(1890), "Annual reports of the Bureau of
american ethnology" (1881–1908), Krause, "Die
tlinkit indianer" (1885), Deniker, "The races of
man" (1900), och Buschan, "Illustrierte völkerkunde"
(1910).
G. B-n.
Nordvästkuriska. Se Lettiska språket och litteraturen.
Nordvästmonsun. Se Monsun, sp. 960.
Nordvästpassagen [-ſen], den sedan midten af
1500-talet sökta genomfarten från Atlantiska hafvet
till Stilla hafvet, n. om Amerika. Den upptäcktes af
Mac Clure (1850-54), men genomseglades i hela sin
längd först af norrmannen Amundsen (1905).
Någon praktisk betydelse har den icke. Jfr
Polarexpeditioner.
J. F. N.
Nordvästprovinserna (eng. Northwestern
provinces and Oudh), ett 1833 bildadt förvaltningsområde
(lieutenant-governorship) i Indien, kallas
efter 1902 United provinces of Agra
and Oudh (se d. o.).
Nordvästra gränsprovinsen (ang.North-west frontier
province), en 1901 till gränsens skydd mot Afganistan
och Pamir bildad provins i nordvästligaste delen
af Brittiska Indien. 124,445 kvkm. 3,819,027
inv. (1911). Endast 42,645 kvkm., med 2,196,933 inv.,
äro omedelbart brittiskt område; återstoden innehas
af stammar under vicekonungens agenter. Provinsen
omfattar distrikten Hazara, Kohat, Bannu och
Dera Ismail khan, som förut hörde till Punjab,
samt bergstrakterna mellan dessa distrikt och
Afganistans gräns, bebodda af oberoende stammar och
delade i 5 agentområden: Dir, Swat och Chitral,
med hufvudorten Malakand, samt Khaibar, Kurram,
Tochi och Wana. Befolkningen utgöres till större
delen af afganer l. pathaner, som de vanligen kallas
i Indien, och tala pašto. I århundraden ha deras
stammar bevarat sitt oberoende, och äfven sedan de
1849 till namnet blefvo brittiska undersåtar, ha de
gett indiska regeringen anledning till ett femtiotal
straffexpeditioner.
Nordvästra stambanan benämnes den 212,4 km.
långa statsbanelinje, som från Laxå station vid
Västra stambanan öfver Svartå, Strömtorp,
Kristinehamn, Karlstad, Kil, Arvika och Charlottenberg
framgår till norska gränsen, belägen 6,6 km. n. v.
om sistnämnda station. Från Kil Nedre utgår en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
