Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norén. 1 Oskar Emil N. - Norén. 2. Gustaf Rikard N. - Norfelt, Israel - Norfolk - Norfolk [nå'fek], Earl och hertig af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttersta högern. N. bildade som student 1872 den första
landsmålsföreningen (Västgöta landsmålsförening)
och har med mycken ifver uppträdt mot reformer
i stafningen.
2. Gustaf Rikard N., den föregåendes broder, präst,
hymnolog, musikskriftställare, f. 19 jan. 1847 i
Lidköping, blef 1868 student i Uppsala, prästvigdes
1873, verkade därefter många år som folkskoleinspektör
i Hälsingland, blef 1893 kyrkoherde i Skånella,
ärkestiftet, och i Torstuna 1901 samt är sedan
1898 kontraktsprost. N. har i tal och skrift
energiskt verkat för en kyrkosångsreformation på
grundvalen af rytmiska koraler, och i sällskapet
Svenska kyrkosångens vänner har han länge varit
en af de ledande krafterna. Utom sångsamlingar
för skolan och en mängd tidskriftsuppsatser har
han utgett I kyrkosångsfrågan (1890), Om den
nyare kyrkosångshistoriska forskningen och dess
betydelse (1892), Om den gammalrytmiska koralen
(1897), en edition af Svenska mässan (s. å.) och
en Melodipsalmbok (1898) samt redigerade 1905-08
(tills, med H. Palm och J. Koosval) tidskr. "Kult
och konst". N. har äfven komponerat melodier till
ett stort antal psalmer och sånger. Han har i
Sverige infört de s. k. vespergudstjänsterna
(frivilligt anordnade liturgisk-musi kaliska
gudstjänster). N. var led. af kommittén (1894-97)
för utarbetande af musik till svenska mässan.
2. E. N. S-g.
Norfelt, Israel, ämbetsman, f. omkr. 1606 i
Ångermanland, d. 1677, blef 1632 magister i Uppsala,
studerade lagfarenhet vid universitetet i Groningen
och blef 1635 syndikus (magistratssekreterare)
i Göteborg. 1645 blef han president i därvarande
magistrats handelskollegium, förvaltade under
burggrefven H. Appelbooms ständiga frånvaro i
diplomatiska uppdrag dennes tjänst (1653-64) och
blef 1664 själf burggrefve (stadsstyrelsens högste
ämbetsman). Han adlades 1653 med namnet N. (han hette
förut Noræus). Om Göteborgs försvenskning -
tyskar, holländare och skottar gåfvo länge dess
magistrat och borgerskap en kosmopolitisk prägel -
inlade N. stora förtjänster. Han var ofta inblandad i
tvister med sina ämbetsbröder i magistraten, uppförde
vid torget det sedermera s. k. kommendantshuset och
egde Partilled i stadens omnejd. Jfr H. Fröding,
"Berättelser ur Göteborgs äldsta historia"
(1908). V. S-g.
Norfolk [nå’fək]. 1. Grefskap i östra England,
omgifvet af grefsk. Suffolk, Cambridge och Lincoln
samt Nordsjön. 5,295 kvkm. 321,733 inv. (1911)
som förvaltningsområde, d. v. s. frånräknadt
"countyboroughs" Norwich och Yarmouth. Kusten är
till större delen jämn och låg, utan några vikar,
samt utsatt för hafvets åverkan. Det inre landet är
en vågig slätt, med några oansenliga kalkhöjder
i n. och n. v. Utmed gränsen mot Cambridge ligga
sanka marker (fens). Hufvudfloder äro Yare,
med de segelbara bifloderna Bure, Wensum och
Waveney, samt Ouse. Omkr. 80 proc. af arealen
äro odlad mark. Jordbruk och ladugårdsskötsel
äro högt uppdrifna. Vid Yarmouth idkas ett af de
mest gifvande sillfiskena i England. Industrien är
tämligen obetydlig. Hufvudstad är Norwich. – 2. Stad
i nordamerikanska staten Virginia, på norra stranden
af Elizabeth river, vid dess förening med James river,
midt emot Portsmouth och
11 km. från Chesapeakeviken. 67,452
inv. (1910). Staden ligger vid ändpunkten för två
järnvägslinjer och flera kanaler (bl. a. kanalen
genom Dismal swamp till Albemarlesundet) samt
står i reguljär ångbåtsförbindelse med Baltimore,
Philadelphia, New York m. fl. städer. Katolskt
teologiskt seminarium. Stor export af bomull,
frukter, ostron, majs, hvete, tobak och socker. 1912
hade N. (och Portsmouth) ett inkommande tonnage af
459,237 och ett utgående af öfver 1 mill. ton. Vid
inbördeskrigets utbrott (1861) var N. sydstaternas
förnämsta flottstation, men skeppen och skeppsvarfvet
förstördes snart, och själfva staden besattes af
förbundstrupperna 1 maj 1862. N. har ett unionens
örlogsvarf. Utanför N ligger bukten Hampton roads,
minnesvärd genom "Merrimacs" och "Monitors" strid
9 mars 1862 (se Hampton 2).
– 3. Stad i nordamerikanska staten
Nebraska, vid Union Pacifik-banan och
Chicago-Northwestern-banan. 6,025 inv. (1910).
Statens dårvårdsanstalt.
– 4. Ö i västra delen af Stilla hafvet, mellan
Nya Kaledonien och Nya Zeeland, under 29° 3’ 45"
s. br. och 167° 56’ ö. lgd. Areal 34,5 kvkm. Ön är
med sin höga klippstrand mycket svårtillgänglig; den
har i allmänhet en höjd af 120 m. ö. h., men stiger
i Mount Pitt i n. v. till 319 m. Jorden består af
vittrad basalt och är mycket bördig. Viktigaste
näringsväxten är batater, men därjämte
frambringar ön en mängd fruktsorter, jams,
majs m. fl. sädesslag. Boskapsskötseln
är betydande. Omkr. 400 har på västra sidan
tillhöra den af biskop Patteson 1867 grundlagda
missionsstationen, där melanesiska gossar och flickor
erhålla undervisning. Befolkningen uppgick 1911
till 967 pers., omkr. 400 äro afkomlingar af de
194 pers., som 1856 flyttades dit från ön Pitcairn
(se d. o.). Ön N. upptäcktes af kapten Cook 1774
samt var 1788–1805 och 1825–56 deportationsort
för brottslingar från Nya Syd-Wales. Den lyder
under guvernörens i Nya Syd-Wales förvaltning och
har sedan 1903 ett förvaltande råd, bestående af 1
president samt 2 valda och 4 utnämnda ledamöter. –
Öfver N. går engelska Stilla-hafs-kabeln, som där
grenar sig i två linjer, den ena till Brisbane,
den andra till Nya Zeeland.
1–4. (J. F. N.)
Norfolk [nå’fok], earl och hertig af, titlar, burna
af några bland den engelska högadelns mest bekanta
ätter. Earlvärdigheten af N. tillhörde 1141-1306
hufvudmannen för den mäktiga och i tidens partistrider
ifrigt deltagande släkten Bigod samt 1312-38
Thomas af Brotherton, en yngre son till
konung Edvard I. Genom arf kom titeln till släkten
Mowbray, af hvilken en medlem, Thomas Mowbray,
f. omkr. 1366, d. 1399, erhöll hertigvärdighet af
N. (1397). Denne
- mest känd under sin tidigare titel earl af
Nottingham - var en af förgrundsfigurerna i
partistriderna under Rikard II, ansågs ha 1397
låtit mörda Edvard III:s yngste son Thomas, hertig af
Gloucester (se d. o. 3), som han bevakat på slottet
i Calais, och landsförvisades 1398 efter en våldsam
personlig tvist med Henrik af Lancaster (sedermera
konung Henrik IV). Hertigtiteln gick sedan i arf
i släkten Mowbray till 1483, då den öfverflyttades
till den i Englands historia djupt ingripande släkten
Howard (se d. o.). Denna ätts nuv. (1913) hufvudman
(se Howard 13) är den 15:e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
