Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kröning 1280 lejonet med krona och yxa. Efter hand
förlängdes yxans skaft och böjdes bakåt, tills
lejonet, som synes af norska mynt från omkr. 1500,
befinnes stående på en krökt hällebard. Enligt
resol. af 14 dec. 1905 är riksvapnet (se fig.) ett
upprättstående krönt lejon af guld, hållande en
silfveryxa i framtassarna i trekantig röd sköld,
som täckes af en kunglig krona med sköldbilden
uppstigande bakom globen. En supplerande resolution
af 30 dec. 1905 bestämmer, att norske konungens
vapen skall bestå af riksvapnet omgifvet af S:t
Olavsordens kedja samt hermelinsfodrad purpurmantel. –
N:s flagga. Under landets förening med Danmark var
sedan början af 1700-talet dannebrogen riksbaner
och sedan 1748 dessutom handelsflagga. Sedan
N. trädt i union med Sverige 1814, bestämdes genom
grundloven, att N. skulle ha egen handelsflagg och
att dess örlogsflagg skulle vara en unionsflagg. Om
utseendet af dessa flaggor fördes gång efter annan
häftiga strider (se Flagga och Sverige-Norge). N:s
nuv. handelsflagga är högröd och genom ett i hvit
kant infattadt mörkblått kors delad i fyra fält
(se pl. till art. Flagga); örlogsflaggan är lika
med handelsflaggan, men är klufven och tungad;
kungsflaggan är helt och hållet röd med vapnets
lejon. Se G. Storm, "N:s gamle vaaben, farver
og flag" (i "Vidensk. selsk:s skr.", II, 1904). –
N. har två riddarordnar, nämligen Den norske löve (se
Ordnar) och S:t Olavs orden (se d. o.). Dessutom har
N. flera medaljer:" 7-juni-medaljen" (upprättad 23
juni 1906), "Medaljen for borgerdaad" (uppr. 1819),
"Medaljen for ædel daad" (uppr. 1885) och
"Kongens fortjenstmedalje" (uppr. 1 febr. 1908).
K. V. H.
Historia. N. var bebodt redan flera tusen år
f. Kr. och antagligen redan då af en germansk
stam. Med tiden kallades folket norrmän. Först sent
faller historiens ljus öfver landet, men
fornsaksfynden och det vetenskapliga studiet af dem
ha möjliggjort en inblick i folkets lif under den
förhistoriska tiden (se härom Nordens förhistoriska
tid). Norrmännen, liksom svenskarna och danskarna,
började få en historia först genom beröringen med
västra Europa i och genom nordmanna- l. vikingatågen
(från midten af 700-talet). Under dessas första
skede var N. ännu deladt i en mängd smärre,
själfständiga områden, fylken, med sina konungar. I
dessa små riken var jorden urspr. gemensam, men
blef småningom släktegendom (odel). Som en samlad
enhetsstat framträder N. först under 800-talet. Detta
föreningsverk utfördes af en konungaätt, som enligt
Ynglingasagan härstammade från den gamla Ynglingaätten
i Uppsala. Denna hade i N. ett rike på Vestfold (v. om
Kristianiafjorden) och utbredde därifrån sitt välde
genom eröfring och arf. Konung Halfdan Svarte lämnade
vid sin död riket åt sin son Harald Hårfager
(860–933), som i det stora sjöslaget i Hafrsfjorden
(872) tillintetgjorde de siste småkonungarna och
samlade N. till ett rike. Han skall efter det
frankiska feodalsystemets mönster ha infört ordnad
förvaltning i den nya enhetsstaten, i det han insatte
en "jarl" i hvart fylke och under dem "hersar". Han
skall äfven ha fråntagit bönderna deras odel och
pålagt dem skatter. Missnöjda härmed, lämnade många
af de förnämsta ätterna landet och begåfvo sig till
Jämtland, Västerlandet och i synnerhet Island. Harald
lade slutligen Shetlands- och Orkneyöarna under N. Tre
år före sin död skiftade han riket mellan sina söner,
men satte sin älsklingsson, Erik Blodyx, till
öfverkonung. Denne måste redan 935 lämna N., där hans
yngste broder, Håkan den gode, blef konung. Håkan
skildras af sagorna som den, hvilken ordnat landets
rättsväsen och gett det dess krigsförfattning. Däremot
misslyckades han i sitt försök att omvända sina
landsmän till kristendomen. Sedan han 961 stupat i
ett slag mot Erikssönerna, tillföll riket dessa, af
hvilka Harald Gråfäll var den förste. Men efter dennes
död (omkr. 965) blef Haakon Ladejarl N:s styresman
under dansk öfverhöghet, som han dock efter en tid
förstod att undandraga sig. 995 störtades Haakon
af Olof Tryggvesson. Denne upptog sin stamfader
Harald Hårfagers arbete för N:s samlande under ett
starkt nationellt kungadöme och kämpade kraftigt för
kristendomens införande i landet. Efter hans fall
i slaget vid Svold (1000) kom en del af N. under
dansk, en del under svensk öfverhöghet samt en del
under Haakon jarls söner Erik och Svend, hvilka
förde styrelsen äfven i de andra delarna och voro
rikets verkliga regenter. Men deras regering tog ett
slut, då Harald Hårfagers ättling, Olof Haraldsson
(sedermera kallad den helige) 1015 ankom till
landet. Han genomförde för all framtid rikets enhet
och gaf kristendomen ett säkert fotfäste i landet,
men uppväckte sina lendermænds missnöje och måste,
då dessa vände sig till Knut den store i Danmark, taga
sin tillflykt till Gårdarike. Återkommen med en här,
stupade han visserligen i en strid vid Stiklastad
(29 juli 1030) mot tröndernas höfdingar och bönder,
men befäste genom sin död kristendomens herravälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
