Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norijn, J. O. Se Nordenfeldt, svensk adlig ätt - Norinder, Alfred Viktor, skolman. Se Wallinska skolan - Noring. 1. Karl N. - Noring. 2. Jonas N. - Noring. 3. Laurentius Aemilius Alexis N. - Noriska alperna. Se Alperna, sp. 699 - Noriska hästen - Norit - Norium - Norje skans - Norjord - Norlander, Karl Anders Henrik - Norlander, Emil August - Norlén, Magnus Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norijn, J. O. Se Nordenfeldt, svensk adlig ätt.
Norinder, Alfred Viktor, skolman. Se Wallinska skolan.
Noring. 1. Karl N., präst, donator, f. 1717 i Larfs
prästgård, Västergötland, d. 1786, blef filos.
magister i Uppsala 1743, besökte sedan engelska,
holländska och franska universitet samt blef 1748
pastor vid svenska församlingen i London. Genom
arf och gifte rik, skänkte han 1755 till Uppsala
universitet Victorinska stipendiefonden. Han blef
s. å. teol. doktor i Uppsala. 1760 tog han afsked från
kyrkoherdebeställningen och bosatte sig på Svansö
i Småland. N. erhöll adelskap för sin treårige
son under namnet Noringer (denne dog barnlös
före fadern).
2. Jonas N., den föregåendes brorson, diplomat, f.
1755, d. 1823 på sin gård Ranåker vid Skara, son
till teol. lektorn i Skara, öfverhofpredikanten
och teol. doktorn Lars N. (f. 1711, d. 1757),
studerade i Uppsala och blef 1782 kanslist i
Kanslikollegium samt 1784 kommissionssekreterare
i Haag. N. anträdde 1785 en studieresa genom
Portugal, Spanien, Frankrike och Italien, med
kungligt uppdrag att samla konstnärliga och litterära
märkvärdigheter, förflyttades 1786 till Paris och
erhöll 1788 afsked som expeditionssekreterare. N. var
en lycklig utöfvare af målarkonsten och undervisade
däri äfven sina barn, af hvilka dottern
Clementina (f. 1776, gift med sedermera
domprosten J. Wallin, d. 1872) och sonen Timoleon
(f. 1804, fänrik, d. 1832) vunno ett namn som
begåfvade dilettanter.
3. Laurentius Aemilius Alexis N., den föregåendes
son, författare i landtbruk, f. 1799 på Ranåker,
d. 1844 i Köpenhamn, filos. magister i Uppsala
1827, ingick på ämbetsmannabanan, men egnade sig
hufvudsakligen åt annan verksamhet. Så var han
1828-35 sekreterare i Stuteriöfverstyrelsen, 1829-31
handsekreterare hos excellensen Stedingk, sekreterare
i kommittén för ordnande af Ottenby stuteri o. s. v.
Han besökte flera gånger England, Frankrike, Preussen
och Danmark, dels för inköp af ädlare hästar och
boskap, dels äfven som sportsman. N. var nämligen
utmärkt ryttare och segrade som sådan i flera såväl
inhemska som utländska täflingar. För Sveriges
jordbruk hade N. stor betydelse genom sina
sträfvanden att höja landets husdjursafvel, framför
allt genom korsning med utländska, företrädesvis
engelska raser. Han utgaf "Tidskrift för
hästvänner och landtmän" (1831-34), "Qvartalsskrift
för landtbruk och husdjursskötsel" (1836-41),
Handbok i åkerbruket för skånska bonden (1839; 2:a
uppl. 1840), Handbok i husdjursskötseln (3 dlr,
1841-42) m. m.
1-2. -rn.* 3. - rn. (H. J. Dft.)
Noriska alperna. Se Alperna, sp. 699.
Noriska hästen, benämnd efter
prov. Noricum (se d. o.), har sin hemort i Salzburg,
Tyrolen, norra Steiermark, Kärnten, Krain och vissa
delar af Öfre Österrike. Den anses vara den renaste
ättlingen af den inhemska, tyngre europeiska hästen
och uppställes som stamform för den occidentaliska
rasgruppen. Den är till typen en tyngre arbetshäst,
160-175 cm. hög, till färgen oftast tigerskäck,
rödskimmel, mohrenkopf, fux eller brun. Hufvudet är
stort och tungt med slappa öron och
små ögon; halsen är kort och bred, ryggen vanligen
lång, något sänkt, refbenen hängande, buken stor,
korset stupande, bredt och klufvet, bogarna tämligen
raka och köttiga och benen grofva, men oftast
tämligen svampiga med stora och platta hofvar. Rasen
förekommer i olika slag, af hvilka de största, som
förekomma i Salzburg och öfre Steiermark, vanligen
kallas Pinzgauhästen. Den noriska rasen har kommit
till användning äfven i Sverige genom import i slutet
af 1870-talet, särskildt till Västergötland, men
äfven till Blekinge, Värmland och Södermanland, men
har ej lämnat några märkbara spår inom vår hästafvel.
E. T. N.
Norit, petrogr., en med gabbro och
diorit nära besläktad eller emellan
dem stående kristallinisk bergart.
E. E.
Norium, den hypotetiska metalliska
radikalen i norjord (se d. o.).
P. T. C.*
Norje skans, i Ysane socken i Blekinge, byggdes af
svenskarna våren 1678, men fick efter krigets slut
förfalla. L. W:son M
Norjord, kem., benämning, som af Svanberg 1846 gafs
åt en förmodad ny metalloxid eller jordart, som
han trodde förekomma i vissa varieteter af zirkon,
särskildt i dem från norska fyndorter (däraf namnet).
P. T. C.*
Norlander, Karl Anders Henrik, gymnast,
militärskriftställare, f. 11 juli 1846 i Annerstad,
Kronobergs län, blef underlöjtnant vid Norra skånska
infanteriregementet 1865, genomgick Gymnastiska
centralinstitutet, blef 1898 major vid Södra skånska
infanteriregementet och 1902 öfverstelöjtnant där. Han
tog afsked 1904 och befordrades till öfverste i
armén 1905. N. har verkat äfven som gymnastiklärare
bl. a. sedan 1883 vid Lunds universitet och är
gymnastikinspektör öfver folkskolorna i Lunds stad
från 1906. N. har med stort intresse arbetat för
utvecklingen af det Lingska gymnastiksystemet såväl
i Sverige som i Danmark, Belgien och Tyskland. Han
har författat bl a. Manuel de gymnastique rationelle
suédoise etc. (1883), Kort redogörelse för den
svenske gymnastiken (1885) och många andra uppsatser i
gymnastikfrågor och i militära spörsmål, såsom Hvilka
fördelar kunne vi vänta oss af allmänna värnpligtens
fullständiga genomförande, några ord till menige man
(1878), Om infanteriets marscher (i Krigsvet. akadrs
tidskrift, s. å.).
Norlander, Emil August, författare, redaktör, f. 5
maj 1865 i Stockholm, var 1893-1908 medarbetare i
"Nya Nisse", som han sedan redigerat, och inträdde
1897 som medarbetare i "Stockholmstidningen", där
han författat kåserier under märket Don Basuno. N:s
böcker (Slagen till slant, 1899, Andersonskans Kalle,
1903, Första Don-Basunoboken, 1908, m. fl.) äro till
största delen fyllda af småhumoresker. Mest känd är
N. genom sina många s. k. "revyer" (Den förgyllda
lergöken m. fl.), som med utomordentlig framgång
uppförts i Sverige och af hvilka somliga gifvits
äfven i Finland, Danmark och Norge.
Norlén, Magnus Vilhelm, skolman, pedagogisk
skriftställare, f. 23 mars 1826 i Stockholm, d. 31
okt. 1896 i Uppsala, blef student i Uppsala 1849,
aflade teoretisk och praktisk teol. examen 1859 och
prästvigdes s. å., hvarefter han, som samtidigt tagit
folkskollärarexamen, till 1862 var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
