19 Norska lejonet-Norska litteraturen 20 cm. i bandmått och färgen vanligen black, med den äfven för den vilda hästen (Equus Przewalskii) karakteristiska färgteckningen med ål efter ryggen och midtpartiet i man och svans svart; ljusbrun, musblack och isabell förekomma äfven, men fux och skimmel ytterst sällan. Hufvudet är välformadt med bred panna och rak, stundom något insänkt profil, stora, uttrycksfulla ögon och tämligen korta, vidt ställda öron; halsen är kort med bred ansättning till hufvudet, bröstet djupt, men tämligen smalt bakom bogarna, ryggen ofta något lång, korset stupande, tämligen kort och ofta spetsigt med små lår; bogarna äro tämligen raka och manken afrundad; extremiteterna äro synnerligen torra och fina med små fasta hofvar; fransysk ställning fram och kohasig bak äro vanliga fel i benställningen. Temperamentet är lifligt och energiskt, och fjordhästen utmärker sig genom en i förhållande till storleken förvånansvärd styrka och uthållighet, goda rörelser och utomordentlig förmåga att taga sig fram i oländig mark. Det egentliga afveis-området för fjordhästen är Stavanger, S. och N. Bergenhus amt samt Romsdals amt. - Gudbrandsdalska hästen l. östlandsrasen (se afbildning i art. Hästen, textfig. 3) åter är att betrakta som den nordligaste grenen af den tyngre europeiska typen (diluvialhästen, Equus robustus, se Hästen), och dess egentliga hemort är Hedemarkens och Kristians amt, hvarifrån den sedan spridt sig åt n. och ö., alltmer undanträngande fjordhästen. Till en början företrädesvis uppblandad med denna, har den sedermera på 1600- och 1700-talen starkt korsats äfven med andra raser, företrädesvis danska och tyska (holsteinska). Under 1800-talets senare hälft har emellertid genom en väl ledd förädling och tillvaratagande af de förnämsta linjerna inom rasen åstadkommits mera likformighet och utbildats en typisk och för landet passande ras. Gudbrandsdalshästen är medelstor, omkr. 150 cm. öfver manken, af lättare arbetshästtyp; färgen, som förr ofta var black (såsom följd af uppblandning med fjordhästen), är numera vanligen brun, mörkbrun eller svart, oftast utan tecken; äfven fuxar förekomma, men äro sällsynta. Hufvudet är oftast något tungt med köttiga ganascher, halsen är bred och muskulös, men har god förening med hufvudet; bålen är långsträckt, cylindrisk med afrundade konturer, korset kupolformadt med instucken, vid roten yfvig svans, låren tämligen små, bogarna stupande och köttiga, extremiteterna synnerligen starka med goda ledgångar, torra skenben med tämligen lång och riklig hårbeklädnad och små välformade och starka hofvar. Ofta förekommande fel äro för lång rygg, muskelfattig bakdel, raka hasor, trång eller kohasig ställning bak och fransysk fram och oregelmässiga rörelser. Rasen är synnerligen härdig och lättfödd samt utmärker sig genom lifligt, energiskt temperament, vägvinnande och uthålliga rörelser och en i förhållande till storleken ovanlig styrka. Afvelsområdet omfattar Jarlsberg og Larvik, Smaalenenes, Akershus, Buskerud, Hedemarkens, Kristians, S. och N. Trondhjems samt delar af Bratsberg amt. I Sverige har rasen stor utbredning, särskildt i Värmland, Dalarna och Norrland, där den utgör det egentliga underlaget för den nordsvenska afveln. E. T. N. Norska lejonet (no. Den norske löve), norsk orden. Se Ordnar. Norska litteraturen. Under föreningen med Danmark lämnade N. väsentliga bidrag till den för bägge länderna gemensamma litteraturen, men ingen af de norskfödde författarna kände sig som företrädare för en annan nationalitet, utan alla voro och räknade sig som danska. På 1600-talet framträdde Dorthe Engelbrechtsdatter (1634-1716) och prästen Petter Dass (1647 -17C8), på 1700-talet den berömdaste af alla norsk-danska författare, L. Ho l ber g (1684- 1754), med betydelsefulla verk. Bland andra kända norska författare från tiden för föreningen med Danmark må nämnas K. B. T ull in (1728-65), J. N. Brun (1745-1816), N. K. B re dal (1738- 78) och J. H. W e s s e l (1742-85). Den senare utgjorde själen i den litterära förening i Köpenhamn, som kallades Norske selskab (se d. o.) och hvars ledamöter hufvudsakligen voro norrmän. Där gör sig för första gången en bestämd norsk nationalkänsla litterärt gällande, ehuru dess vidare framträngande icke genast kunde fortsätta, emedan det kort före skilsmässan från Danmark och en tid efter denna inträffade en period af minskad litterär produktion i N. Detta lands mest framstående författare i början af 1800-talet voro novellförfattaren M. H anse n (1794-1842), bäst som småstadsskildrare, och lyrikerna H. A. Bjerregaard (1792 -1842) och C. N. S ch w a ch (1793-1860), af hvilka den senare väsentligen var humorist, medan den förre vann rykte som författare till den pris-krönta nationalsången "Sönner af Norge" och sångspelet "Fjeldeventyret". Från denna period kunna ytterligare nämnas L. K. Sägen (1777- 1850), H. H. F os s (1790-1853) och S. 0. W öl f f (1796-1859), mest känd genom sin entusiastiska fosterländska sång "Hvor herligt er mit födeland". - En ny period för den norska litteraturen randades med H. Wergelands (1808-45) och J. S. C. Welhavens (1807 -73) framträdande (omkr. 1830). Dessa båda märkliga personligheter uppträdde redan i studentåren med en viss myndighet på litteraturens område, och då de såväl i litterärt som i andra hänseenden voro alldeles olika naturer med i grund olika uppfattning, råkade de inom kort i en häftig vitter fejd, som delade icke blott studentvärlden, utan hela den bildade delen af nationen i två stridande läger. Striden var endast till skenet uteslutande litterär; i verkligheten var den en strid mellan två åskådningssätt, i det att Wergeland ställde sig som representant för folket och det vaknande nationella lifvet, medan Welhaven, med sin kritiska motvilja mot allting ofulländadt och halfbildadt, ställde sig fientlig mot allt det råa och omogna, som följde med dessa nydaningssträf-vanden. Wergeland var alltigenom demokrat, Welhaven aristokrat. Man må likväl icke tro, att Wergeland i sitt författarskap var nationell och folklig i ordets nuvarande betydelse. Tvärtom voro hans tankegång och idéer hämtade från den franska revolutionens tid, hans diktning är både i språkton och i form så litet nationell som möjligt och därtill svårbegriplig. Hans produktivitet var omåttlig. Af hans mångartade produktion ega dock endast hans lyriska dikter något beståndande