21 Norska litteraturen 22 värde. I synnerhet dikterna från hans senaste lef-nadsår utmärkas genom både stämning och formskönhet. Man kan säga, att Wergeland egentligen först kort före sin tidiga död hade uppnått sin fulla mognad som skald. - Jämförd med Wergelands, var Welhavens produktion endast af ringa omfång. Hans stränga kritik afhöll honom från att bringa inför offentligheten så ofulländade arbeten som den förres. Under den strid, som rasade mellan dem, afgick Welhaven i allmänhet med segern, emedan han med afseende på bitande satir fullständigt var Wergelands öfverman. Hans första mera framstående arbete, "Norges daemring", en diktcykel, i hvilken han gick löst på olika former af inskränkthet och halfhet hos sitt folk, väckte stor förbittring och framkallade häftig polemik. Efter denna tid utgaf han med längre mellantider åtskilliga häften lyriska dikter, flera af hög rang. Dessutom skref han på prosa litterära och kritiska afhandlingar, de senare utmärkta genom skarpsinne och smak, samt några smärre berättelser. Welhavens skaldestycken bära i allmänhet en vida mera nationell prägel än Wergelands. Likväl stod den senare icke blott för sin samtid, utan står äfven för eftervärlden som en långt mer populär personlighet än Welhaven, beroende ej så mycket på hans skaldealster som på hans lif, hans deltagande i dagens händelser och hans varma intresse för allmogemannen. Medan Welhaven förnämt och kritiskt höll sig fjärran från det jäsande lif, som bröt sig fram, stod Wergeland midt uppe i detsamma som en ledare och anförare, om än som en framfusig och tanklös ledare. Öfverallt, både som tidningsutgifvare och på annat sätt, trädde han inom skrankorna mot verkligt eller in-billadt förtryck. Öfverallt upptog han striden för friheten, den verkliga liksom den inbillade. Han var en teoretisk republikan af renaste vatten, men på samma gång en ifrig beundrare af Karl Johan, från hvilken han uppbar en årlig pension. Till samma period höra A. Munch (1811-84), som åstadkom flera vackra lyriska dikter och åtskilliga dramer, af hvilka den mest betydande, "Lord William Kussell", vid sidan af sina fel och trots sin naivitet, har åtskilliga goda egenskaper; vidare P. A. Jen se n (1812-67), Wergelands tre anhängare H. ö. Blom (1817-85), S. S i ver t so n (1809-47) och Kr. Monsen (1815-52), den medelmåttige dramatikern E. O l s e n (1818-64) m. fl. - Inemot periodens slut uppträdde P. Kr. Asbjörnsen (1812- 85) och J. Moe (1813-82). Dessa bägges viktigaste arbete är samlingen af norska folksagor, men vid sidan af dem utgåfvo de äfven själfstän-diga arbeten. Sålunda skref Asbjörnsen flera målande, humoristiska prosaskildringar och Moe många vackra lyriska dikter. Äfven inledningarna till olika folksagor ega värde som folklifsbilder och naturskildringar af hög rang. Både öfver flertalet af folksagorna och öfver de skildringar, af hvilka de äro åtföljda, hvilar en humor, lika nationell, som den är frisk och sund i sin ysterhet. Det är väl sant, att sagorna berättas endast i andra hand, och detsamma lär vara fallet med flera af situationerna, men de två författarna ha dock lagt sista hand vid arbetet, så att de med rätta kunna tillegna sig en brorslott af äran, så mycket mera, som formens genomförda enhet röjer, att de nedlagt åtskilligt själfständigt arbete på framställningen. - I slutet af 1850-talet inföll en ny litterär period, med skalderna Bj. Björnsons (1832 -1910) och H. I b se n s (1828-1906) framträdande. Björnson debuterade med småberättelser, i hvilka ämnena voro hämtade från bondens lif, och med lyriska dikter. Han tog ögonblickligen en stor del af allmänheten med storm. Hans berättelser äro också i hög grad stämningsfulla och hans skildringar både af naturen och folklifvet fina. De sistnämnda äro i psykologiskt afseende träffande. Hans lyriska dikter äro burna af en stämning och en hänförelse, som ha en sällspord styrka. Sedan öfvergaf Björnson lyriken och bynovellen för att väsentligen egna sig åt dramatiskt författarskap med ämnen från samtiden. - l olikhet med Björnson fick Ibsen länge vänta på erkännande. Flera af hans dikter voro ypperliga, men hans första dramatiska arbeten vunno ingen sympati i trots af sin nyskapande betydelse. Det var först sedan han skrifvit versdramerna "Brand" och "Peer Gynt", som han tillvann sig ett mera allmänt erkännande. Samtidigt med Björnson öfvergick Ibsen till samtidsämnen, kritiskt och realistiskt skärskådande samhällsproblem af aktuell art (se vidare särskilda artiklar om de bägge skalderna). Bland öfriga författare från denna tid må nämnas fru Camilla Collett (1813-95), hvars förnämsta arbete är berättelsen "Amtmandens döttre", som inledde den moderna problemlitteraturen. Hon skref dessutom flera smärre noveller och deltog ända till senaste tid med en mängd litterära bidrag i striderna för dagen samt uppträdde särskildt för kvinnoemancipationen. Tillsammans med dessa tre förf. är äfven J. Lie (1833-1908) att nämna. Han skildrade i romanform samtida hvar-dagslif, med sjömansskildringar och familjehistorier som specialitet. Magdalena Thoresen (1819-1903) var starkt påverkad af Björnson. - En författare af långt större originalitet var A. Kielland (1849-1906), som i slutet af 1870-talet utgaf sina första "Novelletter" och ända till 1890-talets början utgaf rappa satiriska berättelser, hållna i den tendentiösa realistiska stilen. Bland mindre kända författare från samma period må anföras J. 0. Paulsen (f. 1851), som skrifvit sentimentala berättelser, fruarna Elise S. A u-bert (1837-1909) och Marie Colban (1814 -84), pseudonymen Marie (Antoinette Meyn, f. 1827), hvars många religiösa berättelser vunnit rätt stor spridning, J. A. F r i i s (1821 -96), hvars i novellform meddelade skildringar från Finmarken vunnit ett erkännande, K. N. H. Dahl (f. 1843) med berättelser i den känslosamma genren, den i förtid bortryckte Kr. E l s t e r (1841 -81), hvars berättelser röja framstående begåf-ning. Som lyriker och estetiker intar L. Dietrichson (f. 1834) en plats i norska litteraturen. Bland öfriga lyriker må nämnas T h. G a s p a r i (f. 1853), i hvars dikter satir och naturkänsla härska, samt 0. Kr. Randers (f. 1851). En senare, naturalistisk strömning betecknas af namnen Amalie Skräm (1847-1905), Chr. Krohg (f. 1852) och H. J sd ger (1854-1910). Med 1890-talet korsas äfven i Norge realismen af mystiskt lyriska och psykologiskt romantiska inslag.