Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Norska litteraturen
22
värde. I synnerhet dikterna från hans senaste
lef-nadsår utmärkas genom både stämning och
formskönhet. Man kan säga, att Wergeland egentligen
först kort före sin tidiga död hade uppnått sin
fulla mognad som skald. - Jämförd med Wergelands,
var Welhavens produktion endast af ringa omfång. Hans
stränga kritik afhöll honom från att bringa inför
offentligheten så ofulländade arbeten som den
förres. Under den strid, som rasade mellan dem,
afgick Welhaven i allmänhet med segern, emedan
han med afseende på bitande satir fullständigt var
Wergelands öfverman. Hans första mera framstående
arbete, "Norges daemring", en diktcykel, i hvilken
han gick löst på olika former af inskränkthet och
halfhet hos sitt folk, väckte stor förbittring
och framkallade häftig polemik. Efter denna tid
utgaf han med längre mellantider åtskilliga häften
lyriska dikter, flera af hög rang. Dessutom skref
han på prosa litterära och kritiska afhandlingar,
de senare utmärkta genom skarpsinne och smak, samt
några smärre berättelser. Welhavens skaldestycken
bära i allmänhet en vida mera nationell prägel än
Wergelands. Likväl stod den senare icke blott för
sin samtid, utan står äfven för eftervärlden som en
långt mer populär personlighet än Welhaven, beroende
ej så mycket på hans skaldealster som på hans lif,
hans deltagande i dagens händelser och hans varma
intresse för allmogemannen. Medan Welhaven förnämt
och kritiskt höll sig fjärran från det jäsande lif,
som bröt sig fram, stod Wergeland midt uppe i detsamma
som en ledare och anförare, om än som en framfusig och
tanklös ledare. Öfverallt, både som tidningsutgifvare
och på annat sätt, trädde han inom skrankorna mot
verkligt eller in-billadt förtryck. Öfverallt upptog
han striden för friheten, den verkliga liksom den
inbillade. Han var en teoretisk republikan af renaste
vatten, men på samma gång en ifrig beundrare af Karl
Johan, från hvilken han uppbar en årlig pension. Till
samma period höra A. Munch (1811-84), som åstadkom
flera vackra lyriska dikter och åtskilliga dramer, af
hvilka den mest betydande, "Lord William Kussell",
vid sidan af sina fel och trots sin naivitet,
har åtskilliga goda egenskaper; vidare P. A. Jen
se n (1812-67), Wergelands tre anhängare H. ö. Blom
(1817-85), S. S i ver t so n (1809-47) och Kr. Monsen
(1815-52), den medelmåttige dramatikern E. O l
s e n (1818-64) m. fl. - Inemot periodens slut
uppträdde P. Kr. Asbjörnsen (1812- 85) och J. Moe
(1813-82). Dessa bägges viktigaste arbete är samlingen
af norska folksagor, men vid sidan af dem utgåfvo de
äfven själfstän-diga arbeten. Sålunda skref Asbjörnsen
flera målande, humoristiska prosaskildringar och
Moe många vackra lyriska dikter. Äfven inledningarna
till olika folksagor ega värde som folklifsbilder och
naturskildringar af hög rang. Både öfver flertalet
af folksagorna och öfver de skildringar, af hvilka
de äro åtföljda, hvilar en humor, lika nationell,
som den är frisk och sund i sin ysterhet. Det är väl
sant, att sagorna berättas endast i andra hand, och
detsamma lär vara fallet med flera af situationerna,
men de två författarna ha dock lagt sista hand vid
arbetet, så att de med rätta kunna tillegna sig en
brorslott af äran, så mycket mera,
som formens genomförda enhet röjer, att de nedlagt
åtskilligt själfständigt arbete på framställningen. -
I slutet af 1850-talet inföll en ny litterär
period, med skalderna Bj. Björnsons (1832 -1910)
och H. I b se n s (1828-1906) framträdande. Björnson
debuterade med småberättelser, i hvilka ämnena
voro hämtade från bondens lif, och med lyriska
dikter. Han tog ögonblickligen en stor del af
allmänheten med storm. Hans berättelser äro också
i hög grad stämningsfulla och hans skildringar både
af naturen och folklifvet fina. De sistnämnda äro i
psykologiskt afseende träffande. Hans lyriska dikter
äro burna af en stämning och en hänförelse, som ha en
sällspord styrka. Sedan öfvergaf Björnson lyriken och
bynovellen för att väsentligen egna sig åt dramatiskt
författarskap med ämnen från samtiden. - l olikhet med
Björnson fick Ibsen länge vänta på erkännande. Flera
af hans dikter voro ypperliga, men hans första
dramatiska arbeten vunno ingen sympati i trots af
sin nyskapande betydelse. Det var först sedan han
skrifvit versdramerna "Brand" och "Peer Gynt", som han
tillvann sig ett mera allmänt erkännande. Samtidigt
med Björnson öfvergick Ibsen till samtidsämnen,
kritiskt och realistiskt skärskådande samhällsproblem
af aktuell art (se vidare särskilda artiklar om de
bägge skalderna). Bland öfriga författare från denna
tid må nämnas fru Camilla Collett (1813-95), hvars
förnämsta arbete är berättelsen "Amtmandens döttre",
som inledde den moderna problemlitteraturen. Hon
skref dessutom flera smärre noveller och deltog ända
till senaste tid med en mängd litterära bidrag i
striderna för dagen samt uppträdde särskildt för
kvinnoemancipationen. Tillsammans med dessa tre
förf. är äfven J. Lie (1833-1908) att nämna. Han
skildrade i romanform samtida hvar-dagslif,
med sjömansskildringar och familjehistorier som
specialitet. Magdalena Thoresen (1819-1903) var starkt
påverkad af Björnson. - En författare af långt större
originalitet var A. Kielland (1849-1906), som i slutet
af 1870-talet utgaf sina första "Novelletter" och
ända till 1890-talets början utgaf rappa satiriska
berättelser, hållna i den tendentiösa realistiska
stilen. Bland mindre kända författare från samma
period må anföras J. 0. Paulsen (f. 1851), som
skrifvit sentimentala berättelser, fruarna Elise
S. A u-bert (1837-1909) och Marie Colban (1814
-84), pseudonymen Marie (Antoinette Meyn, f. 1827),
hvars många religiösa berättelser vunnit rätt stor
spridning, J. A. F r i i s (1821 -96), hvars i
novellform meddelade skildringar från Finmarken
vunnit ett erkännande, K. N. H. Dahl (f. 1843)
med berättelser i den känslosamma genren, den i
förtid bortryckte Kr. E l s t e r (1841 -81), hvars
berättelser röja framstående begåf-ning. Som lyriker
och estetiker intar L. Dietrichson (f. 1834) en plats
i norska litteraturen. Bland öfriga lyriker må nämnas
T h. G a s p a r i (f. 1853), i hvars dikter satir och
naturkänsla härska, samt 0. Kr. Randers (f. 1851). En
senare, naturalistisk strömning betecknas af namnen
Amalie Skräm (1847-1905), Chr. Krohg (f. 1852) och
H. J sd ger (1854-1910). Med 1890-talet korsas äfven
i Norge realismen af mystiskt lyriska och psykologiskt
romantiska inslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
