Norska litteraturen Talangfullast bland de yngre är utan tvifvel Knut Hamsun (f. 1859). I novellistiken göra sig i olika riktningar H. Aanrud (f. 1863), P. Egge (f. 1869), J. Böjer (f. 1872), A. H a u k l a n d (f. 1873), J. Falk ber ge t (f. 1879) och H. E. K in c k (f. 1865) m. fl. bemärkta. Lyriken, som varit till-bakasatt under några årtionden, började åter odlas med N. C o 11 e 11 Y o g t (f. 1864), S. O b s t f e 1-der (1866-1900), V. Kr a g (f. 1871) m. fl., utan att likväl bli af synnerlig betydelse. Främst bland de senare dramatikerna står G. Heiberg (f. 1857). - Den mest framstående representanten för "maallitteraturen" (jfr Landsmål) är 0. A. Yinje (1818-70), en folklig och frisk lyriker. På "maalet" skrifver Kr. Janson (f. 1841), en religiös novellist med stor läsekrets. A. G a r-borg (f. 1851) har som prosaist skapat både skarpt naturalistisk och mystiskt visionär novellistik samt förnyat den lyriska dikten i rytmiskt och stilistiskt hänseende. Bland öfriga "maal''-författare äro J. T ve d t (f. 1857), Y. Yislie (f. 1858), P. Sivle (1857-1904) och I. Mortensson (f. 1857). När man talar om N:s vetenskapliga litteratur, bör i främsta rummet nämnas matematikern N. H. Abel (1802-29), en af den moderna matematikens grundläggare. Bland andra matematiska författare må nämnas B. M. Holmboe (1795- 1850), 0. J. Br och (1818-89), M. S. Lie (1842-99) och K. A. Bjerknes (1825-1903), bland naturvetenskapsmän Kr. Hansteen (1784 -1873; berömda arbeten om jordmagnetismen och norrskenet), fysikern K. Birkeland (f. 1867), geologerna B. M. Keilhau (1797-1858), A. T. Helland (f. 1846) och T h. Kjerulf (1825-88, som författat äfven dikter och andra skönlitterära arbeten af värde), botanisterna M. N. B lytt (1789-1862), A. G. B lytt (1843 -98; fader och son) och N. W i 11 e (f. 1858), zoologerna M. Särs (1805-69), G. 0. Särs (f. 1837), E. C o 11 e 11 (f. 1842) och J. M. N o r m a n (1823-1903), meteorologen H. Mohn (f. 1835), kemisterna T. H. Hjortdahl (f. 1839) och P. Waage (1833-1900). Som reseskildrare äro upptäckarLa Fr. N anse n (f. 1861) och R. Amundsen (f. 1872) mest kända. Norge har flera framstående historiska författare. De förste efter skilsmässan från Danmark voro Kr. M. de Falsen (1782-1830), J. Kr. Berg (1775 -1852) och J. A all (1773-1844). Dessa af-löstes af K. K. A. Lange (1810-61), J. R. Keyser (1803-64) och P. A. Munch (1810 -63). Synnerligast den sistnämnde var mycket produktiv och mångsidig. Flera af hans teorier äro nu öfvergifna, men hans omfattande forskningar äro dock alltjämt af stort värde. Hans största verk är "Det norske folks historie". Bland senare historiker må nämnas L. L. Daae (f. 1834), som i afhandlingar och större arbeten har behandlat hufvudsakligen tiden för föreningen med Danmark, J. E. W. Särs (f. 1835), hvars viktigaste arbete är "Udsigt över den norske historie", Y. Nielsen (f. 1843), som hufvudsakligen har behandlat Norges historia under de första åren efter föreningen med Sverige och lämnat en mängd värdefulla bidrag till denna tids historia, G. Storm (1845- 1903), som hufvudsakligen sysselsatt sig med vi- kingatiden och den norska medeltidslitteraturen, och 0. A. Överland (1855-1911). Till dessa skriftställare sluta sig memoarförfattarna J. H. Yogt (1784-1862), P. Kr. H o 1st (1776 -1863), Kl. P a ve Is (1769-1822) och C o n-radine Birgitte d'Unker (1780-1866). 0. Rygh (1833-99) och N. Nicolaysen (1817-1911) äro författare till ypperliga arbeten i arkeologi. Äfven I. M. Undset (1853-93) verkställde intressanta arkeologiska forskningar. I grekisk-romersk fornkunskap har L. B. S t e-nersen (f. 1843) åstadkommit värderika arbeten. Norges äldre och nyare topografi är bearbetad af J. E. Kraft (1784-1853), G. Mun the (1795-1876), P. A. Munch, A. M. S c h w e i-gaard (1808-70), G. P. Blom (1785-1869), 0. J. Br och och L. K. D a a (1809-77), hvilken sistnämnde jämväl skrifvit många arbeten inom andra grenar, särskildt sådana af geografiskt och politiskt innehåll. Norges mest ansedde filosofiske författare är M. J. Mön ra d (1816-97), hvilken uppträdt äfven som estetiker. Äfven G. Y. Lyng (1827-84) har uppträdt som filosofisk författare. Under 1800-talets förra hälft var N. Treschow (1751-1833) en produktiv och ansedd författare inom denna vetenskap. Inom språkvetenskapen räknar Norge ett antal betydande författare: Keyser, P. A. Munch, Rygh, J. Fritz-ner (1812-93), K. R. U n ger (1817-97), J. F. B. Storm (f. 1836) och framför allt E. S. B u g g e (1833-1907) samt, bland de yngre, A. Torp (f. 1853), A. L ar sen (f. 1872), Hj. S. Falk (f. 1859) och M. B. O l se n (f. 1878). Norska folkdiktningen fann i M. B. Landstad (1802-80) sin förste samlare. Framstående folkbrist är M. Moe (f. 1859). Lapska språket är bearbetadt af N. J. K. Y. S t o c k f l e t h (1787- 1866) och J. A. Friis (se sp. 22). I. A. A a se n (1813-96) har utarbetat ett lexikon of ver or d af folkspråket, och H. M. E. R oss (f. 1833) har lämnat supplerande meddelanden därtill. Äfven K. K n u d-s e n (1812-95) riktade med sina arbeten studiet af norska språket. I österländsk och jämförande språkforskning finnas arbeten af Kr. A. Holmboe (1796-1882), J. P. Br och (1819-86) och L. K. Daa, i klassisk filologi af Fr. L. Yibe (1803-81), L. C. M. A u ber t (1807-87) m. fl. Som konsthistoriker äro L. Dietrichson, A. A u-bert (f. 1851) och J. P. Thiis (f. 1870) framstående. De mest bekante juridiske författarna i Norge äro Fr. Stäng (1808-84), den ofvan nämnde A. M. Schweigaard, K. K. H. B. D u n-ker (1807-70), U. A. Motzfeldt (1807 -65), G. Fr. Hallager (1816-76), T. H. Aschehoug (1822-1909), Fr. P. Brandt (1825-91), L. M. B. A u bert (1838-96) och G. F. Hagerup (f. 1853). Inom medicinen finnes i Norge ett stort antal mer eller mindre framstående skriftställare. Nästan alla medicine professorer och flera andra läkare ha skrifvit på detta område. Med namnen F. K. Faye (1806 -90), K. Y. Boeck (1808-75), D. C. D a-nielssen (1815-94), G. H. A. Hansen (f. 1841) och 0. B. B ull (f. 1842) är endast en ringa del uppräknad. Af teologiska och religiösa författare är antalet ännu större. Namnen P. Hersleb (1689-1757), S. J. Stenersen