(1789--1835), V. A. Wexels (1797--1866), F. Ingier (1805--82), K. P. Caspari (1814--92), G. K. Johnson (1822--94), K. P. P. Essendrop (1818--93), J. K. Heuch (1838--1904) och E. F. B. Horn (1829--99) må göra till fyllest. Inom egyptologien har J. D. C. Lieblein (1827--1911) frambragt värdefulla arbeten. Som författare af skrifter för folket må E. Sundt (1797--1861) och O. Vig (1824--57) ihågkommas. Om Norges periodiska litteratur se Tidning och Tidskrift. J. V.* Norska skogsbygden, socken. Se Skogsbygden. Norska språket var under sitt äldre skede, fornnorska (till reformationen), icke som nu inskränkt till Norge och Färöarna, utan dess område omfattade då (se Nordiska språk) en tid bortåt äfven delar af Irland och norra Skottland, Man, Hebriderna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna, på hvilka båda senare ögrupper norskt språk fortlefde långt in i nyare tid, dessutom vissa delar af det nuv. (västra) Sverige (Bohuslän, Särna med Idre i Dalarna, Jämtland och Härjedalen). Kännedomen om fornnorskan hämtas endast till ringa del ur runinskrifter. Dessa äro nämligen jämförelsevis få -- ungefär 150 stycken -- och i språkligt afseende föga upplysande, helst de nästan samtliga tillhöra tiden 1050--1350 och således äro samtidiga med eller åtminstone föga äldre än den äldsta litteraturen. Hvad af denna bevarats, är uteslutande skrifvet med latinskt alfabet. De äldsta handskrifterna äro lika gamla som de äldsta fornisländska -- alltså från senare hälften af 1100-talet -- och af icke obetydligt intresse; men i sin helhet är Norges gamla litteratur till såväl innehåll som omfång ojämförligt underlägsen Islands. Den utgör sammanlagdt endast omkr. 20 olika arbeten af mera betydande omfång, och af dessa äro endast få af större litterärt värde. I språkligt afseende synnerligen viktiga äro de massor af diplom, som sträcka sig genom hela Norges medeltid fr. o. m. 1200-talets början och som äro upplysande i synnerhet rörande språkets dialektala skiftningar. De äldsta fornnorska språkformerna har man emellertid icke att söka i de äldsta nu bevarade handskrifterna, utan i de uti något yngre handskrifter meddelade gamla skaldekvädena, alltifrån Þjóðolfs från Hvin (slutet af 800-talet) dagar. Yid denna tid skilde sig språket så föga från den öfriga Nordens, att det knappast då ännu kunde kallas specifikt norskt; likaså var, sedan isländskan (från omkr. 900) afskilt sig från moderspråket, norskan, olikheten dem emellan till att börja med försvinnande liten, naturligtvis hvad litteraturspråket beträffar. Från och med 1200-talet äro emellertid de båda språken ganska skarpt skilda. Isländskan fullföljer en i hög grad själfständig utveckling, under det att norskan på grund af geografiska och politiska förhållanden får i mycket gemensamma öden med de östnordiska språken. Sedan Norge 1319 förenats i personalunion med Sverige, börja rena svecismer vinna insteg i norska skriftspråket. Äfven f. ö. har 1300-talet att uppvisa flera afvikelser från det äldre språkbruket. Under 1400-talet, då Norge är i union med Danmark och tidtals äfven med Sverige, upptagas i norskan en mängd danismer samt en och annan svecism. Mot slutet af medeltiden växer detta danskans inflytande med jättesteg, så att den norska litteraturen aftynar och norska som skriftspråk slutligen alldeles undantränges af danska. Under 1400-talet eger Norge knappast någon annan litteratur än diplom, och redan vid slutet af århundradet är det alldeles öfvervägande antalet af dessa skrifvet på ett språk, som är ren danska. På norska skrifna diplom från 1500-talet träffas endast som sällsynta undantag, och fr. o. m. reformationen, då bibeln och de gamla lagarna öfversattes till danska, icke norska, blef danskan afgjordt Norges litteraturspråk samt därjämte stadsbefolkningens och de läskunniges talspråk. Det kan dock ej nekas, att många norska författare under de följande århundradena skrefvo ett språk, som egde en starkt norsk färg, t. ex. P. Olaussön Friis (d. 1614), P. Dass (d. 1708) och i viss mån äfven 1700-talets båda litterära stormän Holberg och den än mer norske Wessel. Men först efter Norges politiska frigörelse (1814) har ur det under föreningen med Danmark införda danska litteraturspråket under inverkan af de norska folkmålen ett särskildt nynorskt språk utvecklat sig. Till sin ljudbyggnad står detta norska språk närmare svenskan än danskan. Det i allmänhet bibehållna danska stafningssättet gör emellertid, att skillnaden mellan danska och norska på papperet väsentligen inskränker sig till ordförrådet. Norskan har nämligen ur folkmålen upptagit en mängd i Danmark okända ord, och för att göra sina skrifter tillgängliga för danska läsare bifoga norska författare ofta ordförklaringar under texten (så t. ex. Kielland, Lie och Elster; jfr Listov, "Ordsamling fra den norske æsthetiske literatur siden 1842", 1866). För båda språken gemensamma ord förete ofta i norskan en annan skiftning i betydelsen än i danskan. I uttalet kännetecknas norskan i motsättning till danskan hufvudsakligen af följande. Äldre nord. p, t, k kvarstå oftast som sådana, alltså t. ex. no. skape, flat, liten, duk (men da. skabe, flad, liden, dug med frikativljud i uttalet), hvaremot urspr. g ej behålles (no. och da. mave, mage, due, duga, vie, viga, o. d.); d och g förloras i hvardagliga ord liksom i sv., t. ex. ti, tid, brö, bröd, bre, bred, dro, drog, ta, taga; bb, dd, gg uttalas som i sv.; r-ljudet bildas med tungspetsen (liksom i mellersta och öfre Sverige) och sammansmälter med följande t, s, n till tjocka ljud; k och g före "lena" vokaler uttalas: k som ty. "ich"-ljud (liksom i Värmland och angränsande svenska landskap) och g som j, alltså no. köre [chöre], köra, give [jive], gifva; den svenska skillnaden mellan två a- och två u-ljud, ett öppet och ett slutet, framträder mindre i norskan eller är omärklig, så att t. ex. han och dag, hus och hund uttalas med nästan samma vokal, och denna ligger emellan de vokaler, som sv. har i motsvarande ord; ei uttalas i no. som äi (i da. som ai). Norskan saknar dansk "stöt", men har två olika musikaliska accenter, ungefär som svenskan. I ordböjningen märkes en bestämd sträfvan att med anslutning till äldre nordiskt språkskick, men i motsats till danska bilda mask. och fem. plur. på -er (t. ex. ulver, hester, stoler), medan konsonantiskt slutande neutr. i plur. lämnas lika med sing. Best. sing. neutr. har i norskan förlorat -t, t. ex. take, taket, vanne, vattnet, men i supinum behålles t: