funnet, været o. s. v. I imperf. ändas första konjug. på -et: elsket (da. elskede), eller ock bildas kortare former efter 2:a konjug.: levde, lofte o. d. (da. levede, lovede); sup. af 3:e konjug. ändas på -dd: jeg har trodd liksom i norrländska folkmål. Pluralformer i verbet förekomma ej längre. Norskan har liksom svenskan, i motsats till danskan, suffigerad artikel i uttryck sådana som den vakkre manden, det pene huset, disse hestene (da. den vakkre mand etc.), och sin brukas om subj. liksom i sv., t. ex. de har mistet sine penge (da. deres). På norska heter det liksom på sv. de(t) var en gång o. s. v. (da. der). Slutligen kan anmärkas, att norskan har samma uttryckssätt som svenskan för räkneorden 50--90, under det danskarna räkna i tjog. -- De förste norrmän, som i litteraturen vågade afsiktligt införa ord ur folkspråket, voro M. Hansen (d. 1842), H. Wergeland (d. 1845), J. S. C. Welhaven (d. 1873), men i all synnerhet P. C. Asbjörnsen (d. 1885) och J. Moe (d. 1882). I slutet af 1800-talet utbildades språket ytterligare genom Björnson, Ibsen, Lie m. fl., och man har med rätta sagt, att det hos Ibsen nått sin klassicitet. Till skillnad från å ena sidan danska (danskdanska) och å andra sidan "landsmaalet" (norsknorska, se Landsmål) kallas den egentliga norskan äfven för dansk-norska. Uppkomsten af ett särskildt norskt språk är en naturlig och nödvändig följd af Norges historiska utveckling. Bemödanden ha emellertid icke saknats att påskynda rörelsen och i möjligaste grad förnorska dansk-norskan. I spetsen för detta dansk-norska "maalstræv" stod K. Knudsen och med honom män sådana som Aars och Björnson. Språket har ännu icke fått i allo fast form, utan meningarna äro ofta ännu delade om hvad som skall anses tillhöra den vårdade högnorskan och hvad som i motsats därtill är antingen folkmål eller simpelt hvardagsspråk ("piperviksk"); språket är hos den ene mera danskt, hos den andre mera norskt. Dialektiska olikheter visa sig till stort antal i de norska diplomen från 1200-, 1300- och 1400-talen. Synnerligast framträdande är motsättningen mellan språket i västra Norge, som i åtskilligt utvecklar sig som dotterspråket isländskan, och det i östra Norge, som har att uppvisa ännu mera i ögonen fallande öfverensstämmelser med den samtida fornsvenskan. Denna dialektsplittring synes ha gripit mer och mer omkring sig och troligen än raskare utvecklat sig, sedan ett norskt skriftspråk icke mera fanns; så att man torde kunna antaga, att omkr. 1600 den nuv. dialektfördelningen (se Nordiska språk) i allt väsentligt varit utbildad. Åtminstone framgår af det kanske äldsta arbetet norsk dialektforskning, prästen Chr. Jensens "Norsk dictionarium eller glosebog" (1646), att dialekten i Söndfjord (västra Norge) då hade väsentligen sitt nuv. utseende. Detsamma tyckes, hvad beträffar dialekten i Valdres (södra Norge), framgå af ett litet kalendarium af 1644 å en trästaf och beträffande Sætersdalen och Agder af två anonyma grammatisk-lexikaliska skrifter från 1600-talet. I hvad mån de fornnorska dialekterna på Färöarna, på Irland och i Skottland samt på de skotska öarna och Man afveko från modersmålet, är svårt att närmare bestämma med ledning af de -- frånsedt ännu fortlefvande ortnamn och i engelskan inkomna lånord -- få minnesmärkena därifrån, nämligen några diplom från Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna samt några runinskrifter från Orkneyöarna och Man. Den fornnorska grammatikens studium har förr alltid behandlats i sammanhang med den fornisländskas, och på grund af den isländska litteraturens vida större omfång och värde har då alltid den fornnorska grammatiken utgjorts af ett i noter o. d. inströdt -- och till följd däraf ofullständigt samt äfven f. ö. vanskött -- bihang till den fornisländska. Också finnes ännu i dag ingen uttömmande sammanhängande framställning, men värdefulla specialundersökningar ha lämnats framför allt af M. Hægstad i många afhandlingar, och en kortfattad öfversikt af de hittills vunna resultaten ingår i A. Noreens "Altisländische und altnorwegische grammatik" (3:e uppl. 1903) och "Geschichte der nordischen sprachen" (3:e uppl. 1913). -- Dansk-norskan är grammatiskt behandlad af bl. a. J. Lökke ("Modersmaalets formlære", 1855), K. Knudsen ("Dansk-norsk sproglære", 1856), K. Brekke ("Bidrag til dansk-norskens lydlære", 1881), J. Storm ("Ibsen og det norske sprog" i "H. Ibsen. Festskrift", 1898), I. C. Poestion ("Lehrbuch der norwegischen sprache", 2:a uppl. 1900), H. Falk och A. Torp ("Dansk-norskens syntax", 1900), A. B. Larsen ("Kristiania bymål", 1907), A. B. Larsen och G. Stoltz ("Bergens bymål", 1911). -- Om undersökningar af de norska dialekterna se Nordiska språk. Ad. N-n. Lll.* Norske arbeiderbruk- og boligbank. Se Norge, sp. 1404. Norske bibelselskab, stiftadt 1816 för spridning af de heliga skrifterna i Norge, har sedan dess spridt öfver 1,8 mill. sådana. På dess initiativ utarbetades en ny öfv. af gamla testamentet (1851--76; i revideradt skick utg. 1876--87 och 1891) och af nya testamentet (1904). Det arbetade 1912 med en budget på omkr. 177,000 kr. Norske enkekasse. Se Norge, sp. 1404. Norske geografiske selskab. Se Geografiska sällskap, sp. 972. Norske historiske forening. Se Historiska föreningar, sp. 782. Norske historiske kildeskriftkommission, en "för utgifvande af källskrifter till Norges historia" genom k. resol, af 31 juli 1886 upprättad fast kommission, som fortsätter den verksamhet, som sedan 1857 utvecklats af den s. k. "Kildeskriftfond", hvars medel förvaltats af riksarkivarien. Denna fond och senare ofvannämnda kommission ha utgett åtskilliga för Norges historia betydelsefulla samlingar och separatarbeten, hvaribland "Flatey-arbok" (1859--68), "Biskop Eysteins jordebog" (1873--80), "Monumenta historica Norvegiæ" (1880), "Biskop Jens Nilssöns visitatsböger og reiseoptegnelser 1574--97" (s. å.), "Norske rigsregistranter" (12 bd, 1861--91) och "Norske regnskaber og jordeböger fra det 16. aarh." (4 bd, 1885--1906); f. n. (1913) äro under utgifning "Norske herredags-domböger" i flera serier (1892 ff.) och "Historiske samlinger" (1898 ff.), den som ett slags historisk tidskrift anordnade publikationen af åtskilliga aktstycken, dagböcker, specialrapporter m. m. K. V. H