Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nosairier - Nosari, stad i brittisk-indiska vasallstaten Baroda - Nosbliser - Nosce te ipsum, lat., känn dig själf, öfv. af grek. Gnothi seauton (se d. o.). - Nosean Klapr., miner. - Noshammare, mek. Se Hammare. - Noshornsbaggen, zool. Se Jättebaggar. - Noshörningar, Rhinocerotidce, zool.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har frambragt "porten", ur "enhetens ljus", hvars bild
är solen. Gudomlighetens inkarnation och människornas
skapare är ʿAli (Muhammeds måg), som sju särskilda
gånger, bl. a. som Adam, Mose och Jesus, uppenbarats
i mänsklig gestalt. Vidare tro de på de 12 imamerna
(se d. o.), en kommande Messias (el-mahdi), ett slags
själavandring m. m. Deras gudstjänst är en kristen
mässa eller nattvard: Guds största hemlighet är
"köttet och blodet", ty ʿAli (Jesus) har sagt:
"detta är mitt kött och mitt blod etc."; men vid
sina böner ha de solen till kibla (se d. o.). Deras
sedelära predikar människokärlek, tålig undergifvenhet
i lidandet, aktning för kvinnan samt afsky för stöld
och mened. Så skildras ock i allmänhet deras karaktär
af somliga, medan andra tvärtom beskrifva dem som
mer än vanligt trolösa och mordlystna. Tappra och
obändiga som de flesta bergsfolk, ha de alltid lyckats
bevara en viss själfständighet emot de turkiske
guvernörerna. De äro delade i omkr. 20 stammar;
men samtliga antalet uppskattas ej till mer än 120 à
150 tusen, och deras språk är numera som öfverallt
i Syrien arabiska. Deras område, eg. blott en
bergskedja, benämnd Djébel en-nusairije, hvilken som
en nordlig fortsättning af Libanon löper längs kusten
mellan floderna Nahr el-kebir (de gamles Eleutheros)
i. s. och Nahr el-ʿasi (Orontes) i n., är i dalarna
väl odladt. Den förnämsta produkten är den fina tobak,
som fått sitt namn efter deras viktigaste stapelort,
Latakia. – Af deras icke så obetydliga religiösa
litteratur ha en intressant "katekes" och några
andra smärre skrifter publicerats i "Zeitschrift der
deutschen morgenländischen gesellschaft" (III, 1849)
och i "Journal asiatique" (1848). Se vidare Huart,
"La poésie religieuse des Nosaïris" (i "Journal
asiatique", 1879, II), von Oppenheim, "Vom Mittelmeer
zum Persischen golf" (I, 131 f., 1899), och Dussaud,
"Histoire de la religion des Nosairîs" (1900).
H. A. (K. V. Z.)
Nosari, stad i brittisk-indiska vasallstaten
Baroda, 25 km. s. om Surat och vid järnvägen
Bombay–Surat–Baroda. 21,450 inv. (1901). Det har en
stor parsisk koloni och är särskildt ett hem för en
af parsernas prästklasser (mobed) och har deras mest
vördade "eldtempel".
J. F. N.
Nosbliser, jaktv., af skärgårdsbefolkning och
sälskyttar använd benämning på de koniska, nedåt
vidgade andhål, som sälarna hålla öppna i isen;
ej att förväxla med de större hål, "brunnar",
"sälbrunnar", genom hvilka djuren gå upp och ned.
G. G.
Nosce te ipsum, lat., känn dig själf, öfv. af
grek. Gnothi seauton (se d. o.).
Nosean Klapr., miner., grågröna eller svarta
tärningformade kristaller af sammansättningen Na2
S04. 3 Na Al Si 04 från Laacher see, Rieden etc. Den
är funnen äfven som beståndsdel i vissa fonoliter.
A. Hng.
Noshammare, mek. Se Hammare.
Noshornsbaggen, zool. Se Jättebaggar.
Noshörningar, Rhinocerotidæ, zool., bilda en familj
inom ordn. Perissodactyla af däggdjurens klass. De
äro groft byggda samt af betydlig storlek. Hufvudet
är långsträckt och bär på främre ansiktsdelen ett
eller två mer eller mindre koniska horn, det ena
stående bakom det andra; hornet består af en solid
massa förhornade epidermisceller,
som bilda långa, hårliknande trådar och äro fästa på
höga läderhudspapiller. Huden är tjock, gleshårig
och ofta genom mjukare veck delad i större eller
mindre fält. Svansen är tämligen kort med en tunn
borstpensel på spetsen. Tre tår finnas på hvarje
fot (några utdöda noshörningar ha fyra tår på
framfötterna). Ögonen äro mycket små, öronen ovala,
uppstående. Framtänderna äro i högre eller lägre grad
reducerade hos nu lefvande arter; i hvarje käkhalfva
finnas sju kindtänder. Noshörningarna förekomma numera
i de orientaliska och etiopiska regionerna. De lefva
ensamma eller i små flockar och föredraga trakter,
som ha riklig tillgång på vatten eller äro sumpiga;
de vältra sig flitigt i gyttjan för att skydda sig mot
insekter. Innan de bege sig till sina betesplatser, ta
de sig ett slambad för att få större delen af kroppen
skyddad af ett slamtäcke. Deras föda utgöres af gräs,
blad, snart sagdt hvilka växtdelar (äfven mycket
hårda) som helst; som de förtära mycket stora mängder,
bli de särdeles skadliga på odlade ställen. Först mot
kvällen eller vid nattens inbrott komma de i rörelse
för att bada och äta. Af sinnena torde hörseln vara
bäst utbildad, därnäst lukten, hvaremot synen är
dålig. Till sin natur äro noshörningarna tröga; dock
röra de sig med mycken liflighet, då de bli retade,
hvilket hos somliga händer mycket lätt, medan andra
synas vara mera flegmatiska. Under språng hålla de
hufvudet sänkt och kunna i vredesmod med hornet
upprista djupa fåror i jorden. Om de retas eller
såras, angripa de både djur och människor. Jakten
på dem medför därför ofta fara. I Europas zoologiska
trädgårdar trifvas de i allmänhet väl, bli rätt tama
och ofta mycket gamla. Den nytta, som människan
drager af dessa djur, uppväger icke den skada,
som de anställa på odlade marker. Huden användes af
infödingarna till sköldar, pansar, fat o. s. v. Af
hornen förfärdigas dryckeskärl, som i Österlandet
anses komma giftiga vätskor, som hällas i dem,
att brusa upp. Noshörningarna voro kända långt
tillbaka i forntiden; romarna läto dem uppträda i
cirkusstriderna. – De nu lefvande noshörningarna
äro att anse som mycket tarfliga rester af en i
tidigare geologiska perioder synnerligen formrik
djurstam, som uppträder redan under eocentiden i
både Europa, Asien och Amerika; den torde således
en gång ha haft en världsvid utbredning. I Amerika
dogo noshörningarna ut före pliocenperiodens slut,
i Europa och Asien först under diluvialtiden. Numera
finnas endast fem arter, stundom fördelade på
flera släkten. Tvåhornade noshörningen (Rhinoceros
bicornis) blir öfver 3 m. lång och 1,6 m. hög med
svans af 60 cm. längd. Af de två hornen (se fig. 1)
är det främre i regel större (ända till omkr. 60
cm. långt) än det bakre (hos en under namnet
keitloa känd form är storleksförhållandet
omvändt). Öfverläppen är utdragen och förmår gripa
omkring blad, grenar o. d. Hos det fullvuxna djuret
saknas fram- och hörntänder antingen alldeles eller
äro de förkrympta. Denna arts utbredningsområde är
östra och södra Afrika från Somali till Sambesia och
Sululandet. – Från den förra skiljer sig trubbnosiga
noshörningen (Rh. simus) företrädesvis genom sin
runda, icke till någon spets utdragna öfverläpp
(se fig. 2) och genom sin betydligare storlek:
kroppslängden öfverstiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
