har frambragt "porten", ur "enhetens ljus", hvars bild är solen. Gudomlighetens inkarnation och människornas skapare är ʿAli (Muhammeds måg), som sju särskilda gånger, bl. a. som Adam, Mose och Jesus, uppenbarats i mänsklig gestalt. Vidare tro de på de 12 imamerna (se d. o.), en kommande Messias (el-mahdi), ett slags själavandring m. m. Deras gudstjänst är en kristen mässa eller nattvard: Guds största hemlighet är "köttet och blodet", ty ʿAli (Jesus) har sagt: "detta är mitt kött och mitt blod etc."; men vid sina böner ha de solen till kibla (se d. o.). Deras sedelära predikar människokärlek, tålig undergifvenhet i lidandet, aktning för kvinnan samt afsky för stöld och mened. Så skildras ock i allmänhet deras karaktär af somliga, medan andra tvärtom beskrifva dem som mer än vanligt trolösa och mordlystna. Tappra och obändiga som de flesta bergsfolk, ha de alltid lyckats bevara en viss själfständighet emot de turkiske guvernörerna. De äro delade i omkr. 20 stammar; men samtliga antalet uppskattas ej till mer än 120 à 150 tusen, och deras språk är numera som öfverallt i Syrien arabiska. Deras område, eg. blott en bergskedja, benämnd Djébel en-nusairije, hvilken som en nordlig fortsättning af Libanon löper längs kusten mellan floderna Nahr el-kebir (de gamles Eleutheros) i. s. och Nahr el-ʿasi (Orontes) i n., är i dalarna väl odladt. Den förnämsta produkten är den fina tobak, som fått sitt namn efter deras viktigaste stapelort, Latakia. -- Af deras icke så obetydliga religiösa litteratur ha en intressant "katekes" och några andra smärre skrifter publicerats i "Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft" (III, 1849) och i "Journal asiatique" (1848). Se vidare Huart, "La poésie religieuse des Nosaïris" (i "Journal asiatique", 1879, II), von Oppenheim, "Vom Mittelmeer zum Persischen golf" (I, 131 f., 1899), och Dussaud, "Histoire de la religion des Nosairîs" (1900). H. A. (K. V. Z.) Nosari, stad i brittisk-indiska vasallstaten Baroda, 25 km. s. om Surat och vid järnvägen Bombay--Surat--Baroda. 21,450 inv. (1901). Det har en stor parsisk koloni och är särskildt ett hem för en af parsernas prästklasser (mobed) och har deras mest vördade "eldtempel". J. F. N. Nosbliser, jaktv., af skärgårdsbefolkning och sälskyttar använd benämning på de koniska, nedåt vidgade andhål, som sälarna hålla öppna i isen; ej att förväxla med de större hål, "brunnar", "sälbrunnar", genom hvilka djuren gå upp och ned. G. G. Nosce te ipsum, lat., känn dig själf, öfv. af grek. Gnothi seauton (se d. o.). Nosean Klapr., miner., grågröna eller svarta tärningformade kristaller af sammansättningen Na2 S04. 3 Na Al Si 04 från Laacher see, Rieden etc. Den är funnen äfven som beståndsdel i vissa fonoliter. A. Hng. Noshammare, mek. Se Hammare. Noshornsbaggen, zool. Se Jättebaggar. Noshörningar, Rhinocerotidæ, zool., bilda en familj inom ordn. Perissodactyla af däggdjurens klass. De äro groft byggda samt af betydlig storlek. Hufvudet är långsträckt och bär på främre ansiktsdelen ett eller två mer eller mindre koniska horn, det ena stående bakom det andra; hornet består af en solid massa förhornade epidermisceller, som bilda långa, hårliknande trådar och äro fästa på höga läderhudspapiller. Huden är tjock, gleshårig och ofta genom mjukare veck delad i större eller mindre fält. Svansen är tämligen kort med en tunn borstpensel på spetsen. Tre tår finnas på hvarje fot (några utdöda noshörningar ha fyra tår på framfötterna). Ögonen äro mycket små, öronen ovala, uppstående. Framtänderna äro i högre eller lägre grad reducerade hos nu lefvande arter; i hvarje käkhalfva finnas sju kindtänder. Noshörningarna förekomma numera i de orientaliska och etiopiska regionerna. De lefva ensamma eller i små flockar och föredraga trakter, som ha riklig tillgång på vatten eller äro sumpiga; de vältra sig flitigt i gyttjan för att skydda sig mot insekter. Innan de bege sig till sina betesplatser, ta de sig ett slambad för att få större delen af kroppen skyddad af ett slamtäcke. Deras föda utgöres af gräs, blad, snart sagdt hvilka växtdelar (äfven mycket hårda) som helst; som de förtära mycket stora mängder, bli de särdeles skadliga på odlade ställen. Först mot kvällen eller vid nattens inbrott komma de i rörelse för att bada och äta. Af sinnena torde hörseln vara bäst utbildad, därnäst lukten, hvaremot synen är dålig. Till sin natur äro noshörningarna tröga; dock röra de sig med mycken liflighet, då de bli retade, hvilket hos somliga händer mycket lätt, medan andra synas vara mera flegmatiska. Under språng hålla de hufvudet sänkt och kunna i vredesmod med hornet upprista djupa fåror i jorden. Om de retas eller såras, angripa de både djur och människor. Jakten på dem medför därför ofta fara. I Europas zoologiska trädgårdar trifvas de i allmänhet väl, bli rätt tama och ofta mycket gamla. Den nytta, som människan drager af dessa djur, uppväger icke den skada, som de anställa på odlade marker. Huden användes af infödingarna till sköldar, pansar, fat o. s. v. Af hornen förfärdigas dryckeskärl, som i Österlandet anses komma giftiga vätskor, som hällas i dem, att brusa upp. Noshörningarna voro kända långt tillbaka i forntiden; romarna läto dem uppträda i cirkusstriderna. -- De nu lefvande noshörningarna äro att anse som mycket tarfliga rester af en i tidigare geologiska perioder synnerligen formrik djurstam, som uppträder redan under eocentiden i både Europa, Asien och Amerika; den torde således en gång ha haft en världsvid utbredning. I Amerika dogo noshörningarna ut före pliocenperiodens slut, i Europa och Asien först under diluvialtiden. Numera finnas endast fem arter, stundom fördelade på flera släkten. Tvåhornade noshörningen (Rhinoceros bicornis) blir öfver 3 m. lång och 1,6 m. hög med svans af 60 cm. längd. Af de två hornen (se fig. 1) är det främre i regel större (ända till omkr. 60 cm. långt) än det bakre (hos en under namnet keitloa känd form är storleksförhållandet omvändt). Öfverläppen är utdragen och förmår gripa omkring blad, grenar o. d. Hos det fullvuxna djuret saknas fram- och hörntänder antingen alldeles eller äro de förkrympta. Denna arts utbredningsområde är östra och södra Afrika från Somali till Sambesia och Sululandet. -- Från den förra skiljer sig trubbnosiga noshörningen (Rh. simus) företrädesvis genom sin runda, icke till någon spets utdragna öfverläpp (se fig. 2) och genom sin betydligare storlek: kroppslängden öfverstiger