("gamla Ladoga"), som var Ruriks residens 862-865. J. F. N. Novaja Praga (Petrikovka), stad i sydryska guv. Jekaterinoslav. Omkr. 10,000 inv. Spannmålshandel. J. F. N. Novaja-Usjitsa, kretsstad i ryska guv. Podolien. 6,436 inv. (1900). Novaja Zemlja (ry., "nyland"), en till ryska guv. Archangel hörande dubbelö i Norra ishafvet, ligger mellan 70° 30' och 77° (Kap Mauritius) n. br. samt mellan 52° och 69° ö. lgd, skiljande Kariska hafvet (i ö.) från Barents haf (i v.). Genom Kariska sundet (Kara-porten) skiljes det i s. från ön Vajgatj. Genom en smal, krokig kanal, Matotjkin sjar, är N. delad i två öar, af hvilka Nordön omfattar 40,955 kvkm. och Sydön 50,115 kvkm. En större ö vid södra kusten, Mesjdusjarsky, är 321 kvkm. och öfriga kustöar inalles omkr. 400 kvkm. Ögruppens hela areal är alltså 91,791 kvkm. Bland kusternas många vikar må nämnas Namnlösa viken, som bildar en gräns mellan öns södra och norra del. Landet n. om denna vik är ett äkta alplandskap, hvars toppar (till omkr, 1,200 m. höjd) ofta bilda utgångspunkt

Kustparti med glaciär på Novaja Zemlja. för glaciärer (se fig.), men området s. om viken har endast obetydliga höjder (de högsta omkr. 600 m.), saknar äkta glaciärer, men har vidsträckta firnområden. Upp till Namnlösa viken är N. en fortsättning af Paë Choi-bergen på fastlandet, och bergvecken ha här en nordvästlig riktning, men från viken norrut råder däremot en nordöstlig riktning, och där de båda dislokationsriktningarna sammanträffa vid Namnlösa viken, finnes en ansenlig förkastning. Matotjkin sjar har utseendet af att vara en erosionsdal. Flera andra sådana finnas jämväl, som gå tvärs öfver ön och göra det möjligt att komma från den ena kusten till den andra utan nämnvärd stigning. Berggrunden består i s. hufvudsakligen af siluriska och devoniska lager, genombrutna af eruptiva bergmassor (porfyr, mandelsten, diorit, diabas), på några ställen uppträda granit, glimmerskiffer. I norra delen synes däremot stenkolsformationen förhärska. Äfven jura- och tertiärformationerna förekomma på ön. Erosionen, som här understödes af de skarpa temperaturväxlingarna och af vindarna, har sönderdelat ytan i en mängd isolerade partier. Floderna äro merendels obetydliga, ofta blott några m. breda, och karakteriseras genom vidsträckta deltabildningar, hvilka icke sällan sträcka sig öfver flera km. Den allra nordligaste delen af N. (n. om Korsviken) är en låg (omkr. 600 m. hög) platå, högst i s. ö., lägst i n. v., h. o. h. täckt af inlandsis (endast på östra kusten finnes ett isfritt kustområde). Glaciärer förekomma f. ö. ända ned till Namnlösa viken; och n. om Matotjkin sjar nedskjuta allestädes väldiga sådana i dalarna. - Temperaturen är högre på västra kusten än på den östra. Medeltemperaturen vid västra ändan af Matotjkin sjar är - 8,3°, men aftar söderut (under 70° 35' är den -9,5°). Sommarens medeltemperatur är på förra stället 2,5°, vinterns - 20°. Växtlighet förekommer blott på de postpliocena marina aflagringarna. Den kända fanerogamfloran (se Kjellman, "Fanerogamfloran på N. och Waigatsch", i Vegaexped:ns vetenskapl. iakttagelser, 1882) på ön (väsentligen s. om 74°, ty n. därom ha ytterst få arter anträffats) räknar omkr. 200 arter. Det inre af ön tyckes sakna allt djurlif, med undantag af en eller annan flyttfågel, fjällämmel, polarräf, björn eller ren. Äfven insekterna äro få. Däremot lifvas kusten af ett oräkneligt antal flyttfåglar, och klipporna äro flerstädes bokstafligen betäckta med millioner alkor och grisslor, medan otaliga flockar af änder, gäss och svanar hvarje sommar svärma omkring i dalarna och på sjöarna i öns södra del. Hvalar, hvalrossar, sälar och springare finnas ock i stort antal. Det rika djurlifvet vid kusten ditlockade tidigt ryska jägare, och många öfvervintrade flera år å rad. 1909 gjordes från Archangel ett försök att grundlägga en fiskarkoloni på ön. Men 1912 blef det, i följd af ogynnsamma isförhållanden, omöjligt att komma fram till kolonien med nödiga förråd, och när detta på sommaren 1913 lyckades, befanns det, att alla de kvarlämnade (omkr. 100 pers.) hade dött af hunger. - N. tyckes redan på 1000-talet ha varit kändt af Novgorod jägare, men dess geografiska upptäckt inträffade först på 1500-talet. Vanligen antages N. vara det öde land, som sir Hugh Willoughby 1553 påträffade (Nordenskiöld anser dock detta ha varit ön Kolgujev). Med säkerhet nåddes N. af St. Borough 1556. De viktigaste underrättelserna om ön härstamma dock från W. Barents, som 1594 undersökte en del af västra kusten och 1596-97 framträngde äfven till dess östra kust. Rykten om guld och silfver på ön föranledde flera ryska expeditioner i senare hälften af 1700-talet. En sådan under Savva Losjkin fullbordade 1760-62 en kringsegling af ön. Men den viktigaste expeditionen dit efter Barents utfördes af Rozmyslov (1769), som lämnade den första beskrifningen öfver Matotjkin sjar. Bland nyare resor må anföras följande för kännedomen om ön mer eller mindre viktiga: Lütkes resor 1821-24, Pachtusovs 1832-35, v. Baërs expedition 1837, Moisejevs och Zivolkas 1838-39 samt resor af Rosenthal och Heuglin, Wilczek (1872), Payer och Weyprecht, Johannesen, Nordenskiöld (1875) m. fl. På uppdrag af ryska regeringen anlade löjtnant Tjagin 1877 vid Möllerviken på västkusten en permanent station till de sjöfarandes tjänst, försedd med goda hus och en lifräddningsbåt. 1878 färdades Grinevetskij tvärs öfver ön från Karmakuli till östra kusten, och 1895 gjorde T. Tjernysjev viktiga undersökningar på västra kusten mellan halfön Gåslandet och Matotjkin sjar samt gick öfver ön från Karmakuli till Golitsynviken på östra kusten (se därom Ymer, 1896). J. F. N. Novakovic [nåva'kåvitj], Stojan (Stefan), serbisk statsman och filolog, f. 1842 i Sjabats, blef