Novelli - Novembertraktaten 88 karaktärsskådespelare har N. utmärkt sig för ovanlig mångsidighet, högligen liffullt och intelligent spel samt märkvärdig förvandlingsförmåga. Bland hans roller må nämnas Harpagon, Shylock, Otello och Hamlet. E. F-t. Novelli [nå-], Augusto, pseudonym Novellino, italiensk författare och journalist, f. 1867, har i det politiska lifvet spelat en roll som grundläggare af det socialistiska partiet i Florens. Med sydländskt starkt temperament, hvilket gång på gång åsamkat honom fängelsestraff, har han förfäktat sina idéer. N. har skrifvit ett tjugutal komedier och egnar sig numera h. o. h. åt att skrifva för teatern. Af hans arbeten må nämnas L'amore sui tetti (1890), La vergine del Lippi (s. å.), Canto de delinquente (1895), Ultimi drammi: Dopo, II peccato (1899), Una scopa ondulatoria. N. har uppsatt tidningen "II vero monello". H. N. Novellino [nå-nå], pseudonym. Se Novelli, A. Novellist (se Novell), författare af noveller. - Novellistik, novelldiktning. - Novellistisk, som är utmärkande för novellformen; i novellform. Novello [nåuve'låu], Vincent, engelsk musikförläggare, på fädernet af italiensk börd, f. 1781 i London, d. 1861 i Nizza, grundlade 1811 det berömda londonska musikförlag, som bär hans namn, och tjänstgjorde som organist samt var medstiftare af Philharmonic society, hvars konserter han ofta dirigerade. N. gjorde sig känd eg. som utgifvare, först af "A collection of sacred music" (1811), därefter af en hel rad samlingsverk af engelska och tyska mästare: Purcell ("Sacred music", 5 bd, 1829), Croft, Greene, Boyce, Haydn, Mozart, Beethoven m. fl. Han uppsatte 1844 tidskriften "Musical times", som ännu fortlefver. Efter hans död fortsattes förlagsverksamheten af sonen Joseph Alfred N. (f. 1810, d. 1896), som först lade an på godtköpsupplagor. - N:s dotter Clara Anastasia N. (f. 1818, d. 1908), blef en firad sopransångerska, som sjöng i England, Tyskland, Ryssland och Italien och prisades, framför allt i oratorier, af Mendelssohn och Schumann. Hon gifte sig 1843 med en grefve Gigliucci och drog sig 1860 tillbaka till privatlifvet. Om hans äldsta dotter, Mary Cowden N., se Clarke, M. C. A. L.* November (lat., af novem, nio), årets elfte månad, räknades i den äldsta romerska kalendern som dess nionde (däraf namnet). Dagarnas antal är 30. Månaden bildar öfvergångstid till den egentliga vintern. Dess svenska namn är vintermånad; på danska heter den slagtemaaned. Medeltemperaturen i Sverige ligger emellan -9° (Karesuando, Jokkmokk) och + 5° (Skånes sydvästligaste udde), medelnederbörden mellan 16 mm. (Karesuando) och 67 mm. (Göteborg). Novemberblomman, bot. Se Ghrysanthemum. Novemberförfattningen kallades den för Danmark och hertigdömet Slesvig gemensamma författning, som utarbetades af ministären Hall och sanktionerades af Kristian IX 18 nov. 1863 samt var afsedd att närmare binda Slesvig vid Danmark. Den gemensamma representationen, riksrådet, skulle enligt denna författning bestå af två genom omedelbara val bildade kamrar (folketing och landsting, det sistnämnda valdt enl. en hög valcensus) och taga under sin prof ning alla allmänna ärenden, som icke blifvit uttryckligen förbehållna de särskilda representationerna för Danmark och Slesvig. Som Österrikes och Preussens jan. 1864 framställda fordran på novemberförfattningens upp-häfvande icke efterkoms af danska regeringen, gaf detta förstnämnda makter anledning att anfalla Danmark. Då kriget medfört Slesvigs lösryckande från Danmark, upphäfdes novemberförfattningen beträffande Danmark 1866. E. Ebg. Novembermeteorer, November stjärnfall. Se Stjärnfall. Novembertraktaten är den vanliga benämningen på det fördrag, som 21 nov. 1855 i Stockholm afslöts mellan Sverige-Norge å ena samt Frankrike och England å andra sidan. Krimkriget (se d. o.) medförde ett lifligt intresse från västmakternas sida att draga Sverige-Norge till sig, hvarvid Frankrike-väsentligen leddes af önskan att snabbt afsluta kriget, medan England mera allmänt afsåg att varaktigt försvaga .Rysslands makt i Östersjön och att förekomma dess utvidgningstendenser åt Ishafsku-sten. Erfarenheten af Rysslands pretenderade inflytande på Sveriges utrikespolitik, särskildt under den holsteinska krisen efter 1848, samt af dess missnöje med den svenska neutralitetsförklaringen af dec. 1853 gjorde Oskar I böjd att söka motstod på annat håll, och i samma riktning påverkades han äfven genom den från liberala kretsar inom Sverige framförda skarpa kritiken af 1812 års politik. Västmakternas alliansanbud 1854 förklarade Oskar I sig emellertid kunna taga i allvarsamt öfvervägande endast under bestämda villkor, främst att Österrike komme att aktivt inträda i kriget. Då det under förra hälften af 1855 blef fullt klart, att denna förutsättning icke skulle uppfyllas, erbjödo i juli 1855 England och Frankrike Oskar I ett fördrag, hvarigenom dessa makter skulle garantera skydd mot ryska utvidgningsplaner mot norska Finmarken. Förebild torde varit västmakternas fördrag med Österrike i dec. 1854 om Italiens integritet; vinsten vore, att det ryska inflytandet i Norden hejdades och att åtminstone skenbart Sverige-Norge anslöte sig till koalitionen mot Ryssland. Oskar I, som vid denna tidpunkt var öfver-tygad, att kriget komme att energiskt fortsättas,, mottog anbudet med tillfredsställelse, men begärde, att fördraget skulle garantera hela Sverige-Norges integritet gentemot Ryssland. På denna basis undertecknades fördraget å Frankrikes och Englands vägnar af dessa makters sändebud i Stockholm, Victor Lobstein och Arthur Magenis, å Sverige-Norges af utrikesstatsministern frih. G. N. A. Ä. Stierneld. I detsamma förband Sverige-Norge sig att ej till Ryssland afstå eller med Ryssland utbyta eller låta Ryssland besätta någon del af de Förenade rikenas områden samt att ej heller åt Ryssland medge betes-, fiske- eller annan dylik rätt inom sagda områden eller utmed svensk-norska kusten. Ryska förslag i sådan syftning skulle genast kommuniceras med Frankrike och England, hvilka då till lands och sjöss skulle bistå Sverige-Norge med tillräckliga stridskrafter för att kunna afvisa alla dylika anspråk; dessa stridskrafters storlek skulle casu eveniente bestämmas genom särskildt af tal. I noter af s. d. förklarade Englands och Frankrikes underhandlare, att de till Sveriges dispo-