annat monument förevigar fälttåget 1812. N. har
gymnasium, prästseminarium samt arkeologiskt
museum. Med undantag af sina gamla kyrkor har
N. ingenting, som påminner om den stora roll det
Fig. 2. 1,000-årsmonumentet i Novgorod till
minne af ryska rikets grundläggning.
spelat i Rysslands historia. Stadens kommersiella
inflytande är nu ringa. Den exporterar trävaror,
spannmål och hö till Petersburg, och det årliga värdet
af dess industri (pappersbruk, glasbruk, sågar,
kvarnar, tegelbruk och brännerier) öfverstiger ej
1 mill. rubel. -- Tiden för N:s (nordbornas
Holmgård) grundläggning är okänd; dock var staden en
af nordslavernas första anläggningar (den låg först
närmare Ilmen) och utöfvade redan på 800-talet ett
slags öfverhöghet öfver de andra städerna i denna
trakt, när dess invånare 862 inbjödo varjagerna
(svenskarna). Sedan Kiev några år efter Ruriks
död (879) blifvit den varjagiske krigarhöfdingens
residens, kom N. att stå i ett visst beroende af
Kiev (det måste betala en årlig skatt till denna
stads storfurste). Visserligen gaf storfurst Jaroslav
(1019--54) N. ett frihetsbref, men det stod ännu in på
1100-talet under kievske storfurstens öfverherrskap,
i det att staden vanligen erhöll dennes äldste
son till furste och en i Kiev utnämnd
posadnik
(borgmästare). Men Kievs sjunkande makt och N:s
utomordentliga uppblomstring genom eröfringar,
kolonisationer (särskildt österut) och handel gjorde,
att N. under förra hälften af 1100-talet lösryckte
sig från denna öfverhöghet och valde sig furstar
efter behag. Under loppet af 1200-talet började den
antaga storfursten i Vladimir till öfverherre för att
såmedelst förekomma, att han skadade dess handel. I
själfva verket var
staden en republik, där makten låg nästan
uteslutande hos
vjetje (folkförsamlingen) och
där den verkställande makten var uppdragen åt en
posadnik. Stadens gynnsamma läge, som å ena sidan
skyddade den för de asiatiska folkens härjningståg,
men å andra sidan genom vattenvägar till Finska
viken och Svarta hafvet gjorde den till mellanhand i
Konstantinopels handel med norra Europa, var anledning
till N:s snabba uppblomstring till en af norra
Europas största handelsstäder. Ryskt läder, skinn och
pälsvaror, vax, talg, hampa och lin voro eftersökta
varor, som utbyttes mot linne-, ylle- och metallvaror,
bly, salt, vin och öl. Redan under 1100-talet hade
gottländska köpmän i N. ett handelsfaktori (
gotenhof;
se d. o.), som senare uthyrdes åt hansan och var en
hufvudkälla till hansans rikedom. N. var då Rysslands
största stad och lär under 1300-talet ha haft 400,000
inv. Hela den ofantliga landsträckan från Valdaihöjden
till Hvita hafvet, från Finska viken bortåt Petjora
hörde till dess välde, som var deladt i 5 distrikt
(
pjati'nij, "femtingar"). Men N:s själfständighet och
fria republikanska författning voro en nagel i ögat
på storfurstarna i Vladimir och deras efterträdare i
makten, storfurstarna af Moskva, och sedan 1386 måste
staden erlägga tribut till Moskva. Storfurstarna
bemäktigade sig den ena efter den andra af N:s
besittningar, och 1478, då bojarerna för att
rädda republikens frihet ville öfverlämna staden
åt Kasimir IV i Polen, eröfrade Ivan III staden,
upphäfde dess privilegier och särskilda organisation
samt bortförde flera hundra af dess mäktigare
familjer till Moskva. Ett århundrade senare (1570)
kufvade Ivan IV fullständigt staden, som undergick
en ohygglig plundring, hvarvid flera tusen personer
(15,000 enl. några, 60,000 enl. andra) förlorade
lifvet. Tusentals familjer flyttades till Moskva,
Nizjnij-Novgorod och andra städer i furstendömet
Moskva. -- Den urspr. vänskapliga förbindelsen emellan
det gamla N. och Sverige förbyttes på 1160-talet till
en fientlig, då Finland blef ett tvistefrö emellan
bägge staterna. Det var mot novgoroderna, som Birjer
jarl och Tyrgils Knutsson kämpade. Bet var med N.,
som Sverige afslöt sin första ryska fredstraktat
(freden i Nöteborg, 1323). I N. ingingo Gustaf Vasa och
Ivan IV 26 juni 1537 en fred på 60 år. I nov. 1608
afslöts i N. en förberedande öfverenskommelse (som
sedermera i febr. 1609 bekräftades genom en formlig
förbundstraktat i Viborg) mellan tsar Vasilij Sjujskij
och Karl IX, enligt hvilken den senare skulle sända
5,000 man till tsarens hjälp. I spetsen för denna
styrka ställdes Jakob De la Gardie, som kort därefter
ryckte in i N. och sedermera tågade mot Moskva. När
Sjujskij i juli 1610 störtades och Sigismunds i Polen
son Vladislav i Moskva utropats till tsar, måste De
la Gardie återvända. Han intog då 16 juli 1611 det
med inre bastionsbefästning, yttre tornprydd ringmur
och våt graf omgifna N. med storm och förmådde det
att ingå fördrag med Sverige, erkänna den svenske
konungen som skyddsherre och förbinda sig att välja
en af hans söner till tsar. Folkrörelsen i Ryssland,
hvarigenom hufvudstaden befriades från polackernas
välde, omintetgjorde dessa De la Gardies planer,
men N. hölls besatt af svenskarna, som 1613 väl
befäste dess slott, ända till 1617, då de
