101 Nubb-Nubien denna post arbetade X. med framgång för Egyptens största möjliga själfständighet i förhållande till Turkiet, åvägabragte konsularjurisdiktionens ersättande med de nuv. blandade domstolarna (se Internationella domstolar) samt sökte civilisera Egypten efter europeiskt mönster. I maj 1874 störtades han, men var juni 1875-jan. 1876 åter utrikesminister, denna gång äfven handelsminister, och blef 23 aug. 1878 president i den halft europeiska ministär, som Ismail nödgades antaga för att tillmötesgå Englands och Frankrikes starka intresse af att få Egyptens finanser bättre ordnade. Redan i febr. 1879 afgick dock N. till följd af ett mot ministären riktadt militärupplopp i Kairo. Han var sedermera jan. 1884-juni 1888 kediven Tevfiks främste rådgifvare, på en gång ministerpresident samt utrikes- och justitieminister, men förmådde trots all smidighet ej utan ständiga slitningar samarbeta med landets verklige styresman efter den brittiska ockupationen, Englands generalkonsul och diplomatiske agent i Kairo, sir Evelyn Bäring (sedermera lord Cromer; se B a r i n g 10 och Egypten, sp. 1492-94). Bättre utföll samarbetet dem emellan under N:s sista premiärministertid, från april 1894 till nov. 1895, då han drog sig tillbaka till privatlifvet. Jfr Colvin, "The making of modern Egypt" (1906). (V. S-g.) Nubb, de minsta sorterna järnspik från 6 till 18 mm. långa. Den mest förekommande, s. k. folknubben, har 12 mm. längd. Nubben har i allmänhet kvadratisk genomskärning och hufvudet antingen formadt som på gröfre spik med fyra från midten utåt sluttande triangulära ytor, eller också platt och cirkelformadt. Tillverkningen af nubb sker numera fabriksmässigt vid vissa järnbruk i Bergslagen, där den pressas, men lär förr i en del trakter ha bedrifvits som folknäring, t. ex. i Godegårds socken i Östergötland. Äfven en gröfre sort, från 18 till 25 mm. längd, förekommer och användes för spikiiing af mjuka mattor o. d., s. k. mattspik. Af tråd tillverkad småspik i samma längder som nubb kallas vanligen stift, vare sig den är gjord af järn- eller mässingstråd. J- G- S. Nubbe, ett, framför allt genom skämttidningen "Strix" (sedan 1897), mycket spridt namn på en sup, möjligen uppkommet som diminutiv till slanguttrycket "spik" i samma bemärkelse. Nubécula dat., eg. "litet moln"). 1. Astron. N. major och N. minor. Se K a p m o l n e n. -. 2. Med., en halft genomskinlig fläck i hornhinnan, utgörande ett tunt ärr efter sår efter genomgången inflammation. Äldre, nu ej använda beteckningar äro nebula och nephelium. - 3. Den lätta, flockiga, ofärgade grumling, som i regel uppstår i människans urin, då densamma fått stå någon tid efter uttömmandet, och som utgöres af slem-artade ämnen med inblandade celler samt urin-syrade salter. 2. G-d. 3. S. J-n. Nubien (om namnets härledning se Nuba) är den något sväfvande benämningen på ett vidsträckt område i nordöstra Afrika (se karta till art. Egypten), som enligt allmännast gängse betydelse omfattar Nildalen från 1:a katarakten (vid Assuan) söderut till Kartum vid Blå och Hvita Nilens förening samt det omgifvande öken- och stäpplandet till Röda hafvet i ö. och till ungefär 25° ö. lgd i v. Denna landsträcka -- som anses innehålla omkr. 800,000 kvkm. och af några geografer delas i Nedre N., n. om linjen Debba-Ambukol, och <s>Öfre N., s. därom, medan andra räkna större delen af Öfre N. till egyptiska Sudan -- har dock hvarken något inhemskt, ej heller i Egypten officiellt gällande gemensamt namn. Den dithörande delen af Nildalen mellan 1:a och 4:e katarakten (vid Barkalberget) heter där Bilad-el-berabra, "nubiernas (eg. "berbernas") land"; norra och större delen af hvad vi kalla nubiska öknen heter på arab. Bilad-el-bischarije, "bischari-landet", inhemskt Etbai, och det öfriga området är fördeladt på flera partiella benämningar. Med den omfattning, som ofvan getts åt N., utgör dess norra del, till 22° n. br., Öfre Egyptens sydligaste mudirije (län), och det öfriga är indeladt i tre mudirijer, Halfa i n., Dongola i v., med Nya Dongola l. El-urdu, och Berber i ö., med Berber (stundom kalladt El-mucherif) till residensstad. Under hela sitt lopp genom N. mottager Nilen inga tillflöden från vänstra sidan och från den högra endast Atbara. Följaktligen är N. v. om Nilen och större delen af trakten ö. om denna flod hufvudsakligen torr öken, sandig, med små oaser i v., och bergig, med större grässtäpper i ö. Nubiska öknen, ö. om Nilen, består väsentligen af nakna sandstensslätter, afbrutna af låga granitkullar och åsar samt af många små "chor" l. åbäddar, som löpa i olika riktningar genom platån. De brunnar och oaser, som förekomma längs dessa depressioner, inneburo länge enda möjligheten till samfärdsel i denna trakt äfvensom i den mera sandiga Bajudaöknen på Nilens motsatta sida, innan de under de senaste årtiondena anlagda järnvägarna (se därom Egypten, sp. 1466) underlättade trafiken genom öknarna. Sålunda bildades alla de stora karavanvägarna, af hvilka de viktigaste ha varit: från Korosko på högra Nilstranden till Abu Hammed (370 km.); genom Bajudaöknen från Debba (Ed-Dabbe) på vänstra Nilstranden dels till El-Obeid i Kordofan, dels till Kartum; från Ambukol till Kartum; vidare från Berber österut till Sauakin vid Röda hafvet (numera går i denna riktning järnvägen Berber--Sauakin), af stor kommersiell och strategisk vikt, emedan den för direkt från kusten till det inre; samt en annan, mer vattenrik, men mycket längre väg från Tokar nedanför Sauakin söderut till Kassala vid Atbaras biflod Mareb och därifrån västerut till Kartum. Sistnämnda väg skär Taka, den fruktbaraste trakten i hela N., väl försedd med vatten, ett verkligt tropiskt land, mångenstädes bevuxet med tät skog, på andra ställen försedt med rika beten och odlingsbara trakter. Utom Taka är Nildalen den enda bördiga och ständigt beboeliga trakten i N. Men denna dal, som ofvanför Kartum utbreder sig till öppna alluvialslätter, är inom N. mycket smal, enligt Burckhardt inskränkt till en medelbredd af knappt mer än 800 m. Floden är nämligen nästan öfverallt innesluten mellan granit- och sandstenskullar, som på några ställen nå själfva flodstranden, på andra ställen skära den transversellt, därigenom gifvande anledning till flodens krokiga lopp och många forsar. De enda mineralen af ekonomisk vikt äro salt och alun, som förekomma på flera ställen af platåerna. Graniten och syeniten lämna präktigt byggnadsmaterial, som nyttjades i stor skala af de gamle egypterna. De