enda hittills upptäckta guldfyndigheterna ligga nära Röda hafvet under 22° n. br. och bearbetades redan af fornegypterna samt under medeltiden, men äro nu öfvergifna, ehuru de med säkerhet icke äro uttömda. Större delen af landet ligger inom ett nästan regnlöst bälte. Klimatet är följaktligen ytterst torrt, men hälsosamt. -- Befolkningen i N., som uppskattas till minst 1,5 mill., tillhör tre i etnologiskt hänseende strängt skilda grupper: de egentlige nubierna (arab. barabra, sing. bérberi), i Nildalen till 4:e katarakten, arabiska stammar, i Nildalen s. därom till Kartum och dessutom i den till N. hörande delen af Libyska öknen och dess sydliga fortsättning Bajudaöknen, samt bischari och andra med dem nära besläktade stammar (ababde i n., hadéndoa i s. m. fl.) i öken- och stäpplandet ö. om Nilen (jfr Nuba och

Nubier.

Bedsja). Af dessa ha nubierna (se fig.) alltsedan Muhammed ʿAlis tid lydt direkt under Egypten, under det att arab- och bischaristammarna lydde under sina egna scheiker, som voro skattskyldiga och lydpliktiga under kediven. I våra dagar ha dessa senare jämte en mindre del af nubierna åter blifvit själfständiga eller stå under någon mahdis lydnad. Närmare kännedom härom saknar man h. o. h. Alla tre grupperna af befolkningen utmärka sig för ovanligt kraftfull och harmonisk kroppsbyggnad, som hos bischari ofta antar en smidighet och ett naturligt behag, som äro sällsynta i Europa. Hudfärgen är hos nubierna mörkt chokladbrun, hos araber och bischari svartbrun, och hos de bägge senare slagen prålar det manliga släktet med en yppig, ytterst karakteristisk och konstrik, men fettdrypande frisyr (se fig. 12 å färgpl. "Afrikanska folk", till art. Afrika, hvilken framställer en bischari). Liksom alla beduinstammar äro bischari och araber stolta och krigiska, stundom vilda och grymma, så i synnerhet de arabiske kababisch ("getherdar") och baggara ("koherdar"), de mäktigaste stammarna i Bajudaöknen. Sederna äro hos dem fullständigt patriarkaliska, men deras muhammedanska religion (i synnerhet hos bischari) är en tom skylt med mindre betydelse än lokala vidskepliga bruk, utom när den användes som fanatiserande upphetsningsmedel mot utlänningarna: egypter, turkar och franker. Förvärfskällor äro här nästan uteslutande boskapsskötsel och karavandrift, utom i Taka, där betydande jordbruk idkas. Nubierna i Nildalen däremot äro nästan uteslutande jordbrukare samt därför äfven ett mera stillsamt och fredligt släkte, utmärkt både för uppriktig fromhet och en i Orienten sällsynt ärlighet. En stor del af den manliga befolkningen utvandrar i sin första ungdom till Nedre Egyptens städer, förnämligast Kairo, där de äro mycket eftersökta som tjänare, men de fleste återvända efter ett par tiotal år till det kära hemlandet. Antalet nubier i Egypten uppskattas till omkr. 180,000. Som bofasta inbyggare bo nubierna i riktiga, ofta ganska stora hus af Nilslam, under det att araber och bischari vandra omkring med sina svarta gethårstält. Industrien är i hela N. obetydlig och består hufvudsakligen i förfärdigande af lergods, husgerådssaker af trä och halm samt något ringa järnsmide och väfnad. Den lokala handeln är också obetydlig, men genom N. går en liflig transitohandel, förmedlad genom karavaner, som till hamnarna vid Medelhafvet och Röda hafvet sedan urminnes tid från det inre Afrika fört elfenben, guldstoft, strutsfjädrar och slafvar samt numera därjämte, och hufvudsakligen, gummi, sennablad och hudar. Jfr Zetterstéen, "Om nubierna" (i "Ord och bild", 1907). H. A.* Nubiiitet (lat. nubi'litas, af nubere, få en man), en kvinnas äktenskapsmognad. Jfr Pubertet. Nubiska språket betecknar i egentlig mening de i Nildalen från l:a till 4:e katarakten bosatte nu-biernas språk. Dessutom finnas i sydvästra Kordo-fän några stammar, som själfva kalla sig niiba och hvilkas språk, ehuru ej närmare kändt, af offentliggjorda ordförteckningar synes vara nära besläktadt med Nildalens nubiska. Som emellertid invånarna i Kordofän i så hög grad varit utsatta för de afrikanske slafhandlarnas röfvartåg, att ordet nuba i flera trakter blifvit liktydigt med "slaf", pläga Nildalens nubier undvika detta namn och använda om sig själfva hellre den arabiska benämningen baräbra (sing. bérberi), urspr, blott förvrängning af grek. barbaros (barbar). Nubiskans släktskapsförhållanden äro ännu outredda. Af Lepsius hänfördes den obetingadt till negerspråken, hvaremot Fr. Muller (i "Grrundriss der sprachwissenschaft", 1876) uppställde nubiskan jämte ful i västra Central-Af rika m. fl. språk som en särskild grupp vid sidan af semiternas, hamiternas, bantufolken, negrernas och hottentotternas språk, men detta är ingenting annat än osäkra hypoteser. Helt nyligen har Reinisch försökt bevisa, att samtliga afrikanska språk äro i grunden besläktade med hvarandra och att nubiskan jämte barea och kunama bildar en föreningslänk mellan den hamitisk-semitiska språkstammen och de öfriga språken kring Nilen, men hans bevisföring hvilar på alltför osäkra grunder för att kunna anses öfvertygande. Andra, såsom Schuchardt, ha försökt sammanställa nubiskan med baskiskan. Det säkraste torde tills vidare vara att betrakta nubiskan som intagande en alldeles isolerad ställning bland de afrikanska språken. Om detta språks beskaffenhet i äldre tider har man först för några år sedan erhållit kännedom. Af uttalanden hos ett par äldre författare har man visserligen kunnat draga den slutsatsen, att nubierna, hos hvilka kristendomen omkr. 545 vann insteg och