113 Nullitetsbesvär-Numen 114 efter erhållen kännedom om beslutet (se Nullitetsbesvär). Jfr Domvilla. I. Afz. Nullitetsbesvär, jur. Nullitetsbesvär är ett pro-cessuellt rättsmedel, som afser att få ett utslag som egiltigt undanröjdt därför, att ett väsentligt rättegångsfel förelupit. Detta rättsmedel måste, hvad angår svensk rätt, hänföras till de extraordinära rättsmedlens kategori. 1734 års lag i sin ursprungliga lydelse innehöll i 25:e kap. §§ 21 och 22 (äfvensom i 30:e kap. § 18) stadganden om ifrågavarande rättsmedel. I 25:e kap. § 21 talades om besvär i fall, då domvilla eller annat sådant fel i rättegången förelupit, att domen förty borde ogillas; i § 22 af samma kapitel var fråga om besvär, då någon dömts frånvarande ostämd eller domare i någon tvist två parter emellan fällt sådan dom, att den tredje eller annan, som ej varit hörd, lede däraf förfång. Ehuru den klagan, hvarom § 21 handlade, såväl till förutsättningar som syfte var af extraordinär karaktär, var dock tiden för anförandet af besvär enligt detta lagrum densamma som vid besvär i ordinära fall, och äfven i öfrigt var processen ej reglerad genom några särskilda föreskrifter. Då därtill kom, att part kunde äfven genom användande af ordinärt rättsmedel få domen i de fall, som § 21 afsåg, upphäfd som ogiltig och på sådant sätt tillika kunde eventuellt, för den händelse domen icke ansågs behäftad med den påstådda nulliteten, ernå pröfning i saken, var naturligt, att nullitetsbesvär enligt § 21 icke i någon afsevärd utsträckning skulle anlitas. Vid den vidt-gående omgestaltning, som rättegångsbalken genom lagen 14 juni 1901 undergick, upptogs därför icke i lagen något stadgande om nullitetsbesvär, motsvarande det i 25:e kap. § 21 ursprungligen förekommande. Vill part ha ett utslag undanröjdt på grund af ett sådant rättegångsfel, som i nyssnämnda lagrum omförm ildes, måste han således numera städse begagna det rättsmedel, som enligt de allmänna reglerna ang. sättet för fullföljd af talan bör komma till användning mot utslaget. - Medan sålunda nullitetsbesvär i de fall, om hvilka stadgades i 25:e kap. § 21 rättegångsbalken, försvunnit från vår rätt, är förhållandet ett annat med nullitetsbesvär i de fall, som afsågos i gamla 22 § af samma kapitel. Nullitetsklagan hade i dessa fall sin gifna praktiska betydelse med hänsyn särskildt därtill, att tiden för rättsmedlets användande bestämts till ett år från det kännedomen om domstolens utslag erhölls. Rättegångslagen af 1901 har fördenskull upptagit bestämmelser, som motsvara de förut förekommande, nämligen i 25:e kap. § 10 (klagan öfver underrätts utslag) och 30:e kap. § 24 (klagan öfver hof rätts utslag). E. K. Numa'ntia, arevakernas hufoidstad i Hispania tarraconensis (Spanien), låg vid Durius (Duero, sannolikt vid Puente de Don Garray, omkr. 6 km. n. om Soria, i Gamla Kastilien) på en brant höjd, som gjorde staden nästan ointaglig, ehuru den hade hvarken murar eller torn. Dess tappra (keltibe-riska) invånare gjorde ett hjältemodigt, hård-nackadt motstånd mot romarna, till dess slutligen Scipio d. y. 133 f. Kr. intog och jämnade staden med marken. Sedermera uppstod ett nytt N., som dock blef obetydligt. 1905-10 före-togos gräfningar, hvarvid påträffades under ruinerna irån detta romerska N. rester af det kelti- beriska och under dessa ruiner från en förhistorisk bosättning. (J. F. N.) Numa PompNius var enligt sagorna Roms andre konung (omkr. 715-672 f. Kr.) och skall ha varit en sabin. Man tillägger honom inrättandet af de religiösa bruken i Rom. Bl. a. skall han ha instiftat vestalernas och saliernas prästadömen. Det sagolika spelar en alltför stor roll i fråga om N. (så t. ex. berättelsen om hans möten med gudinnan Egeria)r för att man skulle kunna anse honom för annat än ett slags sinnebild af den romerska statens religiösa ordnande. Uppgiften, att N. varit lärjunge af Py-thagoras, vederlägger sig själf, eftersom den senare måste antagas ha lefvat betydligt senare. 181 f. Kr. skall man i Rom ha funnit N:s graf kista och en annan med hans skrifter. Äfven denna uppgift är en saga, eller också förelåg en förfalskning. R. Tdh.*' Numéa (N o u m é a, förr Port-de-France), hufvudstad i Nya Kaledonien (se d. o.), på öns sydvästra kust med god hamn, högre skola, sjukhus, kaserner och regeringsbyggnader. 8,961 inv. (1911), hvaribland 3,754 straffångar. Koloniens hela handel med utlandet går öfver N., där (1911) 117 fartyg om 188,612 ton inklarerades. Ångbåtsförbindelse eger rum med Sydney, Saigon och Marseille. Hamnen är hufvudstation för franska flottan i Stilla hafvet. J. F. N. Numedal, stor dalgång i Syd-Norge, Buskerud amt, sträcker sig från Hardangerviddas östgräns i n. v. till Kongsberg i s. ö., genomflytes af Laagen och är särskildt i sina öfre delar en fullkomlig fjälldal, hvars nordligaste del är D a g a l i e n. N. utgöres af de 4 häradena Opdal, Nore, Rollag och Flesberg. Jämte dalen Sandsvaar, s. om Kongsberg, utgör N. ett "sorenskriveri", 4,625,os kvkm., med 12,009 inv. (1910). Dalen har goda fjällbeten och fiskrika vattendrag; i södra N. finnas flera nu ej bearbetade silfvermalmsstreck. N. är glest befolkad och utvandringen stor. K. V. H. Numedals-Laagen [-låg-]. Se Laagen 2. Numeit, miner. Se G a r n i e r i t. Numen, N u me n ön (grek., det för tänkandet gifna), filos., är en term, som användes redan af Platon såsom betecknande den verklighet, som uppfattas endast af tänkandet, i motsats mot fenomenet (grek. ](iino'menon}, som fattas af sinnena. Idéerna tillhöra numenet, under det att sinnevärlden, fenomenet, är en ofullkomlig uppfattning däraf. Inom den moderna filosofien har termen användts särskildt af Kant. Enligt hans åsikt fordras för verklig kunskap ej blott tänkande, utan äfven åskådning. Då vi icke ha någon osinnlig åskådning, blir därför för Kant numenet närmast något negativt, ett gränsbegrepp, till hvilket vår tanke nödvändigt föres, emedan de för oss gifna tingen förutsätta ett "ding an sich", men hvilket icke innebär någon positiv kunskap. Inom den praktiska filosofien finner emellertid Kant ett faktum, nämligen plikten, som ger en direkt inblick i numenvärlden, i det att pliktens ovillkorliga fordran förutsätter en fri vilja, som ej kan få någon plats i fenomen världen. Därmed anser han sig ega grund för antagande af en osinnlig numenvärld, upphöjd öfver tid och rum; och denna värld tillhör vår vilja såsom fri och moraliskt ansvarig. S-e. Numen (lat., af obrukl. nuere, nicka), gudom?-