Nunna-Nunnan 124 han afgjord fiende till hvarje brådstörbad omhvälf-ning. Hans verksamhet på det administrativa och politiska området blef emellertid af föga betydelse, men som skald stod han efter Campoamörs död (1901) ensam på den förnämsta rangplatsen bland det moderna Spaniens skalder. Som skald tillhörde N. den s. k. Salamanca-skolan; hans vers präglas af djup känsla, mer skulptural än koloristisk, manlig och klingande, fri från allt dunkel, elegant och måttfull, hvilken senare egenskap är så sällsynt i modern spansk diktning, särskildt på dramats område. En del af hans dikter samlades i Gritos de combate (1875; 10:e uppl. 1891, tillökad med några nya dikter och en Discurso sobre la poesia). De äldsta af dessa präglas af godmodig satir. Men allteftersom de politiska och sociala förhållandena i Spanien förvärrades, blefvo dikterna stridsrop, som uttrycka sorg och harm öfver landets tillstånd (Å Espana, Estrofas, Las arpas mudas, Pobre loca! m. fl.). I andra åter (En el monasterio de piedra, Å Darwin, Problema, Velut umbra, Tri-stezas, La duda m. fl.) bekämpar skalden den inbrytande materialismen, gudsförnekandet, naturvetenskapens förhäfvelse. Synnerligen ståtlig bland dessa är den typiskt spanska dikten Raimundo Lulio (öfv. till sv., jämte åtskillig annan N:s lyrik, af G. Björkman, 1892). 1879 synes N:s skaldeådra flödat ymnigast, ty då publicerades de episka sångerna La selva oscura, byggd på fulländade ter-ziner och anslutande sig till Dantes stora allegori, La ultima lamentacion de Lord Byron, en Byron "ad usum Delphini", enligt Menéndez y Pelayos omdöme, Un idilio, en herdedikt, erinrande om Mistrals "Miréio", full af ömhet och nervös känsla i vällustigt böjliga strofer, Una elegia å la muerte de Herculano och El vértigo, där Kains och Abels historia blifvit omsatt till en nyare tid i en etsning af ofelbara "decimer". De tre första ha utgått i 20 å 30 uppl. och den sista i ända till 41 uppl. och äro tillika med La pesca, skildring af fiskarlif, Maruja och La vision de Fray Martin, där Luthers affall med sympati skildras, samlade i Poemas (1893; i nya uppl. 1898 tillökade med några Poemas cortas och Sursum corda!, hvartill skalden inspirerats af det olyckliga kriget öra Cuba). Af mycket blandadt innehåll är Misce-lånea literaria, cuentos, articulos, relaciones y ver-sos (1886), till större delen härrörande från skaldens ungdom. Där återfinnes ock N:s uppseendeväckande inträdestal i Spanska akad. (1876), om orsakerna till spanska litteraturens förfall och slutliga undergång. N:s Obras dramdticas (1879) innehålla endast fyra arbeten. Tre af dessa, Deudas de la honra, "drama intimo ö de conciencia", Quien debe pågå, "comedia de costumbres", och Justicia providencial, "drama de tendencias sociales", visa inflytande från Ayala och Tamayo y Baus, hvaremot det fjärde, El Haz de lena, om hvilket skalden själf säger, att han där är fri från någon viss skolas fördomar, är (enl. Fitzmaurice-Kelly) det yppersta historiska dramat under 1800-talet och genom sin måttfullhet en sällsynthet i modern spansk dramatik. Det behandlar Don Carlos' fångenskap och död, och skalden har där låtit den nya historiska forskningens ljus fullt falla öfver Filip II och hans son. Som dramatiker samarbetade N. äfven med A. Hurtado (se d. o.) i El laurel de la Zubia, Herrir en la sombra och La jota aragonesa. Af N:s arbeten må nämnas äfven Sancho GU, novela jantdstica (1878), den gamla legenden om en person, som efter 70-årig sömn vaknar och finner allt förändradt. Se E. Lidforss, '''Gaspar N. de Arce" (i "Nordisk tidskr.", 1905),, och José del Castillo y Soriano, "N. de Arce. Apuntes para su biografia" (1904). Ad. H-n.. Nunna. Redan under 100-talet förekom i kyrkan en särskild klass af åt Gud invigda jungfrur, som afgett löfte att för beständigt lefva ogifta. Sedan Tertullianus' (d. 220) tid började dessa föra ett från världen af skildt lif och blefvo som "Kristi brudar" vid en bestämd ålder smyckade med brudslöjan. De antogo på Hieronymus' (d. 420) tid en egen dräkt. Så snart kloster för kvinnor inrättats (i österlandet genom Pachomius och i Västerlandet genom Benedikt af Nursia), in gingo de i dem och erhöllo namnet nunnor. Detta ord, som i lat. förekommer i både maskulin och feminin form (nonnus, nonna), antas vara af köp tiskt ursprung och betyda detsamma som castus (kysk) eller sanctus (helig). Jfr Kloster och Mun k-ordnar. Nunnedräkter äro i Nordisk familjebok afbildade i artiklar om de olika ordnarna. K. H.* Nunnan, Psilura (Lymantria, Liparis, Ocneria) monacha, zool., en till underordn. spinnare och fam. Lymantriidce (Liparidce) hörande fjäril, som gjort sig bekant som en svår skadeinsekt på skog. Framvingarna (jfr Skogens skadeinsekter, pl. I, fig. 5) äro hvita med svarta sick-sackformiga tvärlinjer, bakvingarna gråaktiga. Bakkroppen är gråhvit med svarta fläckar och mer eller mindre utbredd ljusröd färg. Pann-spröten äro hos båda könen dubbelkammade, ho& hannen med långa fransliknande, hos honan med korta kamtänder. Vingbredden är hos hannen 33-45, hos honan 45-55 mm. Larven (fig. 5 L) är gråbrunaktig och glest långhårig samt har längs ryggen ett mörkt band, som å kroppssegmenten 7, 8 och 9 är utvidgadt och omfattar en aflång, hvit eller ljusgrå fläck. Puppan (fig. 5 P) är mörkbrun med gulhvita eller rödaktiga hårpenslar. Nunnan förekommer i Sverige mycket sällsynt och anträffas i regel blott i enstaka exemplar, men är dock funnen här och där i södra och mellersta delarna af landet. I följd af dess stora sällsynthet trodde man länge, att vårt land skulle undgå sådana förödande skogshärjningar, som i andra länder, exempelvis Tyskland, låtit så mycket tala om sig. Denna förhoppning visade sig tyvärr ogrundad, då 1898-1902 en större nunnehärjning inträffade i Södermanland och äfven ett par skogsområden i Östergötland svårt skadades. Hos oss angriper nunnan nästan uteslutande gran, endast på ett par områden visade den sig under den nämnda stora härjningen gå äfven på tall. I Tyskland äro däremot angrepp på tall vanliga, och äfven löfskogen härjas stundom svårt. Flygtiden infaller i Sverige i aug., och fjäriln är hufvudsakligen i rörelse om natten. Honan lägger på trädstammarna omkr. 200 ägg, som utplaceras i högar (jfr fig. 5 a) om 20 å 50 stycken, vanligen i baxkspringor och under barkfjäll. Äggen öfvervintra och kläckas följande år i maj. Före första hudömsningen hålla de ny-kläckta larverna ihop i sällskap, s. k. "larvspeglar" (fig. 5 b), så benämnda på grund af de tätt