Fort Casimirs (detta kallades af svenskarna Trefaldighetsskansen) kapitulation (en del af den 47 man starka besättningen blef "rebelsk" och måste afväpnas). Därefter började holländarna belägra Fort Kristina. Besättningen, 30 man, kunde, såsom naturligt var, ej vara mycket hågad för strid, men icke dess mindre ansåg Risingh sig böra föra ett stolt språk. Underhandlare gingo fram och tillbaka, tills belägringsverken voro fulländade och kanonerna riktades mot vallarna, då i sept. skansen kapitulerade. Guvernören jämte åtskilliga af de svenske ämbetsmännen återvände hem, och kolonien var från den tiden förlorad som svensk besittning, trots åtskilliga försök, som på diplomatisk väg gjordes, att återvinna densamma. För de svenske kolonisterna, hvilkas antal ökades genom den från Sverige i mars 1656 ankommande expeditionen med många utvandrare, var emellertid icke allt samband afskuret med moderlandet. Ty ehuru deras land nu införlifvades med Nya Nederländerna och snart jämte detta öfvergick till engelsk besittning, fortforo de att i andligt afseende vårdas och regeras ifrån Sverige. Redan förut hade den svenska regeringen omsorgsfullt sörjt för koloniens andliga lif genom utsändande af präster med de olika expeditionerna. Bland dessa må nämnas Johan Campanius, hvars anteckningar ligga till grund för "Kort beskrifning om provincien Nya Sverige uti America" (1702), som hans sonson Tomas Campanius Holm (se denne) utgaf. Såväl Johan Campanius som andra svenska präster verkade äfven och med framgång som missionärer bland indianerna. Under mer än hundra år efter koloniens förlust utsändes från Sverige själasörjare (den siste 1778), ända tills befolkningen ej mer förstod svenska språket, på hvilket ännu vid midten af 1700-talet predikades. Se därom "Beskrifning om de swenska församlingars forna och närwarande tilstånd, uti det så kallade Nya Swerige" (1759) af en af dess präster I. Acrelius (se denne). Det torde till sist böra nämnas, att minnet af denna första svenska utvandring till Amerika är synnerligen lifligt i de nejder, där våra landsmän planterade civilisationens fana och där åtskilliga ort- och personnamn (jfr Keen) ännu påminna om svenskt ursprung. Såväl åtskilliga historiska sällskap där som äfven enskilda forskare såväl i Sverige som därute ha med intresse och framgång bearbetat tillgängliga källor för den svenska koloniens och dess inbyggares historia och skapat en rikhaltig litteratur, desto noggrannare och utförligare, ju flera sådana källor särskildt i Sverige kommit i dagen. Af dessa nyare författare och arbeten må nämnas å svensk sida: C. T. Odhner, "Kolonien N:s grundläggning" (i "Hist. bibliotek", 1877),.C. Sprinchorn, "Kolonien N:s historia" (ibid., 1878), samt (rör. pastoralvården) O. Norberg, "Svenska kyrkans mission vid Delaware" (akad. afh. 1893); å amerikansk sida Hazard, "Annals of Pennsylvania" (1850), B. Fernow, "Documents relating to the history of Swedish settlements on the Delaware river" 1877) samt, senast och fullständigast, Amandus Johnson (se denne, Suppl.), "The Swedish settlements on the Delaware 1638-1664" (2 bd, 1911), ett med aktstycken och illustrationer späckadt ståtligt verk. " Spr Nya sydtyska gulden. Se Gulden. Nya Syd-Wales [-ωei'lṡ], eng. New South Wales, brittisk-australisk stat i Australiska statsförbundet, ligger i kontinentens sydöstra del, mellan 28° 7' och 37° 30' s. br. samt 141° och 153° 32' ö. lgd (se kartan till art. Australien). Det begränsas i n. af Queensland (gränsen är längst i ö. Macpherson range, västligare Dumaresq river samt ifrån 149° ö. lgd den 29:e breddgraden), i v. af Syd-Australien (gränslinjen är 141:a meridianen), i s. af Victoria (gränsen är Murray-floden ända från. dess källor, östligare en rak linje till Cape Howe) samt i ö. Stilla hafvet. Areal 803,840 kvkm., men endast 801,160 kvkm., om därifrån afdrages området Yass-Canberra (2,680 kvkm.), som statsförbundet förvärfvat sig som förbundsdistrikt, där hufvudstaden skall anläggas. Dessutom räknas till N. de små öarna Norfolk och Lord Howe. Det utmärkande för N. är den stora bergskedja ("Great dividing range"), som under olika namn: New England range, Liverpool range, Blue mountains, Cullarin range, Gourock range och Australian alps, följer kusten genom hela kolonien, skiljande det 50--220 km. breda kustlandet, som är den rikaste och tätast bebyggda delen af landet, från de stora slätterna i v., hvilka utgöra största delen af kolonien. Medelhöjden af denna kedja är 1,150 m., men enstaka toppar nå en betydligt större höjd, såsom Kosciuszko (se d. o.). De viktigaste floderna på östra sidan äro från n. räknadt Clarence, Mc Leay, Hunter, Hawkesbury och Shoalhaven, som äro segelbara endast i sin nedersta del och på korta sträckor samt utmynna i stora laguner, som stundom äro spärrade af sandbankar. Floderna på västra sidan, af hvilka de största äro Darling och Murrumbidgee, gå alla till gränsfloden Murray. Kusten är brant och bildar ett större antal förträffliga hamnar, af hvilka Jervis bay (vid hvilken statsförbundet förvärfvat sig ett område af 5,9 kvkm. till hamn åt den blifvande förbundshufvudstaden), Port Jackson, Broken bay och Port Stephens äro de förnämsta. Klimatet liknar södra Europas. I kustområdet är årsmedeltemperaturen 12,5°, däremot på högslätterna i v. 18°, och värmen kan där stiga ända till 50° i skuggan och undantagsvis sjunka ända till -22° (den lägsta temperatur, som iakttagits i Australien). Trots den tryckande hettan där är klimatet icke ohälsosamt. Nederbörden är störst vid kusten (Sydney 1,265 mm.), men aftar mot det inre (berglandet har endast 500--900 mm., högslätterna 450--200 mm.). I de västra landskapen förekomma periodiskt fruktansvärd torka eller ymniga regn med öfversvämningar. -- Om växt- och djurvärlden se Australien, sp. 453 ff. Befolkningen, som 1861 utgjorde 348,546 pers., steg 1911 till 1,648,746 och beräknades vid midten af 1912 till 1,729,765, af hvilka tre fjärdedelar voro födda inom staten. Mellan folkräkningarna 1901 och 1911 hade folkmängden ökats med 291,337 pers., och af denna summa utgjorde 247,871 i de föddes öfverskott öfver de döde. Inflyttningen, 1907--11 i medeltal 111,726 pers. per år, motväges af stor utvandring, 1907--11 98,956 pers. årligen, så att öfverskottet af de invandrade var endast 12,770 pers. om året. Af de invandrade utgjorde den allra största delen brittiska undersåtar (1911