Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya Sverige - Nya sydtyska gulden - Nya Syd-Wales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fort Casimirs (detta kallades af svenskarna
Trefaldighetsskansen) kapitulation (en del af den
47 man starka besättningen blef "rebelsk" och måste
afväpnas). Därefter började holländarna belägra
Fort Kristina. Besättningen, 30 man, kunde, såsom
naturligt var, ej vara mycket hågad för strid,
men icke dess mindre ansåg Risingh sig böra föra
ett stolt språk. Underhandlare gingo fram och
tillbaka, tills belägringsverken voro fulländade och
kanonerna riktades mot vallarna, då i sept. skansen
kapitulerade. Guvernören jämte åtskilliga af de
svenske ämbetsmännen återvände hem, och kolonien var
från den tiden förlorad som svensk besittning, trots
åtskilliga försök, som på diplomatisk väg gjordes,
att återvinna densamma.
För de svenske kolonisterna, hvilkas antal ökades
genom den från Sverige i mars 1656 ankommande
expeditionen med många utvandrare, var emellertid
icke allt samband afskuret med moderlandet. Ty ehuru
deras land nu införlifvades med Nya Nederländerna
och snart jämte detta öfvergick till engelsk
besittning, fortforo de att i andligt afseende
vårdas och regeras ifrån Sverige. Redan förut
hade den svenska regeringen omsorgsfullt sörjt för
koloniens andliga lif genom utsändande af präster
med de olika expeditionerna. Bland dessa må nämnas
Johan Campanius, hvars anteckningar ligga till grund
för "Kort beskrifning om provincien Nya Sverige uti
America" (1702), som hans sonson Tomas Campanius Holm
(se denne) utgaf. Såväl Johan Campanius som andra
svenska präster verkade äfven och med framgång som
missionärer bland indianerna. Under mer än hundra
år efter koloniens förlust utsändes från Sverige
själasörjare (den siste 1778), ända tills befolkningen
ej mer förstod svenska språket, på hvilket ännu
vid midten af 1700-talet predikades. Se därom
"Beskrifning om de swenska församlingars forna och
närwarande tilstånd, uti det så kallade Nya Swerige"
(1759) af en af dess präster I. Acrelius (se denne).
Det torde till sist böra nämnas, att minnet af
denna första svenska utvandring till Amerika är
synnerligen lifligt i de nejder, där våra landsmän
planterade civilisationens fana och där åtskilliga
ort- och personnamn (jfr Keen) ännu påminna om
svenskt ursprung. Såväl åtskilliga historiska
sällskap där som äfven enskilda forskare såväl i
Sverige som därute ha med intresse och framgång
bearbetat tillgängliga källor för den svenska
koloniens och dess inbyggares historia och skapat
en rikhaltig litteratur, desto noggrannare och
utförligare, ju flera sådana källor särskildt i
Sverige kommit i dagen. Af dessa nyare författare
och arbeten må nämnas å svensk sida: C. T. Odhner,
"Kolonien N:s grundläggning" (i "Hist. bibliotek",
1877),.C. Sprinchorn, "Kolonien N:s historia" (ibid.,
1878), samt (rör. pastoralvården) O. Norberg, "Svenska
kyrkans mission vid Delaware" (akad. afh. 1893);
å amerikansk sida Hazard, "Annals of Pennsylvania"
(1850), B. Fernow, "Documents relating to the history
of Swedish settlements on the Delaware river" 1877)
samt, senast och fullständigast, Amandus Johnson
(se denne, Suppl.), "The Swedish settlements on
the Delaware 1638-1664" (2 bd, 1911), ett med
aktstycken och illustrationer späckadt ståtligt
verk. " Spr
Nya sydtyska gulden. Se Gulden.
Nya Syd-Wales
[-ωei’lṡ], eng. New South Wales, brittisk-australisk
stat i Australiska statsförbundet, ligger i
kontinentens sydöstra del, mellan 28° 7’ och 37° 30’
s. br. samt 141° och 153° 32’ ö. lgd (se kartan till
art. Australien). Det begränsas i n. af Queensland
(gränsen är längst i ö. Macpherson range, västligare
Dumaresq river samt ifrån 149° ö. lgd den 29:e
breddgraden), i v. af Syd-Australien (gränslinjen
är 141:a meridianen), i s. af Victoria (gränsen är
Murray-floden ända från. dess källor, östligare en rak
linje till Cape Howe) samt i ö. Stilla hafvet. Areal
803,840 kvkm., men endast 801,160 kvkm., om därifrån
afdrages området Yass-Canberra (2,680 kvkm.), som
statsförbundet förvärfvat sig som förbundsdistrikt,
där hufvudstaden skall anläggas. Dessutom räknas
till N. de små öarna Norfolk och Lord Howe. Det
utmärkande för N. är den stora bergskedja ("Great
dividing range"), som under olika namn: New
England range, Liverpool range, Blue mountains,
Cullarin range, Gourock range och Australian alps,
följer kusten genom hela kolonien, skiljande det
50–220 km. breda kustlandet, som är den rikaste
och tätast bebyggda delen af landet, från de stora
slätterna i v., hvilka utgöra största delen af
kolonien. Medelhöjden af denna kedja är 1,150 m.,
men enstaka toppar nå en betydligt större höjd,
såsom Kosciuszko (se d. o.). De viktigaste floderna
på östra sidan äro från n. räknadt Clarence, Mc Leay,
Hunter, Hawkesbury och Shoalhaven, som äro segelbara
endast i sin nedersta del och på korta sträckor samt
utmynna i stora laguner, som stundom äro spärrade af
sandbankar. Floderna på västra sidan, af hvilka de
största äro Darling och Murrumbidgee, gå alla till
gränsfloden Murray. Kusten är brant och bildar ett
större antal förträffliga hamnar, af hvilka Jervis
bay (vid hvilken statsförbundet förvärfvat sig
ett område af 5,9 kvkm. till hamn åt den blifvande
förbundshufvudstaden), Port Jackson, Broken bay och
Port Stephens äro de förnämsta. Klimatet liknar södra
Europas. I kustområdet är årsmedeltemperaturen 12,5°,
däremot på högslätterna i v. 18°, och värmen kan
där stiga ända till 50° i skuggan och undantagsvis
sjunka ända till -22° (den lägsta temperatur,
som iakttagits i Australien). Trots den tryckande
hettan där är klimatet icke ohälsosamt. Nederbörden
är störst vid kusten (Sydney 1,265 mm.), men aftar
mot det inre (berglandet har endast 500–900 mm.,
högslätterna 450–200 mm.). I de västra landskapen
förekomma periodiskt fruktansvärd torka eller ymniga
regn med öfversvämningar. – Om växt- och djurvärlden
se Australien, sp. 453 ff.
Befolkningen, som 1861 utgjorde 348,546 pers.,
steg 1911 till 1,648,746 och beräknades vid midten
af 1912 till 1,729,765, af hvilka tre
fjärdedelar voro födda inom staten. Mellan
folkräkningarna 1901 och 1911 hade folkmängden ökats med
291,337 pers., och af denna summa utgjorde 247,871 i
de föddes öfverskott öfver de döde. Inflyttningen,
1907–11 i medeltal 111,726 pers. per år, motväges
af stor utvandring, 1907–11 98,956 pers. årligen,
så att öfverskottet af de invandrade var endast 12,770
pers. om året. Af de invandrade utgjorde den allra
största delen brittiska undersåtar (1911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
