and economic" (1912) samt officiella publikationer, bl. a. "Yearbook of N." (årligen). J. F. N. Nya sångsällskapet. Se Musiksällskap. Nya sällskapet i Stockholm (i dagligt tal men oriktigt kalladt Adelsklubben) bildades 1874 för att åt sina medlemmar, som utgöras af män i mera mogen ålder, bereda tillfälle till gemensamt umgänge i intimare krets, än (Stora) Sällskapet erbjuder. Som reglerna för inval äro ganska stränga, blir klubbens karaktär något exklusiv. Sällskapet består af högst 200 ständiga led. (f. n., 1913, är deras antal 178, däri inberäknadt 10 här ackrediterade beskickningschefer). Ett stort antal är riksdagsmän, godsegare och andra utom Stockholm boende personer, för hvilka klubben är ett värderadt tillhåll i hufvudstaden. För ständig led. är inträdesafgiften 150 kr. och årsafgiften 150 kr. N. har egen lokal vid Västra trädgårdsgatan. En första radens avant-scen å K. teatern är permanent abonnerad af sällskapet. Nya teatern. Se Stockholms teatrar. Nya testamentet (grek. he kaine diathe'ke, lat. Novum testamentum), kallas den del af bibeln, som är författad efter Kristi död. Det innehåller en framställning af Kristi lif, död och uppståndelse samt af hans lära och hans betydelse icke blott för mänskligheten, utan för hela den skapade världen. Någon systematiskt ordnad religionslära innehåller N. T. dock lika litet som G. T. Dogmatiken inom de olika kristna kyrkosamfunden är ett försök till en systematisering af dess lära. -- N. T. lär, liksom G. T., att Gud är en enda personlighet, som af fri vilja skapat allt. Men N. T:s gudsbegrepp är andligare än G. T:s. Och till skillnad från såväl den gammaltestamentliga som den hedniska uppfattningen af Gud sammanfattar N. T. alla Guds egenskaper i ordet "Gud är kärlek" (I Joh. 4: 8, 16). I detta ord jämte ordet "Fader vår" (Matt. 6: 9), äfvensom i ordet "Gud är ande och de, som tillbedja honom, måste tillbedja i anda och sanning", kan det nytestamentliga gudsbegreppet sägas vara uttryckt. -- Uppfattningen af människan hvilar h. o. h. på G. T:s framställning. Af Gud skapades hon god, men föll i synd genom missbruk af sin fria vilja. Detta "syndafall" är förutsättningen för frälsningen genom Kristus, hvilken genomgår N. T. som den röda tråden. I N. T. framställes denna frälsning som ett fullbordadt faktum, då den däremot i G. T. i profetians mer eller mindre dunkla form förebådas som något kommande. Genom personlig tillegnelse af denna frälsning eller genom personlig förening med Frälsaren, hvilken inre afgörelse N. T. kallar "tro", blir människan "förnyad till hans beläte, som har skapat henne", d. v. s. den genom syndafallet förlorade likheten med Gud återställes. Härigenom blir hon ett "Guds barn" och en medlem af "Guds folk", hvilket begrepp i N. T. således icke är, såsom i G. T., fäst vid ett visst folk i etnografisk mening. Verkliga Abrahams barn, förklarar N. T., äro icke de, som i jordisk mening äro Abrahams afkomlingar, utan de, som "ha Abrahams tro". G. T:s partikularism blir på detta sätt förvandlad i N. T:s universalism. -- Läran om det ondas princip är i N. T. utvecklad och bestämd, hvilket ej är fallet i G. T. I N. T:s första och sista bok uppträder djäfvulen (Matt. 4) som en personlig ond makt, som den från Gud affallne öfverängeln, hvilken är Guds och människors fiende. Själfva änglaläran är i N. T. vida mer bestämd än i G. T. -- I läran om tillståndet efter döden står N. T. i klarhet och bestämdhet ojämförligt öfver G. T. Genom Kristi uppståndelse har det hemlighetsfulla dunkel, som i G. T. hvilar öfver döden och tillvaron efter döden, gett vika för den troendes fröjdefulla visshet att efter döden få "vara med Kristus" (Fil. 1: 23). Betraktas i G. T. döden som ett ondt och ett långt lif på jorden som en belöning af Gud, så betraktas däremot i N. T. döden som "en vinning" (Fil. 1: 21). Den fullkomliga saligheten inträder dock först vid "uppståndelsen", då de dödes kroppar förenas med själarna. Ang. tillståndet mellan döden och uppståndelsen (det s. k. "mellantillståndet") är däremot N. T. fåordigt och hemlighetsfullt. Men bestämdt uppdrages gränsen mellan salighet och fördömelse, t. ex. i Matt. 25, där det omtalas, att domaren vid den slutliga stora domen öfver jorden på "den yttersta dagen" skall säga "till dem, som äro på hans högra sida": "Kommen, I min faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från världens grundläggning" (v. 34), då han däremot skall säga "till dem, som äro på hans vänstra sida": "Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djäfvulen och hans änglar" (v. 41). Emellertid har man på spekulationens väg sökt visa, hurusom denna slutliga dualism icke är förenlig med N. T:s åskådning, att "allt skall sammanfattas i Kristus, både det som är i himmelen och det som är på jorden" (Ef. 1: 10), och att slutligen "Gud skall blifva allt i alla" (1 Kor. 15: 28), hvarför således fördömelsen skulle vara blott ett genomgångsstadium och icke "evig" i detta ords stränga betydelse. Denna åsikt kan som ett ganska starkt filologiskt stöd åberopa, att det grekiska ord i N. T. (ajånios), som brukar öfversättas med "evig", efter sin härledning ej har denna betydelse i vanlig svensk mening. Ordet kommer af ajå'n (eo'n), som betyder "tidsålder", och så är öfversatt på flera ställen i de nya öfv. af N. T. (1907 och 1912), t. ex. Matt. 12: 32; 13: 39, 40: 49 o. s. v., hvarför den ordagranna öfv. af ajånios vore "tidsåldrig", d. v. s. "sträckande sig genom en tidsålder eller flera tidsåldrar" (eoner). När ordet står om Gud, hans rike och lifvet där, om saligheten, då är nog "evig" den riktiga öfv., ty dessa verkligheter tänker sig N. T. fortvara i alla kommande tidsåldrar. Men i andra fall är det svårt att veta, när och om ordet har den betydelsen, t. ex. om i Matt. 25:41 den rätta öfv. är "den eviga elden" eller "den tidsåldriga l. eoniska elden", d. v. s. den, som brinner i tidsåldrar (eoner) och sedan slocknar. Likaså kan Matt. 25: 46, i stället för den häfdvunna lydelsen: "Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdige till evigt lif", fullt språkriktigt ha denna lydelse: "Och dessa skola då gå bort till eonisk tuktan (= till tuktan under tidsåldrar), men de rättfärdige till eoniskt lif", det senare då helt visst detsamma som evigt. Sant är, att N. T:s framställning slutar med ofvannämnda dualism; men å andra sidan utsträcker N. T. frälsningens återställande betydelse icke blott till hela människovärlden, utan äfven till hela skapelsen, i hvilken