Fig. 1. Utsikt af nyzeeländska alperna.

Fig. 2. Område med heta källor vid floden Waikato.

Fig. 3. De år 1886 förstörda Kiselsinterterrasserna (och öfverst den kokande sprudeln) vid sjön Rotomahana. Nordön ett af jordens märkligaste vulkancentra. Flera af vulkanerna nå ansenliga höjder, såsom de slocknade M:t Egmont (l. Taranaki 2,520 m.) i s. v. och Ruapehu (2,803 m.), det senare med glaciärer, och den ännu verksamma Tongariro (1,974 m.). Särskildt namnkunniga äro de vulkaniska företeelserna i området n. om detta berg, som efter den stora kratersjön Taupo (626 kvkm.) kallas Taupozonen, ett stort instörtningsbäcken. Där finnas kokande källor, fumaroler, solfatarer, slamvulkaner. De heta källorna förekomma talrikast dels i Waikatos floddal (fig. 2), dels i det s. k. Lake district s. om Plenty bay med sjöarna Rotorua (80 kvkm.), Rotoiti, Rotoehu, Rotokakahi och Tarawera. Områdets vackraste naturfenomen, kiselsinterterrasserna vid den varma sjön Rotomahana (fig. 3), förstördes genom en eruption af vulkanen Tarawera 10 juni 1886. -- Ett annat vulkanområde ligger omkring Auckland med 61 eruptionspunkter, ehuru numera inga verksamma. Äfven kring Bay of island finnes en mängd slocknade vulkaner. -- De betydligaste floderna äro på Nordön Waikato (från Tauposjön), Thames och Wanganui, på Sydön Molyneux l. Clutha och Waitaki. Klimatet är ett tempereradt hafsklimat med hög luftfuktighet och riklig nederbörd under hela året. På Sydön äro västliga, oftast våldsamma vindar förhärskande. N. ligger mellan årsisotermerna för 10° och 15°; endast på den nordligaste halfön af Nordön förekommer högre årsmedeltemperatur (ända till 17°). Auckland har ett årsmedium af 14,9°, med 19,3° i den varmaste månåden (jan.) och 10,8° i den svalaste (juli) och en årsnederbörd af 1,060 mm.; Wellington 12,6° i årsmedeltemperatur, 16,6° i jan., 8,3° i juli och 1,270 mm. i årlig nederbörd, Dunedin 10° i årsmedium, 14° i febr. (varmaste månaden) och 7,5° i aug. (svalaste månaden) och 850 mm. i nederbörd. Nederbörden är mycket större på den västra kusten än på den östra och större på Sydöns västra kust än på Nordöns. Hela den förra öns västkust har i medeltal 2,540 mm., men som de höga bergen hindra vattenångorna att komma österut, har denna ös östra kust ringa nederbörd (minst i Christchurch, 344 mm.). -- Växtvärlden är öfvervägande endemisk och utmärkt för skiftande former och skönhet. Skogen beräknas omfatta omkr. 69,000 kvkm., men upptog vid de förste kolonisternas ditkomst minst halfva ögruppen. På Nordön är den grön hela året; talrikast äro konifererna, bland hvilka märkas de intill 50 m. höga kauri-tallarna (se Agathis), bokar, drakträd (Cordyline), Drimys, Weinmannia (fam. Cunoniaceæ], Knightia (fam. Proteaceæ) m. fl. Vidare spela ormbunkar, i form af örter, epifyter och träd (Cyathea, Dicksonia), stor roll; de betäcka,