höjande. Det dröjde dock länge, innan någorlunda ordnade förhållanden inträdde. Men därefter började en stark inflyttning af hvita. Hela invånarantalet (utom maori) var 1911 på Nordön 563,729, på Sydön 444,152, på Stewartön 325, således inalles för det egentliga N. 1,008,206 pers. eller, om man inräknar maori, 2,630 kineser och 262 pers. på Kermadec och Chathamöarna, 1,060,942 pers. Stadsbefolkningen är något större än landtbefolkningen. 1911 hade 9 städer mer än 10,000 inv., 4 mer än 60,000 (Auckland, Wellington, Christchurch och Dunedin). 69,7 proc. af befolkningen (utom maori) voro födda på N., 22,7 proc. i Storbritannien. De 1911 föddes antal utgjorde 25,97 på 1,000 inv., de dödes 9,39 på 1,000 inv. (Dödligheten är mindre än i något annat land med statistik därom). Inflyttningen steg 1907-11 till i medeltal 39,377 pers. per år, men utflyttningen var ej mycket mindre (32,913 personer i medeltal årligen), hvadan folkökningen till hufvudsaklig del beror på nativitetsöfverskottet. Den årliga ökningen har därför aftagit under senare år och var 1906-11 blott 1,3 proc. mot 6 proc. 1876-81. 1881 hade ögruppen 489,933 inv. (utom maori). -- Någon statskyrka finnes ej. De största religionssamfunden äro den engelska högkyrkan (med 6 biskopar), som omfattar 41 proc. af befolkningen, presbyterianerna (23,3 proc.), metodisterna (9,4 proc.) och katolikerna (nära 14 proc.), som ha en ärkebiskop i Wellington och 3 biskopar. Dessutom funnos 2,128 judar, 1,501 hedningar och 35,905, som icke uppgett sin religion. Folkundervisningen lyder under ett af statsdepartementen; den är obligatorisk och kostnadsfri för barn mellan 7 och 14 år samt religionslös. De offentliga folkskolorna voro 1911 2,166, de sekundära skolorna 32; dessutom funnos 59 district high schools, ett stort antal privata skolor, skolor för maori, missionsskolor m. m. N:s universitet är blott en examensanstalt. Det omfattar 4 colleges, nämligen Otago university i Dunedin, Canterbury college i Christchurch, Auckland university college och Victoria college i Wellington. För undervisning i jordbruk finnes Canterbury agricultural college. Af andra läroanstalter märkas 7 bergsskolor, 4 normalskolor, 5 konstskolor, 12 yrkesskolor, ett döfstum- och ett blindinstitut samt en skola för andligen efterblifna gossar. -- Statens hela utgiftssumma för undervisningsväsendet var 1911-12 öfver 1,29 mill. pd st., hvaraf 35,881 pd för maorifolkskolorna. Näringar. Två tredjedelar af landets yta lämpa sig för jordbruk; hela den areal, som användes därför, är 6,5 mill. har (däraf 5,8 mill. besådda med gräs). De viktigaste sädesslagen äro hvete (skörd 1911 3 mill. hl.), hafre (skörd 1911 3,6 mill. hl.) och korn (skörd 1911 0,3 mill. hl.). Boskapsskötseln är dock den viktigaste grenen af jordbruket. 1911 funnos 404,000 hästar, öfver 2 mill. nötkreatur, 24,3 mill. får och 350,000 svin. Ullproduktionen 1911 steg till 79,6 mill. kg., hvaraf 76,8 mill. kg. exporterades. -- Bergsbruket är en mycket viktig näring; i första rummet kommer guld, som upptäcktes 1857 och fås hufvudsakligen i trakten af Haurakiviken på Nordön, på nordvästra kusten af Sydön samt i dess sydligaste del (prov. Otago). Intill slutet af 1911 hade exporterats guld för 79,26 mill. pd. 1912 producerades för 1,34 mill. pd. Betydligt mindre är silfverproduktionen, som liksom guldproduktionen är stadd i nedgående (1912 84,740 pd). Andra malmer brytas endast till obetydligt värde; däremot är stenkols- och brunkolsbrytningen af stor och växande betydelse. 1911 vunnos öfver 2 mill. ton. Större delen af kolen förbrukas inom landet, där med stöd af de höga importtullarna stor industri har utvecklat sig sedan början af 1880-talet, så att N. på vissa områden nu är alldeles oberoende af utlandet. De viktigaste industrierna äro köttfrysnings- och preservfabriker, garfverier, sågverk och kvarnar, klädes- och skofabriker, mejerier och järnverk. Brännvinsdestillation är förbjuden. 1910 funnos inalles 3,519 fabriker med 46,000 arbetare och ett produktionsvärde af 29,5 mill. pd. -- Handeln är liflig och i tillväxt. 1910-11 steg hela importen till 19,55 mill. pd och exporten till 19 mill. pd. De förnämsta införselvarorna äro textilvaror, järn, stål och maskiner, hvilka artiklar utgöra nära 42 proc. af importen, vidare socker, te, spritvaror, tobak m. m. Af exportvarorna är ullen viktigast (1910-11 6,5 mill. pd), därnäst fruset och preserveradt kött (3,65 mill. pd), smör och ost, samt hudar, läder, talg och lefvande kreatur (4,5 mill. pd), guld (1,8 mill. pd). -- Sjöfart. 1911 egde N. 244 segelfartyg om 35,651 ton och 361 ångare om 114,973 ton. S. å. ankommo till landets hamnar 621 fartyg om l,5 mill. ton; af dessa voro 169 engelska, 409 tillhörde de engelska kolonierna, cch endast 43 (om 46,800 ton) voro af främmande nationalitet. De viktigaste sjöstäderna äro Auckland, Wellington, Lyttelton och Dunedin samt Bluff harbour (på södra kusten af Sydön). -- Järnvägarna hade i mars 1912 en längd af 4,549 km., hvaraf 47 km. enskilda banor. 1912 funnos 7,258 postanstalter. -- Telegraflinjerna hade en längd af 19,000 km.; telefonen, liksom telegrafen statsegendom, har fått mycket stor användning. Två telegrafkablar förena N. (Sydön) med Sydney; en med den s. k. allbrittiska kabeln öfver ön Norfolk (se d. o.). -- N:s hufvudstad är Wellington. Historia och författning. N. upptäcktes af Abel Tasman (1642), som kallade det Staatenland, sedermera af holländarna ändradt till N.; men Tasman steg icke i land på ön. Närmare kännedom om landet erhöll man genom Cook, som besökte det flera gånger (1769-70, 1773-74 och 1777) och kartlade kusterna så väl, att endast smärre detaljer sedan behöft ändras. Egentlig kolonisation började först 1814, då Sam. Marsden inrättade sin första missionsstation. Under loppet af de följande 30 åren omvändes större delen af befolkningen, hvarigenom väg banades för kolonisterna. Ett blodigt krig med infödingarna fördes 1820-28. 1839 grundlade en privatförening, New Zealand association, sitt första nybygge, Wellington vid Port Nicholson i Cooksundet. 1840 slöts i Waitangi af den till vice guvernör öfver ögruppen utnämnde engelske kaptenen Hobson ett fördrag med 512 maorihöfdingar, i hvilket de erkände Englands öfverhöghet och N. förklarades för en brittisk koloni. Detta fördrag undertecknades sedan af många höfdingar i andra delar af öarna. Maoriernas egendomsrätt erkändes däri till fullo af kronan, och