hof till det svenska klostrets namn Nova vallis (Nydal). Af själfva grundläggandet känner man nu ej med visshet mera, än att konung Sverker I till klostrets underhåll anslog några skogar. Fisket i Skenån vid Södra Bolmen förvärfvade klostret sig tidigt, och denna besittning stadfästes af konungarna af Sverkerska och Erikska ätterna. Sveriges primas, ärkebiskop Absalon i Lund, utfärdade mot slutet af 1100-talet en varning, att klostrets grannar icke skulle göra ingrepp i klostrets tillhörigheter eller begå våldsamheter mot munkarna; och konung Erik Eriksson (1222--50) fällde dom, hvarigenom åt klostret, utan afseende på motpartens, invånarnas i Östbo, falska edgång, tillförsäkrades besittning af några omtvistade skogar. Det drog ut på tiden med klostrets uppblomstring. Mer än ett århundrade hade förflutit efter dess grundläggning, då biskop Henrik i Linköping (1258) uppmanade invånarna på Gottland och Öland att med gåfvor söka påskynda klostrets fullbordande och rädda det ur hotande förfall. Han utlofvade därför åt dem aflat. Kort förut hade äfven biskop Vilhelm af Sabina utfärdat aflatsbref till klostrets förmån, ett exempel, som följdes af legaten kardinal Guido, som tillika (1266) befallde biskopen i Linköping att återkalla alla gods och gårdar, som blifvit klostret fråntagna. Klostret fick en betydlig del af biskopstionden i förläning, och biskoparna i Linköping erhöllo enligt gammal sed delaktighet i de goda verk och gärningar, som i klostret öfvades. Ottenby och Möckleby socknar på Öland blefvo af biskop Henrik anslagna (1279) till klostret. Hertig Bengt befriade 1289, såsom biskop, klostrets gods från biskopens ensaksböter, och hans efterträdare Lars utfärdade en förordning ang. den tionde, som Östra och Östbo härad skulle aflämna till klostret. Abboten Germund afstod dock snart en del däraf mot befrielse från skyldigheten att underhålla biskopen och hans talrika följe, då de under hela adventstiden plägade vistas i klostret för att där förrätta sin andakt. Påfvarna Bonifatius IX (1390) och Julius II (1503) utfärdade särskilda skyddsbref för N. med stadfästande af forna privilegier. 1318 gjorde hertigarna Erik och Valdemar i sitt fängelse testamentariska dispositioner äfven till förmån för detta kloster, och 1384 förunnade konung Albrekt Nydaiamunkarna frälsefrihet å vissa donerade gods. Vid pass ett halft tusen donationsbref och andra handlingar vittna ännu om de stora rikedomar N. under tidernas lopp lyckades förvärfva sig. Inom klostret förvarades äfven en mängd klenoder, som konung Kristian II lät bortföra till Danmark. Då han en gång besökte N., lät han gripa abboten och munkarna, under det att de förrättade sin andakt, samt binda deras händer och nedkasta dem i sjön nedanför klostret. Abboten förmådde lösgöra sig, men blef af konungens folk nedstött med spjut. Biskop Hans Brask (1526) lät anställa inventering af klostrets dyrbarheter, men konung Gustaf vredgades däröfver och lät honom förstå, att han icke hade att befatta sig med klostret, oaktadt han åberopade sig därpå, att det varit hans företrädare på biskopsstolen, som grundlagt detsamma. Året därefter lät konungen själf upprätta inventarium öfver alla klostrets tillhörigheter och förordnade Peter Skrifvare till förvaltare därstädes. 1529 förlänades N. till fogden Gottfrid Sure. Denne blef s. å. ihjälslagen af bönder från Västra härad. Förläningen öfvertogs då af befallningsmannen på Stockholms slott, Gudmund Persson, som skulle till kronan erlägga 30 ungerska gyllen. -- Bland bibehållna minnesmärken från Nydala kloster må nämnas särskildt en i Statens historiska museum förvarad större kyrkklocka (från 1300-talet). 2. Gods i Nydala socken, Jönköpings län, vid sjön Ruskens norra ända, med hufvudbyggnaden belägen helt nära kyrkan och klosterruinerna. 2 mtl, tax.-v. 100,000 kr. (1912). Egovidd omkr. 1,100 har, hvaraf 428 har åker och äng och 647 har skog, hvaraf omkr. 50 har väl vårdad bokskog, sannolikt ett minne från klostertiden. Godset omfattar endast en del af det gamla klostergodset, hvilket af Gustaf Vasa indrogs till kronan och 1646 donerades till Jönköpingsborgmästaren Peder Gudmundsson, adlad Strömberg. Dennes måg generallöjtnanten Isr. Ridderhjelm, uppförde den sätesbyggnad, som ses i Dahlberghs Sueciæverk (se fig.).

Nydala klosters ruin i slutet af 1600-talet; t. v. den Ridderhjelmska sätesgården. (Efter Sueciæ-verket.)