Nyfors municipalsamhäile-Nygrekiska litteraturen 202 kommit, resp. 1898, 1901, 1905, 1908, och en femte är under tryckning P. A. G. Nyfors municipaisamhälle. So Eskilstuna, sp. 894. Nygaard [-går]. 1. Marius N., norsk språkman, pedagog, f. 13 sept. 1838 i Bergen, d. 8 febr. 1912 i Kristiania, rektor i Fredrikshald 1877 -94 och i Drammen 1894-1910, utöfvade som led. (sedan 1890) och ordf. (sedan 1905) i undervisningsrådet inflytande på skolväsendets utveckling; särskildt lagen om högre allmänna läroverken af 1896 genomdref s af N. Det var ock han, som i första hand gaf norska riksspråkets ortografi dess nuvarande (1913) form. Nordisk språkforskning riktade han med de betydande verken Edda-sprogets syntax, I-II (1865-67) och Norrön syntax (1906) samt (i "Sproglig-historiske studier, til-egnede prof. C. K. Unger") en grundlig undersökning af Den Icerde stil i den norröne prosa (1896). N. författade äfven de mycket använda läroböckerna Oldnorsk grammatik til skolebrug (1871; 4:e uppl. 1894) och Oldnorsk Icesebog for begyndere (1872; 7:e uppl. 1906) och utgaf "Udvalg af den norröne literatur" (1-3, 1875; 4:e uppl. 1902). 2. William Martin N., den föregåendes son, norsk förläggare, f. 6 febr. 1865 i Kristiansand, öfvertog 1888 tills, med Th. Lambrechts bokhandelsfirman H. Aschehoug & Co. (grundlagd 1872) i Kristiania, och blef 1900 ensam egare af dess förlag. Han har upparbetat affären till ett af de skandinaviska ländernas största förlag. På N:s initiativ stiftades 19 mars 1895 norska förläggar-föreningen, hvars ordf. och ledare han senare varit. l o. 2. K. V. H. Nygaards medel mot sexual svsekkelse [ny-gårsj. Se Hemliga medel. Ny garn, socken. Se östergarn. Nygreker, ett det nygrekiska språket talande folk, som är bosatt hufvudsakligen i fastlandsdelen af Grekland, i Grekiska arkipelagen, på Kreta och Cypern samt på kusterna af Mindre Asien och Syrien och äfven förekommer i flera sjöstäder vid Medelhafvet och Svarta hafvet. Ehuru det ej kan förnekas, att en betydande blandning egt rum af grekiskt samt främmande, i synnerhet slaviskt och albanesiskt, blod, äro de dock i etnologiskt hänseende grekernas verkliga ättlingar, hvilket i synnerhet det af dem talade språket (se N y-grekiska språket) bevisar. Renast ha ögre-kerna samt befolkningen i enskilda bergstrakter, såsom i Maina, Olympos, Parnassos, Agrafa och Voltos, bevarat det helleniska blodet; mera blandade äro grekerna i Mindre Asien. I allmänhet älska grekerna ett mera rörligt lif och egna sig därför mindre åt jordbruk och industri än åt sjöfart och handel. Nästan alla nygreker bekänna sig till den orientalisk-ortodoxa kyrkan, hvilken därför kallas äfven grekisk-katolska kyrkan (se d. o.). (K. F. J.) Nygrekiska litteraturen. Under tiden från Ju-stinianus till det grekiska kejsardömets fall, 527- 1453, d. v. s. den medelgrekiska litteraturperioden (se Grekiska litteraturen, femte perioden), var den litterära produktionen i egentlig mening nästan i utdöende. Förutom den i utdrag ur äldre författares arbeten, lexikografi, excerpt- och skoliesamlingar, kommentarer och antologier be- stående litteratur, som skulle bära en mera vetenskaplig prägel, uppstodo de bysantinske hofpoeter-nas och historikernas elaborat, skrifna på det till ett hof- och kanslispråk mumifierade idiom, som i hufvudsak var en fortsättning af den redan i 3:e årh. f. Kr. bildade koine (allmängrekiskan). Dessa alster ega blott ringa värde i litterärt hänseende, men väl betydelse för historikern och språkforskaren. Dessutom framträdde visserligen en mängd prosaskrifter och rimmerier af mera folklig art med, hvad språket angår, en underlig blandning af s. k. bysantinsk koine och folkspråk. Dessa sällsamma litteraturprodukter äro dock ännu åtminstone alltför litet undersökta, för att man ur dem skulle kunnat hämta några viktigare drag för bestämmandet af denna tids litterära fysionomi. Att den medeltida romantiken, som aflöst den helleniska odlingen, började framträda, ses t. ex. af de s. k. tiggardiktarna Theodoros Prodro-mos och Manuel Filés från början af 1100-. 1200-talen. Genom och efter korstågen fick den västerländska riddarromantiken alltmer insteg i folkmedvetandet. Efter Konstantinopels eröfring af turkarna (1453) och den därpå följande dystra tiden blef den litterära verksamheten hos grekerna af än mindre betydenhet och värde. Förarbeten öfver den viktigaste medelgrekiska litteraturen genom samlingar af grekerna Lampros och Sathas, fransmannen Legrand och tysken W. Wagner, finnas i korthet förtecknade af K. Krumbacher i "Zeitschrift fur vergleichende sprachforschung von E. Kuhn und J. Schmidt", bd XXVII, och af G. Meyer i ''Griechische grammatik" (1896). Utförlig behandling af denna litteratur lämnas af K. Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen litteratur von Justinian bis zum ende des Oströmischen rei-ches" (527-1453; 2:a uppl. i "Handbuch der klas-sischen altertumswissenschaft", bd IX, l, 1897), kortare öfversikt och allmän karakteristik af K. Dieterich i nedan nämnda arbete. Man indelar lämpligast den nygrekiska litteraturen i två hufvudperioder, af hvilka den jörsta perioden kan anses omfatta tiden från slutet af 1400-talet till omkr. 1750. Under detta tide-hvarf kunde, till följd ej blott af det turkiska, utan äfven, på Joniska öarna och Kreta, af det vene-zianska väldets tryckande tyranni, ej något rikare vare sig litterärt eller vetenskapligt lif i själfva Grekland uppkomma eller ega bestånd. Litterär odling och till denna knutna intressen egde under denna tid sitt snart sagdt enda stöd i de till Italien utvandrade grekerna, främst K. och A. J. Laskaris, Bessarion, Gazesm. fl., hvilka lefde och verkade i början af 1500-talet. Deras verksamhet gick f. ö. förnämligast ut på studiet af den forngrekiska litteraturen. Mellan denna italiensk-hellenska bildning och det öfriga Grekland funnos dock vissa föreningspunkter på Korfu, Kreta och i Konstantinopel. Särskildt i Konstantinopel under skydd af den grekisk-katolske patriarken och den honom omgifvande grekiska adeln, de s. k. fanarioterna (se d. o.), egde den litterära bildmin-gen en viss fristad. I Fånar stiftades nämligen ett nationalgymnasium, som blef utgångspunkten för andra bildningsanstalter utöfver hela Grekland, ehuru sedan i Konstantinopel bland de andlige själfva likgiltighet och okunnighet snart blefvo rå-