203 Nygrekiska litteraturen 204 dande. Do till de antydda institutionerna knutna namnen äro mest bekanta för teologisk och undervisningslitteratur, såsom Elias Miniates, som i sina på folkspråk hållna predikningar lämnade prof på en mer än vanligt kraftfull vältalighet, samt den från Konstantinopel i början på 1600-talet fördrifne patriarken K y r i 11 o s Lukares. Främst står väl den turkiske läkaren och diplomaten AlexandrosMaurokordatos (1636 -1709; se Maur o kordatos 1), som tillhörde den kanske förnämsta fanariotsläkten. Denne skref äfven historia, filosofi och skönlitteratur, och genom hans bemödande uppstodo offentliga skolor i Janina och på Patmos. Höjdpunkten af grekisk bildning, utom Konstantinopel och Italien, på 1600-talet betecknar Leon Allatios (från Chios, f. 1586), som inlagt stor förtjänst om de gamle författarnas textgestaltning. - Den speciellt ny-grekiska diktningens tidigaste alster bestå hufvudsakligen i öfversättningar och bearbetningar af frankiska riddarepos, hvarjehanda romaner, efter-bildningar af frankiska legender, fabler och didaktiska berättelser, ombildningar af franska behandlingar af grekiska myter och historiska berättelser o. s. v., hufvudsakligen således under västerländskt inflytande, förmedladt genom korstågen samt Venezias och f ränkernas välde öfver Joniska öarna och Kreta äfvensom öfver Morea. Den västerländska romantik, som utmärkte dessa alster, finner man också i full blomning på Kreta hos venezianen Vincenso Cornaro (grek. Viken ti os Kornaros från 2:a hälften af 1500-talet) i hans stora epos "Erotokritos" (se d. o.). Från Kreta härstammade också Georgios Chor-tatzes (Chortakes; på 1600-talet), som skref det tragiska, mest af gräsliga händelser uppfyllda dramat "Erofile" (se d. o.). Jakobos Triboles (från Korfu, i midten af 1500-talet) bildar öfver-gången från den romantiska till den historiska poesien. Denna representeras förutom af några anonyma, mest till Konstantinopels eröfring hörande dikter förnämligast genom några från Joniska öarna härstammande författare, i synnerhet J o a n-nes Tzanes Koronaios. Samma diktslag öfvades afAthanasios Skleros (från Kreta), som i förra hälften af 1600-talet skildrade striderna mellan venezianerna och turkarna (1645- 69). Den bukoliska diktarten representeras genom "Boskopula" af Nikolaos Demetrios (från omkr. 1620). Förutom elegier och epigram på hel-leniskt språk från den italiensk-helleniska skolan återstår att omtala dikten "Hellas", i hvilken den ofvannämnde L. Allatios framträder som en frihetssångare af ej obetydlig poetisk begåfning. I poetiskt hänseende högre än de nu anförda alstren stå folkdikterna (se nedan). Andra periodens början kan sättas till den tidpunkt, då Grekland trädde i närmare förbindelse med Ryssland och då till furstar (hospodarer) i Moldau och Valakiet insattes greker, tillhörande fanarioterna (omkr. 1750). De i trots af eller snarare till följd af det turkiska väldets tryckande ok småningom väckta önskningarna om befrielse började vid den snart inträdande försvagningen af Portens maktställning vinna i styrka. När sedan Nikolaos Maurokordatos (se d. o.), son till den ofvan omtalade Alexandros, insattes till furste öfver Moldau och Valakiet, blefvo Jassy och Bukarest liksom af ålder Odessa medelpunkter för den ny grekiska kulturen. Redan under föregående period hade, särskildt till följd af den grekiskkatolska kyrkostyrelsen, flera greker verkat i Ryssland, hvarest grekiska undervisningsanstalter upp-kommo. Ifrån alla de nu anförda hufvudorterna för grekisk bildning utgick impulsen till en lifli-gare bildningsverksamhet i det öfriga Grekland. Och särskildt under inflytandet af en storartad privat frikostighet uppstodo skolor och bildningsanstalter, t. ex. på Athos, i Smyrna, på Chios samt i Mindre Asien, äfvensom på Joniska öarna, särskildt Korfu, m. fl. orter. I dessa anstalter undervisade flera af detta tidehvarfs yppersta män: E u ge-nios Bulgares (1716-1806), hvilken verkade som lärare och mångsidig författare, Nikeforos Theotokes (1736-1800), förnämligast på Korfu, Nikolaos Maurommates, K o n-stantinos Michael Kumas samt framför alla nydaningstidens förnämsta storheter: Kon-stantinos Oikonomos (1780-1857) och Adamantios Koraes (1748-1833; se denne). Koraes' verksamhet betecknas af en nästan fabulös mängd skrifter af politiskt, litterärt, filologiskt och patriotiskt innehåll. Hans storverk var skapandet af ett ny grekiskt litteraturspråk. Bland andra den andliga odlingens förkämpar och främ-jare, hvilkas hufvudsakliga verksamhet faller efter frihetskriget, må nämnas Neofytos Bambas, Panagiotes Kodrikas, Theokletos Farmakides, Andreas Mustoxydes och Neofytos Dukas. Hufvudmomentet i denna af nämnda personer företrädda bildning var sträfvande efter vetenskaplig och politisk frihet för det grekiska folket. Därigenom, äfvensom genom den ryska politikens förespeglingar om hjälp, genom det växande modet och den ökade styrkan hos de i bergen befintliga "klefturgierna" (röfvarskaror; om dem se Armatoler) alstrades den alla behärskande stämningen och förhoppningen om frihet, som togo sig uttryck i det grekiska frihetskriget. - Denna period indelas lämpligen i 2 underafdelningar. Under den jon a af dessa (från 1750 till ungefär 1820) besjälades den vetenskapliga verksamheten, hvars målsmän de nyss uppräknade namnen äro, likaväl som diktningen af det enda syftet att möjliggöra och förbereda frigörelsen, som sålunda utgör huf-vudtemat för denna tidrymds litteratur. R h e g a s (d. 1798) stiftade, eldad af den franska revolutionen, en hemlig förening i angifna syfte och är särskildt bekant för den s. k. grekiska marsel j äsen. Joannes Bilaras (1773-1823) skref på epirotisk dialekt vackra lyriska dikter. Till samma tid höra Georgios Sakellarios, hvilken verkade som lärare i Bukarest och skref sånger af ädelt och värdigt patriotiskt innehåll, samt Sofronios (från Athos), som skref ett bekant "Ode till Grekland", äfvensom frihetshjälten, fången från Munkåcz, Alexandros Ypsilan-tes (1783-1828), som diktade den berömda, i folkviston hållna "Den förjagade fågelns klago-visa''. Stefanos Kanelos står som ett värdigt motstycke till Rhegas genom sina ädla, allvarligt patriotiska sånger. I motsats till de nu nämnde, hvilkas hufvudsakliga diktning gick upp i frihetsidén, diktade Athanasios G h ris to-