205 Nygrekiska litteraturen 206 p u los (1770-1847; se denne), "den ny grekiske Anakreon", lätta och behagliga, ofta själfsvåldiga vin- och kärleksvisor, utmärkta för versens konstnärliga byggnad och friskhet i bilder. Under den andra af denna periods af delningar (ungefär jr ån 1820 till närvarande tid) skrefvo och diktade äfven några af de förut nämnde. Verksamma under själfva frihetsstriden, antingen eldande med sina dikter eller själfva personligen deltagande i striderna eller f. ö. genom politiskt eller litterärt skriftställen eller propaganda framstående, äro flera af de till 1820-, 1830- och 1840-talen hörande personligheter, som i det följande skola anföras. Dock var det i litterärt och vetenskapligt hänseende först efter krigets slut, som någon lugnare, allsidigare utveckling kunde främjas. Inom skönlitteraturen blef naturligtvis frihetskriget med sina växlande öden och hjältebragder ett ofta som stoff användt ämne. Dock gjorde sig äfven den nyromantiska riktningen gällande, ehuru något senare i Grekland än i andra länder. - I det hela taget är lyriken den diktart, hvari de nygrekiske diktarna hittills kunna anses ha lyckats bäst. Till denna första tids frihetsdiktare hör i främsta rummet Spyridon Trikupes (f. i slutet af 1700-talet), som författade en redan under föregående skede fallande dikt, "Folket", på folkspråk och af fosterländskt romantiskt innehåll. Sina största förtjänster inlade han dock som historisk författare och inflytelserik statsman. A n-dreas Kalbos (från Zante) skref på ett antikiserande språk af patriotisk hänförelse eldade dikter. Hans landsman Dionysios Solomos (1798-1857) gaf strax efter krigets utbrott sin hänförelse luft i den berömda dikten "Till friheten". Han är nya Greklands kanske förnämste diktare, i alla händelser på folkspråket, som han gentemot den lärda diktningen och efter ihärdigt motstånd bragte till dess rätt. Vidare torde förtjäna omnämnas I. Rizos och I. K. Rangabes (Ran-gabé). Af lyriker i mera egentlig mening under detta skede äro förnämligast att anföra A t h a-nasios Manuses, som skrifvit intagande dikter i den elegiska folkvisans ton samt idyller o. s. v., och Elias Tantalides, af samma poetiska skaplynne, Georgios Drosines (se d. o.), Kostes Pålarnas (se denne), båda födda 1859, m. fl. Drosines såväl som Pålarnas införde naturkänslan som bestående del i sin lyrik. Lyriska dikter finnas också af de inom andra skaldearter företrädesvis bekante Georgios Tertsetes och Maurogian-a e s. En framstående lyrisk författarinna eger Grekland i Eufrosyne, maka till den ej heller obekante diktaren Chr. Samartsides. Hufvudsakligen elegisk grundstämning råder i A c h i 1-leus Paraschos' och S. N. Basiliades' dikter. JoannesKarasutsas (se denne) utmärker sig i sina genom ett mildt svårmod egendomligt färgade etisk-patriotiska dikter för skär poetisk känsla. Den idylliska diktarten - som redan förut framträdt i fanarioten K. Man os' herdedikt "Kleanthes och Aurokome" - är företrädd af D. S. B y z a n t i o s. Den i Paris bosatte köpmannen Demetrios Bikelas (se denne) liar förutom t. ex. berättelsen "Lukis Läras" skrifvit lyriska och elegiska stycken af värde. Det sati- riska diktslaget, till hvars idkande såväl det inre som det yttre politiska tillståndet under första tiden af Greklands själfständighet gaf rik anledning, med de partihvälfningar och författningstvister, som förekommo, idkades af T h. Orfanides (lärd botanist). Äfven den lärde arkeologen St. Kumanudes är bekant för sitt humoristisk-satiriska epos "Stratis kalopichiros". I alla de nämnda lyrikens arter äfvensom i epik och dramatik verkade de båda bröderna Alexandros och P a-nagiotes Sutsos (födda 1803, döda den förre 1863, den senare 1868), som voro af gjorda motståndare mot konung Ottos regering och grefve Ka-podistrias' politik samt mot bajrarnas växande inflytande. I öfrigt äro de representanter för den lärda bysantinska riktningen i motsättning till den folkliga af Solomos representerade. - På epikens område äro endast få alster af något större värde att framhålla. A. Sutsos skref sitt bekanta romantiska epos "Den kringirrande" och den politiska romanen "Den landsflyktige". P. Sutsos är författare till en mystisk-historisk roman "Leandros". Al. Byzantios beskref i klara och melodiska verser en bild ur folklifvet i det gamla Aten ("So-krates och Aristofanes"). Med detta verk till förebild diktade Ang. B l a c h o s sitt epos "Fidias och Perikles". Från frihetskrigets bragder hämtade den rikt begåfvade Zalokostas stoff för sina eldiga och storslagna episka berättelser. Mindre lyckades den förut omtalade satirikern Orfanides i sina efter A. Sutsos' mönster författade episka stycken. A. R. Rangabes (1810-92), representant för den akademiskt lärda poesien och den bysantinska aristokratien i politiskt hänseende, var, utom som lyriker, dramatiker, vetenskapsman och patriotisk statsman, berömd äfven som epiker af nyromantisk anstrykning. En framstående plats som berättare intar ock D. N. Bernardakes, som äfven skrifvit kvicka humoristiska versifierade berättelser. A. Balaorites (1824-79) skref på akarnanisk kleft-munart "Thanasis Vajas" samt den dramatiserade epopén "Frosini", där han i glödande hat mot turkarna berättar om denna olyckliga kvinnas (Eufrosynes) öde. Andra, såsom G. Tertsetes - äfven lyriker - samt G e r a-simos Markoras och T h. Afentules, båda diktare på hvar sina folkmunarter, gälla som berättande skalder af värde. - Den dramatiska litteraturen kan först efter befrielsen sägas ha nått någon nämnvärd utveckling. Visserligen funnos redan tidigt, speciellt i Moldau och Valakiet och på Joniska öarna under inverkan från italienarna och fransmännen, senare äfven från Shakspere, spår till dramatisk diktning; visserligen finnas också från 1600- och 1700-talen några alle-gorisk-dramatiska alster af mera folklig karaktär, liksom också i folkpoesien ofta den dramatiska (dialogiska) formen är härskande, men något egentligt drama i modern mening uppstod ej förrän med tragedien "Aspasia" afJakobakesRizosNe-rulos (1778-1850), som förnämligast gjorde sig känd som författare af sorgespel och komedier. Något senare är bl. a. Joannes Zampelios, som hufvudsakligen med Alfieri till förebild skref en stor mängd dramer, hvilka ställa honom jämförelsevis högt som dramaturg. Hans ämnen äro förnämligast hämtade ur Greklands såväl äldre som