207 Nygrekiska språket 208 nyare historia. Bröderna Sutsos voro äfven på detta område framstående, ehuru ej särdeles lyckade i det tekniska. Bland de ny grekiske dramaturgerna må jämväl nämnas S. K. K a r y d e s, Alexandros Zolros (patriotiskt politiska dramer) och A. K. Rangabes, som skref såväl lust-söm sorgespel, till en del på grekisk trimeter (en nybildning). På det vetenskapliga området framträder under förra delen af denna afdelning i synnerhet Koraes som den universellaste, men i synnerhet på det grekiska språkets utbildning arbetande vetenskapsmannen. Hufvudsakligen detta skede tillhör K. Oikonomos, som arbetat på flera vetenskapliga områden (historia, litteraturhistoria, språkvetenskap, teologi). I samma riktning som Koraes, men delvis kritiserande honom, gick Nerulos, som f. ö. idkat vetenskapliga sysselsättningar i andra fack, särskildt litteraturhistorien. Mot Koraes i språkfrågan stod afgjordt Dan. Filippides, som ville upphöja det vanliga talspråket till litteraturspråk (se vidare under Nygrekiska språket). Inom arkeologien och epigrafiken ha i synnerhet A. R. Rangabes, K. Pittakes och Kumanudes, Kabba-dias, Staes o. a. inlagt förtjänster af bestående värde. Historien har bearbetats af K. P a p a r i-g o p u l o s (forngrekiska historien), K. Schinas (de gammalorientaliska folkens historia), Zampelios (bysantinska studier o. s. v.), Sathas, som är känd som samlare och bearbetare af medelgrekiska litteraturverk, Sp. Trikupes (det grekiska upprorets historia 1821-28), K. Asopios, Nerulos m. fl. Under den sista tiden har med den vetenskapliga arbetsfördelningen inom de särskilda vetenskapsfacken uppstått en rätt liflig verksamhet. - Den nygrekiska folkdiktningen står i poetiskt värde och varm känsla oftast öfver konstdiktningen. Den utgöres af sagor och af folksånger; de senare äro efter innehållets art af olika slag: 1) sådana, som anknyta sig till gamla sagor, 2) historiska, särskildt under 1800-talet, med frihetshjältarna och striderna till innehåll, 3) kleftvisor, som särskildt uppstått bland samt skildra lifvet och känslorna hos dessa i Epirus', T essaliens och Moreas berg lefvande s. k. klefter. Dessa sånger äro, vare sig dystra eller glada eller uppsluppet skämtsamma, sprungna ur en omedelbar och innerlig poetisk känsla. Stora och viktiga samlingar af folkvisor och sagor förefinnas, dock i allmänhet dåligt upptecknade. - Bland de viktigaste arbetena rörande den grekiska litteraturen må anföras J. Rizos (Nerulos), "Cours de littérature grecque möderne" (1827), A. R. Rangabé, "Precis de la littérature néohellénique" (1877), Gidel, "Études sur la littérature grecque möderne" (1866), R. Nikolai, "Geschichte der neugriechischen litteratur'* (1875), Juliette Lamber (pseudonym för franska skrift-ställarinnan M:me Adam), "Poétes grecs contem-porains" (1882). Tidsenligast är K. Dieterich, "Geschichte der byzantinischen und neugriechischen litteratur" (i "Die litteraturen des Ostens in einzel-darstellungen", bd IV, 1902)*. K. F. J. * Beträffande återgifvandet af de nygrekiska namnen l ofvanstående art. må påpekas, att Red. nyttjat den forngrekiska, som på samma gång är den nygrekiska, bok-»tafveringen och ej transkriberat namnen så, som de borde skrifvae efter det nygrekiska uttalet af dem. Så har Nygrekiska språket omfattar alla de mer eller mindre skilda nyanserna af det moderna språk, hvilket, betraktadt som ett helt, härstammar från det forngrekiska språket (se Grekiska språket) samt från en bestämd tidpunkt talats och ännu talas hufvudsakligen i det nuv. Grekland samt dessutom af greker i de områden, som politiskt höra under andra makter, t. ex. Turkiet, men etnografiskt eller språkligt närmast äro att hänföra till Grekland. Detta språk utgör, historiskt taget, en utveckling ur det forngrekiska språket, ungefär på samma sätt som de romanska språken (särskildt italienskan) sägas härstamma från latinet eller, no-gare uttryckt, från folklatinet (det s. k. vulgärlatinet), ehuru skillnaden i det förra fallet möjligen ej är så genomgripande som i det senare. Det nygrekiska språket är sålunda, bortsedt från de större eller mindre förkonstlingar, som förekommit, och från de oorganiska konglomerat af forngrekiska element, som under olika tider för litterärt ändamål användts, att betrakta som ett visserligen från många håll uppblandadt, men öfver hufvud taget organiskt ur äldre språkstadier ut-veckladt idiom. - I forntiden härskade naturligtvis, liksom i allmänhet på hvarje ort, en bestämd skillnad mellan det talade, mera lefvande språket och det hufvudsakligen för litterärt ändamål använda konstspråket. Men därigenom att den atenska bildningen småningom förskaffade sig en dominerande ställning inom den grekiska världen^ kom också såväl den attiska litteraturen som det attiska allmänna samtalsspråket att bli förhärskande, och detta språk utträngde förr eller senare lokaldialekterna. Omkr. 300 f. Kr. kan denna sammansmältningsprocess anses i hufvudsak af slutad, och det är från denna tid man daterar det grekiska allmänspråket (grek. koine]. Den då börjande perioden i det grekiska språket har man kallat den hellenistiska. Under denna period antog det hufvudsakligen under attiskt inflytande uppkomna koine något olika former alltefter det land, där det användes: egyptiskt, syriskt, macedoniskt o. s. v. koine. Äfven växlade det naturligtvis för olika såväl samhälls- som yrkesklasser och fack. Hvad nu själfva Grekland angår, måste man eftertryckligt betona, att det därstädes visserligen med främmande, t. ex. Joniska, beståndsdelar uppblandade attiska koine var eller åtminstone snart nog utvecklade sig till två slag: 1) det koine, som utgjorde de bildade klassernas skrift- och konversationsspråk samt härskade fr. o. m. Alexanders tid (omkr. 300 f. Kr.) och sedan framgent under den romerska och långt in i den bysantinska tiden. Visserligen uppträdde just inom litteraturen män,, som för sina sträfvanden för s. k. ren attiska fingo benämningen atticister, men dessa - t. ex. Lu-kianos - skrefvo i själfva verket lika väl koine som Polybios o. a. Detta språk höll sig, som sagdt, långt fram i den bysantinska tiden som ett mumifieradt hof- och kanslispråk, som visserligen exempelvis skrifvits Bilaras, Rangabes, Byzantios, efter bokstafven, i st. f. Vilaras, Rangavis, Vizantios, i enlighet med uttalet. Emellertid har i ett par fall af eftergift för redan i N. F. som rubriker upptagna, mindre konsekvent stafvade namnformer, t. ex. Bikelas - en transkribering, som han själf nyttjar -, följts ett blan-dadt system.