209 Nygrekiska språket 210 esomoftast fann sig föranlåtet till eftergifter åt det lägre talspråket, men dock helt naturligt småningom stagnerade och slutligen blef hvad man kallar ett dödt språk. Man har ur detta skriftspråk velat härleda ny grekiskan. Emellertid torde denna böra anses härstamma ur 2) ett annat slags koiné, eller det lefvande talspråket, som visserligen morfologiskt och lexikaliskt var byggdt på och i hufvudsak öfverensstämde med skrift-koiné, men dock, såsom företrädesvis ett lefvande språk, alltmera utvecklade sig och skilde sig från det efter-blifna skriftspråket. Detta folkspråk utgjorde ett allmänt begripligt umgängesspråk, som utbredde sig öfver det grekiska språkområdet - och äfven öfver andra områden - samt utträngde de forna dialekterna. Emellertid antog det dock efter olika orter olika beståndsdelar, fick sålunda alltefter dessa samma orter en dialektisk färgning, som sedan återigen kunde utbreda sig öfver hela idiomet, d. v. s. detta framstår som ett tämligen enhetligt allmänt umgängesspråk. Detta vulgärspråk var såsom lefvande underkastadt nyuppkomna ljudlagar, under hvilkas inflytande det förändrade sig. Äfven i morfologiskt, syntaktiskt och lexikaliskt hänseende undergick det genomgripande omstöpningar. Det är från 900-talet - då de första skriftliga minnesmärkena började uppträda - vi kunna datera detta nya idioms uppkomst. Under stadig utveckling har detta idiom gett hvad vi kalla medel- och nygrekiska språket. Bland nyare arbeten, som behandla hithörande frågor, må nämnas: A. Thumb, "Die griechische sprache im zeit-alter des hellenisnius" (1901), P. Rretschmer, "Die entstehung der koine" (i "Sitzungsbericht der Wiener akademie der wissenschaften", bd 143, 1900), K. Dieterich, "Untersuchungen zur ge-schichte der griechischen sprache von der helle-nistischen zeit bis zum 10. jahrhundert nach Chr." (i "Byzantinisches archiv", I, 1898); vidare litteratur hos K. Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a uppl.). - Hvad den nygrekiska språkhistorien vidkommer, är först i allmänhet att märka, att en större eller mindre motsats alltjämt varit gällande mellan litterärt språk och talspråk. Alltjämt ha nämligen mer eller mindre starka tendenser gjort sig gällande att söka bringa skriftspråket i så nära öfverensstämmelse som möjligt med forngrekiskan eller rent af att söka återupplifva denna. Ofta ha dessa tendenser framsprungit ur den rätt gängse fördomen, att det nygrekiska uttalet i allmänhet skulle i det närmaste motsvara det forngrekiska. Dessa konstlade försök ha helt naturligt måst bli utan varaktigt inflytande i rent språkligt hänseende. I sådant fall spelar ju språket blott rollen af litterärt uttrycksmedel för vetenskapligt ändamål, ungefär som latinet i våra dagar. - Beträffande åter själfva det lefvande språket kan man kronologiskt skilja mellan medel-och nygrekiska i inskränkt bemärkelse. Medelgrekiskan omfattar tiden fr. o. m. 900-talet t. o. m. 1500-talet. Det var under denna tid, som språket, i synnerhet i lexikaliskt och semasiologiskt hänseende, rönte det största inflytandet från främmande håll genom upptagande af i synnerhet slaviska, frankiska, italiska, albanesiska och valakiska samt t. o. m. turkiska element. Hvad litteraturen angår, finner man denna tids språk hufvudsakligen i de bekanta folkvisorna (tragudia), i en mängd andra rimmerier och prosastycken, hufvudsakligen utgörande öfversättningar af frankiska legender och rid-darromaner. Det är sant, att i dessa alster i språkligt hänseende råder en sällsam blandning af gammalt och nytt; hufvudelementet torde dock det nygrekiska idiomet anses bilda. - Nygrekiska n i inskränkt bemärkelse, fr. o. m. 1600-talet till närvarande tid, har varit stadd i ständigt fortgående utveckling samt alltmera vunnit officiellt erkännande, i synnerhet genom de i själfva Grekland, Konstantinopel och Bukarest inrättade skolorna. Särskildt gjorde sig behofvet att i kyrkans tjänst använda folkspråket alltmer kännbart. Bland den äldre tidens ifrigaste förkämpar för detta idiom framstår i synnerhet den som inflytelserik pedagog och författare verksamme E u g e n i o s B u l g a r e s. Så vann nygrekiskan allt större terräng, i synnerhet som före, under och efter frihetskriget de s. k. frihetsdiktarna och skalderna f ö. alltmer betjänade sig af densamma, visserligen ofta å ena sidan med lokaldialektiska färg-ningar, å den andra med puristiska inflytanden. Det nygrekiska prosaspråket har fått sin stadga hufvudsakligen genom Adamant. Koraes (se denne). Honom tillkommer förtjänsten att gentemot de ensidige purister, som ville eller trodda sig kunna införa ett språk, som i det närmaste skulle sammanfalla med forngrekiskan - en tendens, hvaråt den i öfrigt berömde lärde Kon-stantinos Oikonomos lutade - ha bragt det nygrekiska folkspråket till en förut ej erkänd allmän användning som litteraturspråk. Dock var han fullständigt emot deras sträfvande^, som endast och allenast ville lägga det talade faktiska folkspråket, utan några s. k. rensningar, till grund. Koraes utgick visserligen från detta och ansåg det som grundvalen för ett riktigt skriftspråk, men ville så mycket som möjligt rensa det från främmande beståndsdelar samt i stället rikta det med former och ordförråd från forngrekiskan. Det är icke underligt, om dessa språkreningssträfvanden, som t. o. m. hos Koraes, men ännu mer hos de s. k. hyperkoraisterna gingo till öfverdrifter, skulle framkalla många stridigheter mellan olika riktningar i språkfrågan. Bland nyare grekiska språkvetenskapsmän, som varit verksamma för att inleda denna på rätt spår, må omnämnas Chatzidakes (se Hatzidakis) och Psichari. - Det ny grekiska språkets bokstafstecken äro hufvudsakligen desamma som forngrekiskans (se Grekiska språket),, men ha till stor del helt andra ljudvärden. I allmänhet ha de forngrekiska tecknen kommit att användas för motsvarande ur de forngrekiska utvecklade ljuden, hvadan den följande redogörelsen sålunda äfven i korthet anger de viktigaste ljudlagsenliga förändringarna af de forngrekiska ljuden. Vokaler: tecknet a = forngrek. och nygrek, a-ljud; f = fngr. slutet kort £, ngr. öppet kort £; CH = fngr. ai 1. ae, ngr. öppet e (ungefär = fr. é); T], i, vr SL, 01, vi, - fngr. e (öppet långt é), f, y, ei, oir yi, ngr. i för alla de nämnda tecknen; o = ingr. kort å-ljud (slutet) och (o = fngr. långt å-ljud (öppet) bli i ngr. båda å-ljud; öv = fngr. och ngr. ow-ljud; av, sv = fngr. diftonger au, eu beteckna i ngr. av, ev före med s. k. stämton försedda ljud (vokaler, medier, lena spiranter, likvi-