215 Ny illustrerad tidning–Nykantianism Ny illustrerad tidning, veckoskrift, som utgafs i Stockholm 1865–1900. Förlaget för tidningen bestreds 1865–79 af för ändamålet bildade aktiebolag, dessemellan en tid, t. o. m. 1876, af firman P. A. Norstedt & söner, vidare 1880–88 af I. Hæggström, 1888–91 af 0. Granberg och 1891–1900 af ett nytt aktiebolag. Tidningen redigerades under sitt första år af K. Wetterhoff, biträdd af K. J. Backman (i nov.–dec. var F. Hedberg redaktör), därefter under fjorton år (1866–79) af H. Wieselgren. Med 1880 begynte ”ny serie”, till våren 1883 redigerad af E. Beckman (1880–81 biträdd af Fr. Vult von Steijern och därefter af J. Josephson), 1883 maj–1886 sept. af D. Weber och därefter af 0. Granberg (med J. A. Runström som redaktionssekreterare 1888–90). Granberg häfdade med kraft och begåfning tidningens framskjutna plats. Tidningen utkom hvarje lördag med ett nummer om minst 8 vanligen trespaltiga sidor i folio (1899 dock i kvart, tvåspaltigt), rikt illustrerade med träsnitt, fototypi, zinkotypi, autotypi o. s. v. Jämte tidningen uppsattes en xylografisk ateljé, under ledning af den från England inkallade E. Skill. Äfven en framstående fransk xylograf, J. Regnier, arbetade i flera år på tidningens ateljé, som mottog elever till utbildning och först 1879 upplöstes. Ida Falander (se denna) efterträdde värdigt Skill. Tidningen lyckades fullgöra sitt från början föresätta värf att i vårt land höja träsnittets dittills försummade konstgren. Under 1890-talet utträngdes träsnittet i tidningen alltmer af den då ännu unga autotypimetoden, hvilket minskade illustrationernas konstnärliga intresse. Tidningen måste upphöra, sedan 21 nummer af årgången 1900 utkommit. – Textinnehållet i tidningen utgjordes af biografier (ett flertal härrörande från H. Wieselgren), novelletter, poem, historiska och kulturskildringar, uppsatser i populär naturkunnighet, fornkunskap och litteraturhistoria, politiska öfversikter, teater-, musik- och litteraturrecensioner, musikstycken o. s. v. Afbildningarna utgjordes af porträtt, bilder till dagskrönikan, fosterländska fornminnen, in- och utländska natur- och arkitekturvyer, äldre och nyare konstalster m. m. En stor mängd af landets mera framstående skriftställare och konstnärer voro medarbetare. Tidningen fyllde värdigt sin uppgift att med bild och text belysa de märkligaste samtida tilldragelserna samt lyfta sin läsarkrets till en högre estetisk ståndpunkt. Prenumerationspriset var 12 kr. för år (endast 1878–79 14 kr. och 1899 kr. 5 à 7,50). Under hela sin tillvaro (utom okt. 1899–maj 1900) trycktes tidningen på I. Hæggströms tryckeri. ”Register till Ny illustrerad tidnings första serie, 1865–79” utkom 1885. Jfr Illustrerad tidning. Nyimpressionism (Neoimpressionism). Se Impressionism och Målarkonsten, sp. 197. Nyindiska. Se Ariska språk I. Nying, två på hvarandra lagda afkvistade furustammar, mellan hvilka stickas spån och torrvedstickor, som antändas. Det börjar då kola och glöda i stockarna, och en mild, jämn värme sprides från dem. Nyingen användes mest af skogsarbetare, jägare och timmerflottare, som nödgas tillbringa natten under bar himmel. (W. E-n.) Nyir (ung. Nyirség), en stor, kal sandslätt i ungerska komitatet Szabolcs, i ö. sträckande sig in i komitatet Szatmár till floden Kraszna. 4,800 kvkm. Området har flera vassbevuxna träsk och fyra natronsjöar, bl. a. Sóstó. Invånarna lefva af salpeterberedning och något jordbruk. Hufvudort är Nyiregyhåza (se d. o.). J. F. N. Nyiranska. Se Ariska språk II. Nyiregyhåza [nji'redjhasa], hufvudstad i ungerska komitatet Szabolcs, vid Theissbanan och ungerska nordöstbanan, 50 km. n. om Debreczen. 38,198 inv. (1910), ungrare, slovaker och tyskar. Jordbruk, vinodling samt tillverkning af soda och salpeter. I trakten finnas många saltdammar. (J. F. N.) Nyiriska. Se Iriska språket. Nyirség [njirrjeg], ungerska namnet på Nyir (se d. o.). Nyirvingianer [-örvin-]. Se Irving, E. Nyisraeliter kallades anhängarna till Johanna Southcote (f. 1750), som 1801 uppträdde i England med det föregifvandet, att hon vore den i Uppenbarelseboken (12 kap.) omtalade kvinnan och att genom henne Messias skulle ånyo födas. En vagga hölls i beredskap, och sekten förberedde sig genom strängt iakttagande af den judiska lagen, i synnerhet sabbaten (däraf kallades den äfven sabbatärier). Allt förgäfves. Sedan försöket med ett understucket barn misslyckats, dog Johanna 1814. I väntan på hennes uppståndelse och löftets fullbordan fortlefde sekten till omkr. 1831. K. H.* Nyitalienska befästningsskolan, Ny italienska skolan. Se Befästningskonst, sp, 1198. Nyitra [njirtra], ung. Se Neutra. Nykantianism l. Neokantianism (af grek. neos, ny), filos., en riktning inom den nutida filosofien, som utgår från Kant och särskildt söker tillämpa hans kritiska metod. I midten af 1800-talet hade den idealistiska filosofien genom Schellings och Hegels konstruktiva spekulationer råkat i misskredit, och materialismen hotade att gå segrande ur striden. Från flera olika håll gjorde sig då en fordran gällande, att man för att få en fastare utgångspunkt för filosofien borde återgå till Kant och tillgodogöra sig hans kunskapsteoretiska undersökningar. Inom den hegelska skolan fordrades detta af Fortlage och Zeller, bland herbartianerna af Drobisch och bland Fries' lärjungar af J. B. Meyer. Äfven från naturvetenskapligt håll erhöll denna riktning stöd genom H. v. Helmholtz, som påvisade öfverensstämmelsen mellan fysiologiens resultat och Kants åsikter. Intresset för Kant ökades särskildt genom K. Fischers historiska framställning af den kritiska filosofien (1860). Som den nya riktningens egentlige grundläggare kan dock F. A. Lange betraktas, hvars "Geschichte des materialismus" utkom 1866. Året förut hade riktningens programskrift utgetts af O. Liebmann. I dennes "Kant und die epigonen" (1865) slutade hvarje kapitel med refrängen: "- alltså måste man gå tillbaka till Kant". Den förnämste målsmannen för den nya skola, hvars program detta blef, är H. Cohen. Till samma riktning ha anslutit sig Natorp, Stammler, Staudinger, Vorländer, Stadier, Lasswitz m. fl. Dit hör ock J. Volkelt och med starkare