225 Nykterhetsrörelsen 226 Ansgarius, borde i alla svenska församlingar en uppmaning ställas till folket i denna riktning. Appellen väckte genklang särskildt hos en och annan saken beh j ärtande präst, och några föreningar kommo verkligen till stånd. Forsell tog i Stockholm initiativet till en förening, men lyckades bland de högt uppsatte män, till hvilka han vände sig, icke uppnå intresse för annat än en måttlighetsförening. En sådan stiftades vid ett sammanträde på Landtbruksakad:s högtidssal under ordförandeskap af dåv. pastor primarius J. 0. Wallin. Föreningen hade dock veterligen intet vidare sammanträde; och Samuel Owen, som var den egentliga drifkraften, fann sig besviken. Han stiftade 18 febr. 1831 Kungsholms nykterhetsförening, byggd på total afhållsamhet från brännvin och efter 1832 kallad Stockholms nykterhetsförening. Under de följande åren skred föreningsbildandet raskt framåt, och behofvet af en ledande centralorganisation gjorde sig gällande. Intresset hade ytterligare sporrats genom ett besök i vårt land af Amerikanska nykterhetssällskapets agent E. Baird (1835), hvars historiska teckning af nykterhetsföreningarnas uppkomst och utveckling i Amerika på Karl XIV Johans bekostnad öfversattes och utdelades till sockenbiblioteken, öfver hufvud taget var konungahuset gynnsamt stämdt mot den nya rörelsen. Karl Johan, kommen från det på den tiden ganska måttliga Frankrike, greps af förfäran inför det svenska superiet och lät på flera sätt förstå sin önskan, att något måtte göras mot brännvinet. Kronprins Oskar lät inskrifva sig som förste ledamot i det 5 maj 1837 stiftade Svenska nykterhetssällskapet, som nu blef den anande länken mellan de olika lokala föreningarna. Sällskapets synlige stiftare var generallöjtnanten grefve Franc Sparre, och till dess ordf. valdes J. J. Berzelius. Denne nedlade dock snart presidiet, som under en följd af år innehades af statssekreteraren A. v. Hartmansdorff. Sällskapet höll årliga högtidssammankomster, där betydande män talade, och utgaf årligen en berättelse, hvari redogjordes för nykterhetsrörelsens utveckling inom och utom Sverige. Den framgångsrikaste af de särskilda bygdeföreningarna blef utan jämförelse den, som 1836 bildades i Västerstads pastorat i Skåne af dess nitiske kyrkoherde, den snillrike och varmhjärtade P. Wiesel-gren, hvilken redan som gymnasist i Växjö 1819 hade bildat ett slags nykterhetsförening; den nämnda bygdeföreningen i Västerstad väckte genom den totala uppryckningen af en sedligt förkommen befolkning stort uppseende och föranledde många kallelser till "Västersta präst" att komma till andra platser för att lära ut den nya folkuppfostringskonsten. Ett par gånger företog Wieselgren större långfärder genom riket som nykterhets-apostel (se Wieselgren 1). Under 1840-talet uppnådde denna äldre rörelse sin höjdpunkt, då öfver 100,000 medlemmar voro inskrifna i de olika lokalföreningarna. På 1850-talet började rörelsen slappna, men afsatte ett viktigt lagstiftningsresultat genom förordningarna af 18 jan. 1855, genom hvilka den sedan 1810 florerande fria "husbehofsbränningen" bland allmogen de facto afskaffades och endast en af staten högt beskattad labriksbränning tilläts. Om denna reform hade lidelsefulla strider förts vid 1853-54 års riksdag, Tryckt den Via 13 och beslutet fattades af de tre högre stånden mot bondeståndets nästan enhälliga protest. Äfven den nykterhetsvänliga delen af allmogen var missnöjd, emedan den önskat ett fullständigt brännvinsförbud och i den godkända anordningen såg ett försök från städernas borgerskap att tillskansa sig de fortfarande rikt flödande inkomsterna af brännvinsförsäljningen. I denna riktning utvecklade sig också sakerna. 1855 års lagstiftning utbyggdes vidare med det s. k. Göteborgssystemet (se d. o.), som i praktiken ledde till ett sammanlänkande af städernas finansiella intresse med den i städerna monopoliserade brännvinshandeln. Om fördelningen af brännvinsmedlen ha vid de flesta följan-de riksdagar förts nya strider, som efter hand beröfvat städerna den vunna ekonomiska fördelen, och slutligen här 1913 års riksdag beslutit indragning af samtliga försäljningsafgifter till staten mot en viss permanent ersättning till landsbygdskommuner, landsting och hushållningssällskap, men en blott t. o. m. 1935 utgående, successivt minskad ersättning till städerna. Kompromissen af 1854 tillfredsställde ingendera parten helt, och nykterhetsrörelsen tynade nästan alldeles bort under Karl XV:s regering. Men i början af 1870-talet väcktes den till nytt lif under förnyad påverkan från Amerika och England. De därifrån hit inkomna religiösa rörelserna, särskildt metodismen och baptismen, medverkade därvid icke obetydligt. Särskildt uppryckande verkade den baptistiske nykterhetspredikanten Eli Johnson, som 1876 besökte Sverige. Men äfven många statskyrkomän medverkade kraftigt, bl. a. rektor H. Aspling i Norrköping. 1879 infördes i vårt land den internationella godtemplarorden (se ofvan). Denna blef inom kort den största af de nyuppblomstrande svenska nykterhetsföreningarna och räknar f. n. (1913) omkr. 149,000 vuxna medlemmar här (dessutom finnas ungdomsloger med omkr. 70,000 medlemmar). Efter mönstret af godtemplarorden och delvis genom utbrytning ur densamma ha flera nya, nu själfständigt verkande organisationer uppkommit: T e m p l a r-orden (bildad i Amerika 1883, men numera hufvudsakligen verksam i Sverige, där den räknar omkr. 50,000 medlemmar), Nationalgod-te m p lar or de n (se d. o.; stiftad 1888; f. n. omkr. 41,600 medl.), Nykterhetsorden V e r d a n d i (se d. o.; st. 1896; f. n. omkr. 25,000 medl., nästan uteslutande socialdemokratiskt organiserade arbetare). Vid sidan af dessa efter godtemplarordens mer eller mindre förenklade mönster arbetande organisationer verkar Sveriges blåbandsförening (st. 1886), f. n. det näst största af de svenska nykterhetssällskapen (omkr. 92,000 medlemmar). I Sverige har nämligen flertalet af blå bandets bärare sammanslutit sig i särskilda blåbandsföreningar, som inom sig företrädesvis samlat medlemmar ur de frireligiösa samfunden samt ur religiöst sinnade statskyrkliga kretsar. Förutom dessa större organisationer finnes i vårt land en stor mängd mindre nykterhetssällskap, som verka inom särskilda samhällsgrupper. Hit höra Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund ("S. S. U. H.") med omkr. 9,000 medlemmar (lärjungar vid vissa högre och lägre läroanstalter), Hvita 20 h. 8